För ungefär en evighet sedan fick jag en "utmärkelse" av min vän Eva, som bloggar på www.omstil.blogg.se (nej jag kan fortfarande inte länka, varför vet jag inte). Eftersom det är trevligt med utmärkelser och jag aldrig fått en förut så ska jag givetvis göra det som stod i utmärkelsen i fråga (om än lite sent), nämligen: "The rules: 1. Post who gave you this award. 2. State ten things you like. 3. Give this award to 10 other bloggers and notify them with a comment."
Så här kommer det då, utan någon direkt inbördes rangordning: 1. Föga förvånande hamnar min familj på förstaplats.
2. Att läsa en riktigt bra bok. Så bra att jag glömmer bort att jag finns.
3. Alla mina övriga kära; syskon, vänner, övrig släkt, husdjur och så vidare.
4. Att ligga inbäddad på soffan med darlot och se en film samt möla i sej något jävligt gött.. typ min mormors cheesecake. Gärna efter att barnen somnat. Gärna med en riktig höststorm utanför.
5. Att dansa tills jag blir så törstig att jag bara måste dricka några öl.
6. Festivalsommar...
7. Eftersom jag är tjej så.. shopping.
8. Västkusten.. Back to my roots så, änna. Helst sommartid.
9. Att göra roliga saker i skogen. Helt fritt för tolkning men det är antagligen inte som du tror.
10. Resa! När jag blir rik ska jag resa nästan jämt.
19.10.10
Jag är gift med en feeder.. Han kom just hem med två ungdomsspecial*+sockerdricka.. Fan ta honom. Fan ta mej som är kass och äter massa flott klockan tio på kvällen. Men det är ju så gott!
*Lokal specialitet bestående av pommes, svingod kebabsås, sallad, rödlök, gurka, tomat och pepperonis. Det låter inte så märkvärdig men det är RIKTIGT gott, och flottigt. Man mår typ illa i flera veckor efteråt.
Varannan vatten är en ypperlig devis. Särskilt om man peppat som fan inför något och kanske går ut lite för hårt. Det är ju trist att ladda för en spelning i en vecka och sedan sticka hem innan den ens börjat eftersom man är överförfriskad och mest känner för att gå bananas med ett automatvapen eftersom människor är så JOBBIGA. Jag ska lära mig. Nästa gång ska jag lära mig. Förutom antiklimaxet ovan så var det en bra kväll, hursomhelst.
Jari gnäller jämt över att jag inte gör någonting. Jag gör massor av saker, däremot hetsar jag inte upp mig över att det ligger femtioelvatusen leksaker i vardagsrummet och sådant tjafs. Det är ju helt meningslöst att städa undan det eftersom det åker fram lika fort igen. Men iallafall, eftersom min martyrman älskar att springa här och plocka och gråta en skvätt för att det är så synd om honom har jag nu infört ett listsystem. Med på listan finns exempelvis tvättat, tömt kattlådan/sopsorteringen, badat barnen, fixat disken osv. När man utfört någon av sysslorna på listan sätter man helt enkelt sin signatur under sysslan man utfört. Jari blev tokig när han såg den, men jag tyckte att det kunde vara ett intressant experiment. Hittills finns mitt namn med på listan 6 gånger och Jaris 2 gånger. Jag känner mer och mer att det här var en strålande idé och jag förstår mer och mer varför Jari var en sådan motståndare till den. Det svider att få sanningen svart på vitt. I rest my case.
11.10.10
Valparna kom igår! En enda tik och fem pojkvalpar. Så den 23e ska vi dit och hälsa på så får vi se hur det blir.. Hoppas ganska mycket mer nu. Men bara ganska.
Helgen som mig veterligen ska vara en tid för rekreation och eftertanke for förbi i ett flygande fläng. I fredags kollade vi årets uppsättning av Lights in Alingsås tillsammans med halva min tjocka släkt. Det sög verkligen iår, för övrigt. Lördagen var den obligatoriska höststädningsdagen i vår bostadsrättsförening. fast så värst obligatorisk är den nog inte eftersom en del alltid är med medans en majoritet helt enkelt verkar skita i det. Shysst att låta andra göra jobbet och ändå få de benefits som genereras av kooperativt arbete. Menmen, mitt samvete är iallafall rent och jag har haft otrolig träningsvärk i flera dagar efter att ha kratsat hela kvarterets kanter, och träning är ju bra! Dessutom bjöds det på öl och mackor (och mat, men den kunde vi inte äta eftersom den till stora delar bestod av kött) och alla barnen fick godis och presenter. Inte så pjåkigt ändå. Söndagen bestod av barnkalas och plugg. Imorgon är det seminariedags igen. Ett halvdags seminarium om lidande, visst låter det toppen?
