27.8.08

Sicko.

Jag är sjuk. Min hals är helt igenslemmad och svullen och kliig. huvudet värker och om jag hittade febertermometern tippar jag på att den skulle visa på typ 45 grader.

alltså bäddade jag imorses ner mej med sagan om isfolket och sög på glasspinnar i sängen hela dagen.
HAHAHAHAHAHAHAHAHAAAA! Kul skämt. Den tid då jag faktiskt fick vara sjuk när jag var sjuk är sedan länge förbi. Det är bara att bunkra upp med strepsils och ipren och köra på som vanligt. jävla skitliv.
Och jag vet ju hur det kommer gå, för så här är det varje gång jag blir sjuk; Istället för att komma lindrigt undan och vila en dag redan när det börjar ignorerar jag faktum tills jag istället blir totalt knockad och MÅSTE ligga stilla i typ fyra dygn och bara döööö av sjukhet. jävligt smart.

Idag har jag:
Gått upp och matat/klätt på barn.
Tagit barn 1 till dagis.
Lagt barn 2, pluggat.
Hämtat barn 1 från dagis.
Lagat lunch/städat.
Tagit barn 1 till tandläkaren.
Underhållit barn 1+2 fram tills att make kom hem.
Haft Meandi party hela kvällen.
Kommit hem, lagt in ordrar.

Nu är klockan elva och det känns som om jag har tokfestat i tre dygn.
Ska sluta sitta här och jiddra och börja sova istället.
Stackars mej.

24.8.08

Skrytmamma.

Jag är ingen skrytmamma. Jag hatar skrytmammor som bara kan snacka om hur jävla fucking wunderbara deras små telningar är och om allt fantastiskt (och originellt!) de lärt sej och när de lärt sej det ("lilla olle kunde minsann hjula och prata treordsmeningar vid fyra månader sålder!").

Men det här är min blogg och jag gör som jag vill med den så här kommer lite mammaskryt;
Lovis går!! Hon är så jäkla gullig. Hon ställer sej upp och stapplar en 4-5 steg och sen druttar hon ner på rumpan och klappar händerna (för det gör vi när hon går).
Hon är så söt och bäst, en dag efter sin niomånadersdag kom första stegen.
Förlåt, jag är bara så himla stolt.. och jag medger att jag även är ganska skrytig just nu.

Lilla värld.

Ibland är världen så jäkla liten.. eller i allafall sverige. eller iallafall västergötland.
idag när jag var hemma hos angela och dealade lite barnkläder var det nämligen en tjej där som jag kände så väl igen, fast det tog en bra stund innan jag kunde placera henne.
inte så konstigt eftersom det var lite drygt 15 år sedan jag såg henne senast. då i min ljuva barndom hängde jag nämligen rätt mycket med min mormor och morfar i deras husvagnsklubb (jag vet, jag skäms), och med i den klubben fanns ett annat par som hade en dotter i min ålder som jag av naturliga skäl lekte en hel del med på de där träffarna.
så tillsist kom jag på vem det var, eller snarare vem jag trodde att det liknade för det kunde ju bara inte vara hon. Då när vi hängde i husvagnsgäng bodde nämligen hon på hisingen och jag själv i en liten håla utanför trollhättan som inte ens är värd att nämnas vid namn.
vad skulle oddsen vara för att vi skulle råka stöta på varandra på ett homeparty i alingetexas femton år senare?
tydligen hyfsat stora för till sist kunde jag inte låta bli att fråga och visst tusan var det hon!
helt sjukt. men roligt.

14.8.08

Underbara människor.

Jag har börjat sälja barnkläder för meandi.
I måndags släpptes senaste kollektionen och under förmiddagen lade jag in en bild i mitt galleri på familjeliv.
Idag ringer min coach och berättar att någon säljare i stockholm ringt och sagt att jag lagt in en bild från kollektionen redan i söndags, alltså innan kollektionen släppts vilket man givetvis inte får lov att göra.
Om det nu hade vart så att jag hade lagt in en bild i söndags så hade det ju såklart vart förjäkligt och vem det nu är som har ringt hade i sådanafall gjort helt rätt.

Men det gjorde jag inte, från och med i måndags när jag la upp bilden var kollektionen släppt.
jag hade kompisar här som kollade på den flera timmar innan bilderna kom upp på hemsidan och efter att ha pratat med min coach har jag fått bekräftat att det var helt okej.

Så den här människan har alltså ringt och "anmält" mej och ljugit om att jag gjort något som jag inte gjort, något som skulle kunna få mej avstängd från försäljningen. Okej om det hade vart någon jag kände och var ovän med eller så, men icke. det här är någon som jag överhuvudtaget inte känner.. varför gör man så?
Usch vilken liten och illvillig person det måste vara. helt patetiskt.

Samtidigt kan jag inte låta bli att skratta lite, för det är så typiskt tjejigt.
jaja..

9.8.08

I fyra år har jag varit någons mamma.

Nybliven fyråring äter tårtfrukost.=)



Tiden går så fort. Det är visserligen underbart att se Melvin växa. Han gör mej stolt och glad varje dag.

Men samtidigt gör det lite ont i hjärtat. Jag vill sakta ner lite. Men han blir aldrig min lilla bebis igen.



Födelsedagen gick fint. Vi hade kalas här på eftermiddagen för släkten och Melvin sken som en sol.

Han är så stolt över att vara fyra år nu. Också fick han massor med fina presenter med såklart.
Min lilla, lilla kille börjar bli stor!



6.8.08

Fyra år. Ett litet liv och en evighet.

Eftersom Melvin är född 00.20 ägde hela min förlossning i princip rum idag för fyra år sedan. Alltså låg jag just nu för exakt fyra år sedan och trodde att jag skulle dö. På riktigt.
Eftersom storyn inte finns med här i bloggen kommer den här, om nu någon skulle vara intresserad:

Natten mellan måndag o tisdag började jag få värkar. på tisdagmorgon var dom så pass starka att vi packade väskan o tänkte ringa, då bara avtog dom (till mitt stora förtret o jaris enorma besvikelse) så jag gick o la mej.
tisdagnatt var ett helvete (trodde jag, om jag bara vetat vad som väntade hade jag nog sovit gott trots värkar) och på onsdag var vi hos barnmorskan. hon sa att det enda vi kunde göra var att gå hem o ha sex så det gjorde vi och nån timme senare hade jag värkar igen.
På onsdagkväll kom värkarna med två-tre minuters mellanrum så vi tog vår redan packade väska och drog iväg till borås. jag hade packat för två nätter.. föga anade jag att det skulle dröja en vecka innan jag fick komma hem igen.

väl inne på förlossningen konstaterade världens käckaste barnmorska att jag var öppen två centimeter *triumf*. så vi blev inskrivna och fick ett vilorum för natten. jari fick en livsfarlig tältsäng och jag fick två panodil och en morfinspruta vilket jag tyckte var himla festligt. så sa dom åt oss att försöka sova. vi var dock rätt uppspelta och fnissiga (särskilt jag) så det tog sin lilla tid, jag lyckades bara halvsova mellan värkarna och klockan sju väckte jag jari.. vi åt frukost vid det lilla bordet i vilorummet och låtsades att vi befann oss på något flashigt hotell nånstans.. det här var den femte augusti och således vår ettårsdag.. vi konstaterade att vårt barn förmodligen skulle komma ut på vår årsdag och kunde inte riktigt bestämma oss för om det var bra eller dåligt.. men vi hade inte behövt bekymra oss.
efter en stund dök det upp en hårdhänt barnmorska som skulle kolla vad som hänt under natten.
jag var fullständigt övertygad om att nu skulle det dra igång, men hon kände och jag hade inte öppnat mej en millimeter till, även om tappen nu tydligen var helt utplånad. besvikelsen var enorm, och nu fick jag inga mer tabletter för nu skulle det skyndas på. men hela dagen gick så tillsist fick vi gå ut o gå och när vi kom tillbaks hade jag faktiskt öppnat mej en ynka centimeter till.. så antingen, sa barnmorskan (den käcka igen) får du något att sova ordentligt på nu och så sätter vi igång dej igen i morgon bitti, eller så föder du barn inatt.
jag var ordentligt trött + att det lät läskigt när hon sa sådär, så vi valde att sova.. ett ödestigert misstag visade det sej, för när det blev morgon ville den nya barnmorskan inte alls sätta i gång nånting, tvärtemot sa hon att vi antingen fick åka hem o försöka få fart på det eller gå ut o gå.
jag tänkte fanimej inte åka hem efter dom senaste dygnen så vi gick ut o gick en rejäl promenad, ungefär halvvägs började jag få så ont att stönanden var oundvikliga. jag hängde på jari och stånkade o pustade och skrämde livet ur åtminstone en liten tant som oroligt frågade hur det var med mej.
vi började gå tillbaka till förlossningen, men fick stanna ungefär var tionde meter när en ny värk kom, tillsist lyckades vi ta oss fram iallafall och när vi kom in fattade barnmorskan att nu menade vi allvar, så vi fick ett rum och, äntligen; Lustgas.
I början tyckte jag bara att det hela var obehagligt, men när jag fått lite kläm på det var det underbart.
jag började rentav tycka att det här med att föda barn kanske inte var så pjåkigt ändå.. och roligt var det dessutom.. skitkul. klockan var nu fem på eftermiddagen och dom närmaste två timmarna gungade jag gungstol och andades lustgas. mellan värkarna fnissade jag åt jari och var allmänt tillfreds med tillvaron.
vid sjutiden tog dom hål på hinnorna och massa varmt vatten forsade ut. jag blev plötsligt övertygad om att man nu skulle kunna se konturerna av bebisen alldeles under skinnet och vågade inte kolla ner, men tillslut tog jag mod till mej och magen såg precis likadan ut som innan.. så klart.
vid åttatiden åkte jari för å handla mat. när han gick satt jag i min gungstol o lyssnade på björk och allt var frid o fröjd. då kom barnmorskan in o sa åt mej att försöka kissa, vilket misslyckades så hon beslöt att tappa min blåsa.. och sedan bröt helvetet löst. om jag trott att jag hade ont innan hade jag fel. jag var övertygad om att man inte kunde överleva en sådan smärta som jag kände nu, så jag bestämde mej för att svimma.
dom närmaste tre timmarna är rätt suddiga. jag hade iallafall nått slags vision och emellanåt var jag övertygad om att jag skulle dö. jag var nån helt annanstans och det enda bra med det var att jag inte hade ont längre.. ibland vaknade jag dock till och sa tydligen en hel del flummiga grejer, stackars jari som lugnt gett sej iväg för o käka kom tillbaks till ett inferno utan dess like, med mej ömsom avsvimmad, ömsom vilt skrikande och fastklamrad vid honom.. efteråt har han berättat att det var helt hemskt.
han har också berättat att värkarna ibland var uppe på 120 på ctgn.. vi som tyckte det var mycket när dom var uppe på 30 dan innan. vid niotiden fick jag eda, som knappt tog bör tilläggas eftersom den sattes för sent, detta har jag dock inget som helst minne av, inte heller att dom tog ifrån mej min älskade lustgasmask och satte igång att slå mej i ansiktet minns jag, hursomhelst kom jag tillbaks ordentligt vid elva, och sen började jag krysta..
och jävlar vad jag krystade, i vad som kändes som en evighet. jari hejade på och torkade pannan/ höll i lustgasmasken. ibland glömde han trycka fast den ordentligt över munnen på mej.. vilket gjorde mej fullständigt rasande. men jag hade fullt upp med att klamra mej fast i sängen (hade träningsvärk i 4 dar efter) och skrika för allt jag var värd. jag krystade o krystade o krystade. men det hjälpte inte så tillsist kom en barnmorska av rysk kulstöterskemodellen in och slängde sej, enligt jari, på min mage så det knakade i sängen och jari var övertygad om att hon brutit mina revben, och ut flög i en enda värk vår son.

