Inte för att skryta, MEN...

... jag pluggade till provet i 45 minuter igårkväll (natt) och jag är bannemej säker på att jag svarade ganska så hyfsat rätt på alla frågor utom två (som inte stod med i min bok eftersom jag har en annan upplaga).
Det är bara att fatta att jag har utvecklat den överlägsnaste instuderingstekniken i världshistorien.
Jag ska ta patent på den. Sen att jag läser löjligt mycket och har pluggat teater kanske spelar in också. Jag måste ha tränat upp ett riktigt hyfsat läshuvud.
Anyway, här kommer mina mästartips, det är lika enkelt som effektivt:
Steg 1: Läs igenom de kapitel som provet omfattar. Ät chocklad och begrunda det du läst en stund innan du går vidare till steg 2: Läs långsamt igenom kapitlen igen och anteckna de referenser som du tycker verkar betydelsefulla. Se till att memorera några fakta kring varje referens och ha stödord som du lätt minns.
Steg 3: Läs igenom dina papper med anteckningar. Blunda och upprepa tyst för dig själv varje referens och vad den innefattar.
Steg 4: Töm huvudet totalt fram tills att provet börjar. Tänk inte på det, traggla inte i huvudet. Då är det bara risk att du blandar ihop allting. Gör hjärnan helt blank tills du sitter med pappret framför dig. När du ser frågorna en och en kommer hjärnan att sortera informationen åt dig. Voila! MVG, lätt som en plätt.
Om det inte funkar ska jag äta upp min hatt.

Blä. Urk. Usch.

Just nu har det blivit alldeles för mycket. Tempot är så mycket högre än vad jag är van vid och hur reagerar lilla jag då? Genom att stänga av hjärnan och ignorera allt som inte är livsnödvändigt. En utav de saker som då givetvis kommer till korta är bloggisen. Så är det, åtminstone tills jag anpassat mig till den här nya tillvaron och orkar göra något annat än ligga i soffan som en död sill och glo när jag kommer hem.

Det bara regnar och jag har tappat min cykelnyckel. Jag är trött på att vara tjock men vill bara äta choklad hela dagarna. Hur lösa denna ekvation? Vad göra åt dessa I-landsbekymmer?

Filmen förresten, den var helt askalasbra! Men det behövde jag ju inte tala om. Fast jag är lite nördig och retade mig på en del saker som de låtit bli att ta med. Men så är det ju alltid. Alla kan inte få med sina favvogodisar.
Resten av helgen var inte så pjåkig den heller. Men det är sånt där man inte kan berätta om utan att låta alldeles bindgalen så vi låter det vara. Men jag är ny nu.

Annars då? Två prov den här veckan. Varav det ena är imorgon bitti och som jag inte pluggat en enda minut till. Ska göra det nu, men skjuter och skjuter och skjuter på det. Så dumt, så onödigt.

Var ute med klassen igår med, bowlade och käkade på Stures. Det var faktiskt riktigt trevligt. Det ger sig.

Nä, färdigdravlat. Nu studera som en liten iller i ett par timmar.
Nattuggleri är bra skit.

Äntligen!

Två timmar kvar tills jag och Anneli sitter på bion och tjuter som små skolflickor!
Jag längtar ihjäl mig. Det känns precis som på julafton när man var liten och tiden var som seg sirap fram till julklappsöppningen. Precis så känns det.
Det kommer att bli min bästa filmupplevelse någonsin, givetvis för att jag vet att filmen kommer att vara så bra (New moon är min favoritbok) men mest för att jag väntat och peppat så jäkla länge!

Läget såg kritiskt ut ett tag, Lovis smittade mig såklart med sin magsjuka så natten tillbringades tillsammans med toalettstolen. Men nu mår jag toppen (typ) och tänker faktiskt vara så fräck att jag struntar i 48-timmarsregeln. Jag har väntat så länge att jag helt enkelt tar mig den friheten. Punkt slut och over and out.

Dagen som inte fanns.

Den här dagen har inte funnits. Jag har redan raderat den. Men jag kan säga så mycket som att den kvalar in bland de tio kassaste (inte värsta) dagarna i mitt liv. Basta.

För två år sedan däremot, var jag ruggigt nervös och förväntansfull nu. Och ja, nu ramlar jag ner i det där tänkvadjaggjordenuförxantalårsen-hålet igen. Jag är bra på det. Och imorgon för två år sen fick jag världens finaste present. Men mer om det imorgon.

På tal om presenter så har jag packat in ett gäng ikväll och jag måste, måste, måste bara visa det här helt underbart fina presentpappret eftersom det är ungefär det enda som gjort mig glad idag:



Ser ni att det glittrar?
Det är så finfint att jag vill rulla in mig i det, äta det. Köpa upp alla rullar av det som finns och tapetsera hela min lägenhet med det. Så fint. Faktiskt.

Lördag.

Idag har jag bannemej inte gjort ett endaste dugg. Gudars vad skönt det har varit.
Jari däremot, den hurtbullen, har både städat, handlat, målat och lagat mat. Och som löken på laxen stack han just till jobbet där han kommer att befinna sig tills tresnåret inatt på ett ungefär.
Nu kanske ni tycker att jag är en dålig husmor som låter min stackars karl slita på det här sättet medans jag bara legat och tittat på, när han dessutom ska arbeta större delen av natten. Men det är jag inte. Efter den senaste veckans omställning var jag helt klart värd en dag utan ett enda litet måste.
Jari gjorde dessutom alla de där grejorna helt på eget initiativ, trots att jag tjatade på honom om att spara allt det jobbiga till morgondagen.
Det är en av anledningarna till att han är så bäst. Ibland får han tokryck och bara ordnar massa saker, och blir inte ens sur om jag struntar i att hjälpa till.
Det är skönt att här är städat och fixat. Sa jag att han är bäst?

Jag och barnen ägnade en stor del av förmiddagen åt att titta på våra familjefilmer, och jag konstaterade raskt att vi ser lyckliga ut. Ni vet så där som de gör i hollywoodfilmer när de är ledsna och tittar på gamla hemmarullar för att riktigt vältra sig i misären av att allt gått åt helvete och inte är sådär bra längre. Där alla skrattar och kramas hela tiden och mamman och pappan pussas och smågnabbas på ett käckt sätt. Precis så är våra filmer. Men det måste ju vara ett skitbra tecken på att vi är sådär lyckliga. Att det liksom märks utåt också.

Sedan kom Sara och Fredrik och höll mig sällskap hela kvällen, vilket var hemskt trevligt. Jag och Sara passade på att ha en Twilight-orgie i liten skala (av hänsyn till Fredrik) och Fredrik lagade min dator. Snacka om att förena nytta med nöje för nu slipper jag ha en massa jobbiga saker som poppar upp på skärmen hela tiden.
Nu ska jag meditera och sedan bums i säng.

Lyssnar på gnällig hångelmusik och tittar ut genom fönstret. Känner mej lite tom och liksom osäker. På mig själv, på tillvaron. Dessutom upptäckte jag igår med stor fasa att jag börjar bli gammal! Att yngre personer uppfattar mig som gammal.
Det är en mycket otäck känsla första gången det händer, kan jag lova.
Jag vet ju att jag inte är gammal. Jag skulle rentav vilja sträcka mig så långt som till att påstå att jag är en lagom tjock kvinna i mina allra bästa år.
Dessutom är majoriteten av min umgängeskrets (inklusive min man) minst tio år äldre än jag och tycker att jag bara är en liten skit. Åtminstone åldersmässigt.
Jag är alltså ganska rejält bortskämd med att få höra hur ung jag är, och även om det kan reta mig till vansinne ibland så föredrar jag det alla gånger nu efter att ha fått testa alternativet.
Tvi vale vad tantig, torr och tråkig jag kände mig.
Jag antar att det även är chocken av att tvingas inse att min ungdom faktiskt är förbi. Jag blir aldrig yngre. Det kommer från och med nu bara att gå utför.

Förmodligen är detta ett livsstadium alla passerar och en insikt som alla får.
Och det är säkert lika jobbigt för alla. Men shit alltså, varför har ingen varnat mig?
25årskris så det skvätter om det!

Jag hatar att vara ny i klassen med. Been there, done that och jag hade hoppats att det skulle vara annorlunda med vuxna människor. Men icke! De givna rollerna finns och är redan etablerade. Jag vet inte riktigt hur jag ska foga in mig i den här gruppen som redan gått ihop ett tag. Jag hatar att behöva spela det här löjliga sociala skitspelet. Det tar mer på krafterna än att plugga. Jag tänker inte sitta där och hålla tyst bara för att jag är ny. Jag är där för att få bra betyg, och bra betyg får man som bekant genom att vara stor i käften och visa framfötterna på lektionerna. Alltså är/gör jag det, och det verkar inte uppskattas av de som snott åt sig ledarrollerna i klassen. Men väx upp, och bli gamla (som jag) för höge farao!

Jag har upptäckt gång på gång under den senaste veckan att jag saknar mina vänner. I grundskolan var de en så naturlig del av skolgången att man aldrig ens tänkte på hur bra man hade det då. Jag önskar att de kunde vara där och omsluta mig, göra min närvaro naturlig och självklar. Det är först nu jag har insett hur mycket av ens självkänsla och säkerhet man får från de människor man omger sig med.
Utan dem finns det nästan inget kvar. Även om man inte visar det utåt så känns det så på insidan.
Men jag tror inte mina vänner är särskilt sugna på att läsa till undersköterska så att jag ska slippa känna mig ensam, särskilt med tanke på att flera av dem har akademikerutbildning.=)
Nåväl. Det ger sig. Jag är inte den som kastar in handduken i första ronden.
Och det finns en positiv aspekt också, nämligen insikt om hur underbara och uppskattade de människor jag omger mig med är. Hur mycket de betyder för mig och att jag aldrig skulle klara mig utan dem.
Ni vet vilka ni är.

Ett nytt liv.

Jaha. Då var man heltidsstudent bara sådär.
Jag går i skolkorridorerna och försöker ta in att det här ska vara min verklighet och vardag i X antal år framöver. Det känns märkligt, men spännande och annorlunda på ett bra sätt.
Jag sitter på lektionerna och lyssnar och bara suger i mig informationen jag får. När hände det senast? I mellanstadiet, kanske lågstadiet, rentav?
Det tar på hjärnan; de här två första dagarna har jag varit helt radiostyrd när jag kommit hem. Tio gånger tröttare än efter ett heldagspass på jobbet.
Men det går nog snart över, och det är en bra trötthet.
En trötthet som talar om att jag gjort något meningsfullt och lärt mig nya saker.

Annars då? Jo, annars är jag så förbannat trött på alla människor som bara struntar i allt. Som äter sitt kött "för att det är så gott." Köper sina lågpriskläder "för att det är så billigt". Struntar i att sopsortera "för att det är så jobbigt." Köper vanliga varor trots ekologiska alternativ "för att det är så dyrt." Tar bilen när de kan ta sina feta rövar och hoppa upp på cykeln "för att det är för jobbigt". Etc, etc i all jävla evinnerlighet trots att det är på bekostnad av människors välbefinnande, djurs liv och vår planets fortsatta överlevnad.
Vakna för fan upp och inse att ni tillhör de TIO RIKASTE PROCENTEN I HELA VÄRLDEN och att ni har alla resurser för att åtminstone försöka leva ett miljö, människo och djurvänligt liv.
Det finns liksom inga ursäkter. Och som det gamla fina ordspråket lyder: Ingen kan göra allt men alla kan göra något.

Jag är själv långt ifrån perfekt, men jag går åtminstone inte runt och låtsas som att allt är bra när vår planet våldtas till döds omkring oss. Jag får fysiskt ont i bröstet när jag tänker på allt fruktansvärt som onda, hänsynslösa människor hittar på därute i världen. Och som många av oss medvetet eller omedvetet bidrar till för att det passar våra syften och är bekvämt. För att vi inte vill veta.
Personligen förstår jag inte hur de allra flesta lyckas skjuta det ifrån sig. Men upenbarligen är det vad de flesta gör. Jag tycker att det är ledsamt att människor i ett välfärdssamhälle kan vara så oempatiska. Men allt är ju som bekant subjektivt och min insida ser uppenbarligen inte riktigt ut som gemene svenne-banans.
Det är tydligen helt okej att blunda för allt som är fel och som man själv bidrar till. Syns inte, finns inte. Eller hur var det?

Nå, vad bidrog då till dagens lilla utbrott i cynism? Jo, nämligen att jag råkade se den här filmen häromdagen:

Och utan att säga så mycket mer om den hoppas jag att ni (efter min lilla moralpredikan) åtminstone har lite dåligt samvete och tar och ser den här filmen. Och om ni har något hjärta i kroppen kanske ni rentav mår lite dåligt efteråt.
Så dåligt att ni loggar in på www.sharkwater.com och räddar en haj eller två.
Men antagligen gör ni inte det. Inget av det. Syns inte, finns inte, eller hur?

Gnäll.

Det här vädret alltså.. Fy fan.
Hur tänkte grottisarna när de slog ner sina bopålar här på den tiden man fortfarande byggde hus av pinnar och djurhud? De måste ju helt klart ha kommit på sommaren, tyckt att det här verkade vara ett gött ställe och sedan helt enkelt varit för lata för att orka flytta på sig igen när vinterhelvetet kom.
Stooort misstag. Nedrans förmödrar och förfäder! Jag förbannar er och er dumhet!

Lite om mig fast i bildform.

Idag härmar jag rara Sara (som jag gärna skulle länka till, men min blogg är helt störd och alla länkar jag lägger in i inläggen bara försvinner, hjälp!)och svarar på ett gäng helt ointressanta frågor om mig själv, fast med bilder istället:

Var i hela världen skulle du helst vilja befinna dig just nu?
Japan/Tokyo.

Vilken egenskap önskar du att du besatt?
Förmågan att styra tiden.

Vilken färg är ditt drömhus målat i?



Vilket namn är det vackraste du vet?
Mina barns.

Vem skulle du vilja vara om du varit en helt annan person?
Bella Swan (såklart!).

Vilket är det bästa ordet som finns?
Midnatt.

Vad är det viktigast att du hinner göra innan du dör?
Just nu, att bli klar med min utbildning. Därmed inte sagt att det är meningen med livet.

Vilken saga är din absoluta favorit?


Om du bara fick lov att äta en sak i resten av ditt liv, vad skulle du välja?
Tänk bara vad många olika sorter det finns; man tröttnar aldrig!

Om du bara fick lov att klä dig i en färg i resten av ditt liv, vilken skulle du välja?


Om du bara fick lov att se en enda film under resten av ditt liv, vilken skulle du välja?


Om du bara fick köpa ett enda ting till, vad skulle du välja då?
Ett nätt litet lyxhus i Thailand som jag kunde fly till under vintern.

Vilket språk är det vackraste du vet?
Ja, jag vet att det är perverst, men jag går igång totalt när Jari säger fula saker på finska.

Vilken bok ligger på ditt nattduksbord just nu?


Vilken är din favoritårstid?
Sommar! Här är mina bästa killar förra sommaren i Kolding. Fina, ljusa dagar att längta tillbaka till.

Lycka är..

.. att bli väckt av en sovvarm tvååring som kryper tätt intill, gnuggar sin näsa mot ens kind och säger "Gillar dig mamma, min mamma."
Olycka är att behöva släpa med sig sagda tvååring + storebrorsan ur sängen och ge sig ut i vad som kändes som tvåjävlatusen minusgrader när man bara ville ligga kvar och mysa med världens finaste hela långa dagen.

Måndag.

Exakt en vecka kvar tills jag börjar studera på heltid.
Tills jag kan sluta stampa på samma värdelösa fläck och långsamt, långsamt börja ta mig mot målet. Äntligen låta hjärnan arbeta och känna att det finns en mening och ett syfte med det jag gör. Att det är något jag gör för min egen skull och inte för någon annans.
Det kommer antagligen bli skittufft att plugga i X antal år med två växande barn hemma. Men jag har givit dem hela mig längre än vad många andra föräldrar gör.
Nu är det dags att de börjar dela mig med mig själv.
Det kommer att bli hemskt ekonomiskt, men det kommer att gå på något sätt ändå. Vi landar alltid på fötterna, jag och Jari.
Jag är så trött på att gå till ett arbete som inte ger mig någonting.
Jag vill inte, vägrar, slösa bort en så stor del av mitt liv på att göra något som jag innerst inne vet inte är det jag helst vill göra. Det där som ger min hjärna något att bita i och som gör mitt hjärta varmt och lyckligt.
Det känns verkligen som att jag ömsar skinn just nu. När jag är färdig kommer jag att vara en helt annan människa, och det känns så bra.
Jag är trött på den jag är nu. Det känns som att det här är helt rätt tidpunkt att förändras och gå vidare.

När amerikat för en omväxlings skull segrar över Svedala.

"Vi bor i USA sa sjalvklart firade vi igar, det ar verkligen en jatterolig dag for barnen.

Halloween i USA ar en superharlig hogtid, det ar synd att sa manga verkar ha en snedvriden och trakig uppfattning i Sverige. Man gor aktiviteter under hela okt. som har med Halloween att gora, som att aka till en pumpkin patch dar barnen far plocka sina egna pumpor och aka holass och plocka applen tex. Sedan kan man aka till Haunted Houses, hay mazes osv. Man kan ocksa aka och se hundratals (tusentals) pumpor utskurna och utsmyckade och tanda i skymningen pa lokala bondgardar tex.

Manga kvarter ar kanda for att ha riktigt bra dekortationer, de som bor dar slar pa stort och dekorerar husen med spindelvav, spoken, skelett, kyrkogardar, pumpor etc, och klar ut sig sjalva och ger ut godis till alla som kommer. Det ar jattetrevligt att ga runt och titta pa och se alla andra utkladda, och det ar valdigt spannande och roligt och lite kittlande laskigt for barnen.

Vi hade en litet pre- trick or treating party hos oss igar, bade barn och vuxna var utkladda, i skymningen gick vi ut i vart kvarter och det var roligt for barnen att ga tillsammans. De hus som inte har nagra lampor tanda eller nagra dekorationer ringer man inte pa, enkelt for alla. Och man kan vara utkladd till vad som helst, det behover inte vara laskigt. Det ar jattekul att se vad kreativa manga ar. Halloween rocks helt enkelt!"

Alltså, det här låter ju så himla mysigt och härligt. Underbart med en tradition som tar in lite mörker och skräck tycker jag (som bekant har ett osunt förhållande till dylika företeelser) och som alla som vill är med på, och dessutom som löken på laxen, inte har något särskilt med kristendom att göra. Att hedra sina döda och njuta av lite skräck tycker jag dessutom borde fungera utmärkt att kombinera.
Så varför, VARFÖR firar vi inte Halloween här i Sverige, the american style?

Här är det nån slags avslagen ursäkt för att halvtonnisar ska få springa runt och hitta på en massa odrägliga hyss. Vi firar varje år, men det blir ju inte direkt någon folkfest eftersom vi är de enda i kvarteret.
Kom igen nu!

Äckligare än så här blir det inte.

Vi kollar på The amazing race på jobbet, där de var i Thailand och skulle äta friterade insekter. Det tyckte jag var rätt äckligt.
Men min arbetskamrat berättade just något utav det vidrigaste jag någonsin haft oturen att få höra. Något som får friterade syrsor att kännas som något man skulle kunna äta jämt.
På en del ställen i världen finns det aprestauranger, där man får välja ut en apa som lever. Sedan sätts den valda apan fast i bordet så att bara huvudet sticker upp, fortfarande levande, varpå man knackar sönder dess skalle och äter hjärnan rå medans apan i princip fortfarande andas.
Hon har varit på en sådan restaurang, men åt givetvis ingen levande aphjärna.

Om hon inte bara spelat mig ett fult spratt, och det är inte riktigt hennes stil, så är det här bland det absolut äckligaste jag någonsin hört. Inte bara för att tanken på att äta rå aphjärna är fullständigt motbjudande, utan även för att hela processen i mina öron låter ovanligt rå och brutal.
Det här är djurplågeri taget till en helt ny nivå.
Fy fan, jag som hade ett hyfsat morgonhumör fram tills nu. Nu tappade jag allt.