När hundköpartanken väl slagit rot visade den sig vara svår att bli av med, så jag ägnade söndagskvällen åt att kolla upp olika uppfödare som är godkända av SKK och lite så. Hittade då en uppfödare i Göteborgstrakten som sökte fodervärd åt en tik i en kommande kull (förutsatt att en tik föds då, givetvis), och även om jag vet att de oftast vill vara bekanta med fodervärden sedan innan så tänkte jag att det kostar ju inget att slå en signal. Så det gjorde jag, och de lät faktiskt intresserade! Nummer byttes och så fort kullen kommit lovade uppfödaren att höra av sig så att vi kunde träffas för att se om det skulle kunna funka med oss som fodervärdar. Så nu hoppas jag lite att det runt jul flyttar in en valp hos oss. Men bara lite.
För övrigt är det här en satans trist vecka. Jag är trött och trög och vill bara sova i hundra år. Jag HATAR verkligen att behöva gå upp halvsju varenda dag.
Jag har under flera, flera år bedrivit en intensiv hundkampanj här hemma tillsammans med barnen. Men eftersom husets herre länge sagt bestämt nej så har utdelningen inte varit särskilt lyckad. Vi är bägge uppväxta med hundar och det känns som att en voffsing skulle göra familjen komplett. Även om det tar mycket tid och energi tror jag att vi skulle klara av att uppfostra en hund just nu. Dessutom skulle vi ju bli tvungna att komma ut och motionera vare sig vi ville eller inte. Så idag har jag ägnat X antal timmar åt att ligga i sängen och tokterra jari (som dessutom är smått bakfull efter gårdagens kräftskiva och således är lite lättare att bryta ner) med söta bilder och allmän fakta om rasen vi alltid pratat om att köpa. Och se på fan! Jag tror jag har lyckats omvända honom! Nu ska vi börja spara ihop pengar till en valp. En Staffordshire bullterrier vill vi ha. Efter att ha läst och läst och läst om olika raser och deras egenskaper så känns det som ett ganska givet val. "They are extremely loving dogs, being loyal and devoted to people, with special emphasis on their reliability with children. The breed thrives in the family environment, being a suitably compact size for close family living. For these reasons, they are sometimes referred to as "nanny dogs". Staffie puppies are also quick learners and if properly trained and given clear boundaries from day one then are very obedient and loyal dogs to have. They are also ideal family pets as they love children and other pets if brought up with them."
"Den engelska staffen är den trevligaste rasen jag stött på. Staffen är en trygg och modig hund som älskar att ligga nära, pussas och umgås. En Staff vill bli älskad och gör allt för att bli omtyckt av främlingar, de är således värdelösa vakthundar. För övrigt kallas den för "Nanny Dog" i England just för att de är så kärleksfulla och tålmodiga med barn."
Och sen är de ju så ruskigt fulsöta med! Som små utomjordingar.
Nåja. det lär väl dröja ett tag innan det blir av. Men att jag fått J att ge med sig är bannemej värt att delge resten av världen.
Jag är helt jättesuperkär i den här låten just nu. Texten skulle jag ha kunnat skriva rakt av för sju år sedan. Så haha nej, jag är tack och lov inte med barn igen. Men det är en fin text om att vara det när det finns andra som tvivlar på att det är en bra idé... och kanske när man tvivlar lite själv också och inte riktigt vet hur det ska gå med saker och ting.
Och let´s face it: När man just flyttat ihop i en rivningshotad kåk där väggarna rasar om man försöker hänga upp tavlor, när man bara varit tillsammans i lite drygt fyra månader, när man går i trean på gymnasiet och killen ifråga sagt upp sig från sitt jobb för att han inte har lust att jobba, när han dessutom är nio år äldre och i stort sett hela hans bekantskapskrets visar med all (icke)önskvärd tydlighet att de inte vill ha några tonnisar i sitt läger, när man helt enkelt har sämsta tänkbara förutsättningar för att göra något så stort och fantastiskt som att sätta en annan människa till den här skitvärlden så är det ju inte särskilt konstigt att man freakar ur. Särskilt inte när alla andra förbannade människor som inte har med saken att göra talar om för en att man gör fel. Jag tror inte att det fanns någon som trodde på oss då, för sju år sedan. Prognosen såg brun ut ur alla upptänkliga vinklar. (I ärlighetens namn så tyckte vi det också.)
Men tji fick ni för det visade sig ju ganska snabbt att vi var ena jävlar på att styra upp saker och ting. Och att vi faktiskt älskade -älskar- varandra på riktigt. Fy fan vad det måste reta er nu. Ni kommer aldrig ens i närheten. (Ja, jag är lite vinlullig och sentimental och nostalgisk och skiter just nu helt i mina integritetsprinciper i bloggsammanhang. Det bjuder jag på inatt.)
Kärleken övervinner allt. Men man måste tro på den också. Man måste lyssna på det som är ens egen sanning och skita i vad alla andra tycker och säger. Jag är säker på att det är kärleken som tagit oss hit. Men om vi inte dessutom trott på oss själva och varandra trots att i princip alla försökte intala oss att vi valde fel väg så hade kanske historien sett annorlunda ut. Jag tror inte att alla människor är så starka. Och hur sorgligt är egentligen inte det? Nåväl. Nu har jag väl svamlat tillräckligt.
Och sist men inte minst; låten som utlöste denna skrivdiarré. Videon är kass, men det är låten jag vill åt så bara blunda och lyssna:
