27.2.10

Nå, hur var det nu då?

Kan ju börja med att säga att humöret höjdes avsevärt av att hänga hemma hos G och R och klämma på bebis, plus umgås med mina fina tanter. Och när jag sedan kom hem och fick spela Silent hill och dricka öl så var cynismen som bortblåst. Vilket jäkla spel!
Tänk dig det här:
Du vaknar upp efter en bilolycka och upptäcker att din dotter är försvunnen. Det är snöstorm och mörkt överallt, du har bara en ficklampa som lyser upp en ganska begränsad zon framför dig (då måste man använda handkontrollen som en ficklampa på riktigt). Ingen människa syns till, du är i ett övergivet industriområde och har ingen aning om vart ditt barn tagit vägen. Du kommer till en övergiven lekplats och när ficklampan lyser över gungställningen ser det ut som att någon sitter där i mörkret. När du tar upp din mobiltelefon och riktar den mot gungan sitter en skitläskig flicka där när du kollar genom mobilkameran. Helt plötsligt (efter att man gjort lite tråkiga grejer) så ringer telefonen och det är din dotters röst. Hon säger att du kan inte slåss mot dem, pappa. Du måste springa, spring! Sedan hörs ett skärande ljud i telefonen och hela världen förvandlas till is. Inuti isen ser du äckelmonster utan ansikten och så börjar du springa. Du vet inte vart du ska springa och det enda ljus du har är ficklampan. Du springer och springer och gömmer dig under ett bord i en sunkig lagerlokal. När du ligger där hör du hur det börjar knastra i telefonen (och då fungerar handkontrollen verkligen som en mobiltelefon) och du ser ett äckelmonster komma släpande emot dig. Men den hittar dig inte och du kryper ut och springer vidare. Du kommer till en övergiven simhall och i bassängen kryllar det av monster. De klättrar upp och kastar sig över dig (och för att kunna skaka av sig/slå bort dem måste man verkligen göra det på riktigt, man får stå framför teven och försöka få dem av sig genom att skaka, slå, hoppa och så vidare. Wii är så jäkla fränt!) och du får bort dem och springer vidare genom en dörr. Sedan kommer du in i en annan lagerlokal och gömmer dig under en hög med grejor. Det börjar knastra i telefonen igen och du ser ett nytt monster. Men det här monstret fortsätter inte utan hittar dig och sliter fram dig och äter upp din hals. Sedan dör du och får börja om igen.
Ungefär så var min kväll/natt och det var hur grymt som helst! Kan knappt bärga mig tills jag får komma hem och bli jagad igen.

26.2.10

Lite roligt i misären.

Sonen kom just in från en kompis dit han sprungit med bara jacka och mössa eftersom han är en liten latmask och tycker att ta på sig overallen är det tråkjobbigaste som finns.
Melvin: Jag vill ha mina vantar också nu.
Jag: Jaha..? Skulle inte ni bara vara inne?
Melvin:... Jo. Men jag fryser så hemskt när jag går mellan D:s hus och mitt.
Jag: Så du gick hit bara för att hämta vantarna tills du skulle gå hem?
Melvin: Nej. Eller jo. Ja.
Jag: Så det är inte så att du försöker lura mig att ni ska vara inne när ni i själva verket ska vara ute bara för att du ska slippa ta på dig overallen?
Melvin:(Lååång tystnad) Jo. Så är det väl kanske. Men jag tänkte att du inte skulle komma på det. Men det gjorde du. Jag visste att du skulle göra det! Åååååh!

Om han fortsätter att ljuga lika dåligt kommer han åtminstone inte kunna dölja allt sitt hemska tonårssmusslande för mig. Det känns skönt och upplyftande.

Olust.

Har en tråkig känsla idag. Allt känns jobbigt och svårt vilket med största sannolikhet innebär att jag är på väg att få mens. Detta rationella konstaterande gör tyvärr inte saken så mycket bättre; allt känns jobbigt och svårt trots att jag vet att det bara är mina förbannade hormoner som spökar.

Jag är trött på att aldrig ha några pengar över när jag betalat räkningarna. Jag är trött på att gå runt i cirklar här hemma och städa, städa, städa. Jag är trött på skolan som inte ger mig ett skit just nu. Jag är trött på den äckliga snön som nu börjar smälta och blir ännu äckligare. Jag är så rasande trött på Jari (som jag alltid blir när det vankas lingonvecka) att jag vill gå upp på övervåningen och kväva honom med en kudde för jag vet att han kommer vara så fruktansvärt gnällig när han vaknar eftersom han jobbar natt. Jag är så trött på ungarna att jag hotat dem med uteblivet lördagsgodis om de inte lämnar mig ifred en stund. Jag är trött på att tänka ut vad vi ska äta till middag. Jag är trött på alla dumma människor som inte lever som jag vill att de ska göra, som skiter i allt och bara tänker på sitt eget vidriga välmående. Trött på allt. Så inihelvete trött att den bästa lösningen just nu känns som att hugga huvudet av sig och bara slippa allt och så vidare.
Nåja, tur att det bara är två dagar i månaden jag känner mig så här, hade aldrig pallat annars.

Det jag är allra mest trött på är att jag ska jobba hela helgen igen.
Jag HATAR att jobba helg.

24.2.10

Hohohihihi.

Äntligen kommer Silent hill: Shattered memories till Wii! Jag har väntat och väntat och väntat. Silent hill 2 till Ps2 är ett utav mina absoluta favvo-spel, även om jag bara vågar spela det i små omgångar eftersom det är helt tokigt läskigt och jag blir så nervös att jag drabbas av akut handsvett av att spela det. Men det är ju liksom det som är grejen. Och det här nya spelet har rättså mycket bättre grafik och hur mycket fräna funktioner som helst! Kolla här, bara:

Silent Hill's debut on the Nintendo Wii makes the fear more real than ever before. Players will be drawn into the mysterious town using the Wii Remote as a flashlight and a cellphone as they search for clues. Choices they make will shape Harry Mason, as well as the people he meets and the places he visits. The enemies evolve as well, taking the form of the player's deepest fears. Silent Hill promises to be more terrifying than ever, bringing the fear to Wii, PS2, and PSP.
*A re-imagining of the original Silent Hill that turns everything you thought you knew on its head
*The game watches you and adapts to your actions to create a unique experience to each player and intensify their fears
*Implementation of a cell phone as the user interface, which acts as a story telling device, map, puzzle helper, and camera that provides seamless flow with no interruption in gameplay
*New nightmare sequence focus on escape and evasion rather than direct confrontation


Det kommer att bli så jäkla bra! På fredag så fort ungarna somnat smäller det.

22.2.10

Förlåt om jag tjatar men...

Jag är fortfarande lite smått tagen. Och så peppar jag stenhårt på de här låtarna just nu, av naturliga (eller snarare onaturliga) orsaker.

Tyvärr gick det inte att lägga in originalvideon här eftersom inbäddning var borttagen på begäran, vilket var synd eftersom det är en fantastiskt snygg video, men den här funkar bra, och jag gillar alltid när det är lyrics med.


Den här ska man kanske inte se om man planerar att faktiskt se Six feet under eftersom den innehåller en hel del spoilrar. Om man däremot inte tänker se den (eller redan sett) går det ju alldeles utmärkt att upptäcka vad man missar.
Annars är det bara att blunda och lyssna på musiken.

Så. Jävla. Bra.

Igår såg vi klart det allra sista avsnittet av "Six feet under", och jag måste säga att jag aldrig blivit så tagen av ett sista avsnitt av en TV-serie.
Det var så fantastiskt bra. Hela serien (alla fem säsongerna) var fantastiskt bra och efter finalen så satt jag alldeles paralyserad med tårarna sprutandes ur ögonen. Jag tror aldrig jag har varit lika medveten om min egen dödlighet, vilket väl förmodligen var syftet. Fascinerande att man kan lyckas förmedla en känsla så bra att det känns som om man fått den nedtryckt rätt i halsen.
Jag är MYCKET imponerad.

Samtidigt känns det nästan sorgligt, som att jag aldrig ska få träffa några utav mina vänner igen. Kanske dags att ta lite distans från serierna jag följer?
Hör ju själv att detta inte låter riktigt friskt.
Hursomhelst, om du inte sett serien. Se!
Det blir inte mycket bättre än så här.

15.2.10

What´s new, pussycat?

Jag har blivit nästan pinsamt dålig på det här med att blogga. Jag hinner inte, orkar inte, vill inte. Så då struntar jag i det och så går dagarna. Och då blir jag stressad över att jag inte skrivit på länge och går in och skriver något helt meningslöst. Som det här.

Den senaste veckan har varit riktigt bra. Barnen har förvisso varit sjuka (igen) så att jag har fått stanna hemma (igen), men bortsett från det har det varit rätt gött att leva. Jag fick en hel del skolarbete gjort hemma förra veckan, fick sålt kläder på Tradera för 6000 kr och efter förra helgens lilla dal har jag och maken varit ovanligt artiga och kärvänliga mot varandra, vilket alltid är trevligt.

I tisdags var jag i Göteborg och hälsade på Eva, samtidigt passade jag på att köpa lite kökspimp-prylar på Indiska. En ny lampa, nya gardiner och så där. Och det blev så fint! Ska lägga upp en bild när jag fått nya batterier i kameran.

I onsdags tatuerade jag mig. Det gjorde fruktansvärt ont och då har jag ju ändå en ganska stor chestpiece vilket tydligen ska ligga ganska högt upp på smärtskalan.
Det var ingenting jämfört med det här. Jissesjävlar vad jag led! Men fint som snus blev det:

Det är Gösta, min finaste fina första kissemiss som blev överkörd för fyra år sedan när han åt ett bananskal han hittat på vägen. Texten som inte syns sådär jättetydligt på bilden lyder "Per aspera ad astra" vilket betyder "Genom svårigheter mot stjärnorna" på latin. Jag är toknöjd, men har fortfarande jätteont. Jari säger att det beror på att det är så mycket svart i tatueringen. Jag säger att det beror på att benet är ett fittigt ställe att tatuera sig på.
Så resten av veckan tog jag det väldigt lugnt och kurerade benet, tills i lördags då jag helt sonika virade in det i gladpack och drog på mig högklackade stövlar och paljettklänning och gick på Burlesque-klubb i slottskogen.
Jag hade jättetrevligt men det var inte riktigt lika kul när tåget blev ståendes i över en timma på vägen hem eftersom ett korkat våp dragit i nödbromsen för att hon behövde spy och toaletterna var ur funktion. Jag hade dessutom extremt bråttom hem eftersom Jari skulle börja jobba klockan sex. Tio över fem damp jag hursomhelst in hemma och slutet blev gott, trots allt.

Igår mutade jag Melvin med pengar så att han gick med på att passa sin syster medans jag låg på soffan och var död. Det var inte mycket till alla hjärtans dag för min del. När Jari kom hem fick jag en bok och chocklad vilket piggade upp avsevärt, och under eftermiddagen var jag faktiskt riktigt aktiv. Vi bestämde att varje dag är värd att fira med kärlek och så var det med det.

Nå, nu får det räcka med pliktbloggande.
Det blir ju bara skit och oinspirerat iallafall.

7.2.10

Vid ett fåtal tillfällen i livet gör man val som faktiskt kommer att bli avgörande för hur hela ens framtid ska se ut. Man står vid ett vägskäl, som det så fint heter.
Ofast har man ingen aning om vart vägen man väljer kommer att föra en.
När jag var arton valde jag att följa Jari på hans väg.
Eller kanske var det snarare så att vi tog varandras händer och vek in på en väg som var helt ny för oss båda.
För det allra mesta är det en fin liten försommarstig med fågelkviddevitter,vitsippor och solsken som strilar ner mellan skira björkblad vi följer, en stig som jag vill följa och vandra lycklig på i alla mina dagar tillsammans med mannen jag älskar.
Men då och då korsas stigen av en fyrfilig motorväg där snabba bilar med vassa kanter vill köra över oss. Man kan se stigen fortsätta någonstans långt borta på andra sidan, men man har ingen aning om hur man ska kunna ta sig över med livet i behåll.
Då vill jag bara vända och gå tillbaka. Välja en annan väg. En väg som skulle tagit mig ut i stora vida världen, en väg kantad av spänning och äventyr.
En väg där jag kunde gå i min egen takt, sluppit rätta mig efter en annan människas steg. Kunnat välja att vända om och gå tillbaka utan att behöva se någon stå vilsen kvar på stigen och inte veta hur han ska kunna komma vidare utan mig.

Äsch, jag är kass på metaforer. Ibland blir det bara så mycket, allting.
Att springa fort över motorvägen, utan tvekan och utan att se sig om brukar vara den bästa metoden. Jag tror jag gör så den här gången också.

6.2.10

Vintervila.

Just nu händer det inte så mycket som jag känner att jag behöver delge allmänheten. Samtidigt som det händer så mycket (oviktigt) att jag inte hinner skriva.

Jag fyllde 25 för en vecka sedan. Min födelsedagshelg blev så bra som den kunde bli och det är jag mycket nöjd över. På fredagen var vi ute och åt med mamma, bröder och morföräldrar. På lördagen hade vi födelsedagskalas så det skånga i Kuittinenborgen. Och på söndagen (som var den egentliga födelsedagen) låg vi som två vrak på soffan och gjorde just ingenting förutom att ynka och äta pizza. Jag tror till och med att Jari glömde att säga grattis. Och när folks ringde för att gratulera så var jag för bakis för att orka svara.

Jag trivs med att vara 25. Men jag skulle vilja vara sjutton igen, bara en enda dag.