jari tittade ner och sa att han såg en pung. trots att jag varit övertygad om att barnet var en flicka var det så självklart att den där pungen satt där. jag väntade otåligt på att få upp vår bebis på magen, ögonblicket vi drömt om så länge. men det kom inte. och nu började det sakta gå upp för mej att det var alldeles tyst. inga barnskrik. nästa tanke; han är död!

från det att bebisen kom ut, till att jag hann tänka detta, till att dörren small upp och ett läkarlag störtade in och försvann med jari och vårt barn kan det bara ha gått några sekunder. men det kändes som en evighet i slowmotion.. och jag fattade ingenting. barnmorskan sa åt mej att fortsätta andas lustgas så det gjorde jag och som tur var var jag så knockad av den att jag inte riktigt fattade vad som hände. den närmaste halvtimmen visste jag inte om mitt barn ens levde. dom tog ut moderkakan och visade den med livets träd och yada yada. jag ville se mitt barn.

en läkare kom in och sa att han är lite sur.. jag fattade fortfarande ingenting, pratade han om mjölk?
först nu efteråt har jag fått veta att det innebär att barnet får mjölksyra i blodet efter en hård förlossning.
sedan skulle jag sys och då äntligen kom jari in med vårt barn i famnen. så fick jag se honom och pussa honom och lukta på honom i några minuter innan dom försvann igen. barnmorskan sydde ihop mej (en inre liten bristning + ett litet klipp hon lagt) och började äntligen förklara vad som hänt.

Melvin låg i vidöppen kronbjudning, alltså med det bredaste på huvudet först istället för det smalaste, vilket leder till längre och smärtsammare förlossning(jo tack, du)"så du har iallafall vart med om det värsta som finns i förlossningsväg", sa barnmorskan glatt, "nästa gång kommer det inte alls göra lika ont!" jag kände mest för att sparka henne i ansiktet när hon sa så.
Dom hade haft problem med att få ut honom, varpå han blivit stressad och bajsat i det vatten som fanns kvar.. därpå hade fosterljuden sjunkit och vi tydligen vart bara några sekunder från akutsnitt när han kom ut (därav läkarteamet som jag tyckt var väldigt snabba; anledningen till det var helt enkelt att jag skulle snittas).
och då andades han inte. men nu var tydligen allt bra, bara att han var medtagen och behövde ligga i kuvös ett tag. sedan hade hon sytt färdigt och hjälpte mej på toa. först då var jag tillräckligt klar i huvudet för att kunna konstatera att det var alldeles tyst och stilla i min kropp, för första gången på ett halvår. och att jag inte hade värkar längre, för första gången på 53 timmar. sedan kom jari tillbaks och vi fick mackor och juice som jag slukade ("eeh.. ska du ha dom där eller").

jari satt bara o såg på mej med tårar i ögonen.. sedan sa han: om du visste vad du växt i mina ögon nu, jenny.
det kändes bra. så småningom fick vi åka upp till neonatal där vår lille pojke sov i en kuvös. så fick jag äntligen hålla honom ordentligt, hans lilla huvud var alldeles blått efter att han legat och tryckt så länge och jag började nästan gråta när jag tänkte på hur ont han måste ha haft. så tittade han på mej och jag var hans. Så enkelt gick det. (så jag tar tillbaka det där om att kärlek vid första ögonkastet inte exsisterar; när det gäller ens barn så gör det helt klart det.)

Nu har min son blivit traumatiserad for life.

Fick den här länken skickad till mej www.youtube.com/watch?v=dtzVCtVZzCM och utan att reflektera särskilt mycket över att det kunde vara nått läskigt tittade jag på den.
Kruxet var bara att melvin satt bredvid mej och tittade han också. (smaaart mamma!) så nu vågar han inte sova och har pratat om det hela kvällen. Fy fan vad dåligt samvete jag har. Usch. Dagen före hans födelsedag och allt.

5.8.08

I fem år har jag varit världens lyckligaste.

Den kvällen för fem år sedan idag då jag blev hans är ljus och värme.
Det värker i hjärtat av nostalgi när jag tänker tillbaka på den.
Vi kysstes tills luften tog slut, jag hade ömma läppar dagen efter.
Han viskade alla de rätta sakerna och jag trodde på honom av hela mitt hjärta.
Så många gånger jag blev sviken och bränd det året är det ett under.
Men jag kände att han talade sanning och han helade mej fortare än jag någonsin trott var möjligt.
En förälskelse så stor att den inte går att beskriva.
Han var (och är fortfarande) allt det jag sökt hos den människa jag vill dela mitt liv med: Ödmjuk, kärleksfull, tolerant och varm.
Allt som finns mellan oss är respekt och kärlek. och redan då, på något sätt visste jag.

Jag tror inte det finns något som heter kärlek vid första ögonkastet.
Men det jag kände första gången jag såg Jari är nog så nära man kan komma. Trots att jag inte visste något om honom värkte det i min själ när han gick.
Jag ville så gärna följa honom, vara hans.
jag trodde aldrig att det skulle bli verklighet. Att han kände samma sak.
Men det gjorde han och det var magi och kärlek och ömhet och värme.
Det är det fortfarande efter så lång tid. Jag kan fortfarande bli alldeles yr av förälskelse när jag ser honom sova, när jag stryker läpparna över den lilla fläcken alldeles bakom hans öra som är så mjuk, så mjuk och luktar så gott.
När han leker med våra barn eller kysser mej hejdå innan han går till jobbet på morgonen.
Små, små saker. Kärlekslappar på kylskåpet, ett sms som får det att pirra i hela kroppen, en kram när allt känns jobbigt och svårt.
Ett liv utan honom vore ett halvt, svartvitt liv.

Fem år. Det är ganska länge. Ändå har det gått så fort och vi har hunnit med så mycket.
Vi har gett varandra två barn, kärleksbarn. Vi har delat sorg.. men det har funnits så mycket kärlek och glädje.
Vi har lovat varandra att leva tillsammans, alltid.
Jag tror att vi kommer kunna hålla det löftet. Det är min övertygelse och den gör mej så lycklig.
Tusen år till, min själs älskade.. men fem är iallafall en bra början.

"I en evighet levde jag som om du inte fanns
I alla drömmar var du ändå nära så underbart nära
Och jag trodde jag fann dig men du var någon annanstans
Varenda gång jag funnit nånså såg jag att drömmen inte var sann

Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Ja alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött

Det var enkelt och vackert du sa att du väntat mig
Jag kunde ana att det fanns en himmel på jorden jag såg den
Och du bad mig att leva mitt liv alltid nära dig
Jag följde dina steg och allt jag någonsin drömt om fanns där för mig

Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Ja alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött

Det finns ingen som lockat mitt hjärta så underbart
Med all din ömhet får du sorg och smärta att sakta försvinna
Alla skuggor, allt mörker som förr var så uppenbart
Det skingras, och tillsammans ser vi ljuset, som stiger med solens fart"

3.8.08

Fy fan!

Jari berättade om en tvååring i frankrike som lämnats ensam i en bil med uppvevade rutor i tre timmar (!!!) nu när det varit så varmt.
Barnet dog givetvis. Jag blir så jävla illa berörd att det nästan är löjligt.
En del människor borde faktiskt bara dö en lång plågsam död (vilket förmodligen var vad det stackars oskyldiga barnet gjorde).

Resumé:

Bloggen har haft semester. Och jag har njutit av några helt perfekta sommarveckor med sol, bad och grillfester i överflöd. Jag är mycket nöjd. Sedan jag skrev sist för lite drygt en månad sedan har jag:

Vart argare på Jari än jag någonsin varit under hela vårat snart fem år långa förhållande.
Varit med om en utav de häftigaste och mest livsomvälvande händelserna hittills i mitt liv.
Badat naken i en sjö med vänner klockan tre på morgonen.
Firat min första Lughnasad.
Läst 8 delar i sagan om isfolket.
Tatuerat mej.

Men nu har jari börjat jobba igen och även om jag ska vara ledig hela hösten är semestern på något sätt över för mej också. Men det är ok, jag gillar höst.=)