28.10.11

Prettomammor.

Det var nått slags spektakel på det lokala köpcentrumet igårkväll. Jag var sjuk och jävlig och skulle egentligen bara in och köpa salva till min nya tatuering, men när jag såg alla härliga specialerbjudanden i alla affärer kunde jag inte låta bli att spana runt lite.
Jag är ju sjuk och sunkig och hade joggingbrallor, lerig jacka (hade gått med Sookie i skogen alldeles innan och orkade inte byta) och en gammal noppig mössa nerdragen över mitt glåmiga ansikte. Jag såg rent ut sagt förjävla luffig ut, och inne på Lindex stod tre riktiga prettomorsor med bebisar i Bugaboovagnar som tittade på mig med rynkade näsor ungefär. Ni vet, sådana där som i Solsidan.

"Ja, jaaaaag köper ju egentligen bara kläder som jag vet har producerats på ett shysst sätt!" Pep den ena.
"Ja, jaaaaag köper ingenting rosa till lilla Stina, man vill ju inte vara en könsbevarare!" Gnällde den andra. (På riktigt alltså! Det här är vad dom faktiskt sa.)
Jag himlade med ögonen för mig själv och stod och klämde på en förskräcklig klänning med rosa och lila paljetter, samt en massa tyll som jag vet att Lovis skulle bli alldeles till sig över, men lade sedan ifrån mig den och i samma stund dök den tredje mamman (läs: fittan) ner på klänningarna och deklarerade med hög röst att den var alldeles förskräcklig och att hon aaaaaldrig skulle köpa något sådant till sin bebis.

Jag skrockade inombords. Det måste vara jobbigt att vara så osäker i sin föräldraroll att man har ett sådant enormt behov av att hävda sig och trampa på andra för att må bättre. Jag hade faktiskt lyckats glömma bort att den sortens mammor är oerhört vanliga i föräldragrupper och på öppna förskolan. Det var ju trots allt några år sedan jag gick där. Men nu väcktes härliga minnen till liv. Fan vad jag inte saknar det. "Vi har ju börjat potträna lille Alfred, han fyllde två veckor i fredags så det är verkligen på tiden, och han säger redan till själv när han måste bajsa!" "Lilla Märta sa pappa kan jag be och få vällingen igår, hon är bara ett halvår! Tänk vad tiden går fort!" Och så vidare, i all evighet, amen. Gärna blandat med en eller annan gliring riktad mot de andra barnen, eller kanske främst deras mammor eller pappor.

Nåväl, jag sa inget utan gick bara demonstrativt fram och hämtade klänningen igen. Som sagt, det kan inte vara lätt.
Dessutom tror jag det låter annorlunda när de själva har en fyraåring med extremt stark vilja som vägrar att ta på sig annat än prinsessklänningar (eller batmandräkt, eller gummistövlar eller whatever works).
Jag hoppas bara att de vid det laget har växt i sin föräldraroll såpass att de vågar låta sina barn klä sig och vara så som de själva vill, utan att använda barnen som nån slags tävlingspokal.

27.10.11

Skit.

Idag är jag riktigt grinig. Jag har så ont i halsen så det är knappt man tror att det är sant, kanalen som sänder American horror story ska tas bort mitt i säsongen (men jag hoppas att det kommer att gå att få tag på resten av avsnitten ändå, fast det kommer nog att dröja ett tag) och jag klarade inte den förbannade medicintentan. Vilket var ganska väntat eftersom jag var sjuk redan veckan då vi skrev den och ärligt talat inte orkade läsa så mycket som jag borde gjort. Men det känns ändå helt åt helvete. Man hoppas ju in i det sista ändå.
Oh, well! Måtte jag bara bli frisk snart så att jag kan ta tag i saker och ting. Jag har dessutom gått upp 2 kilo under de här tre veckorna jag varit dunderförkyld. Att inte orka springa i kombination med allmän tröstätning är ingen bra grej.
Nu börjar det här kännas tjatigt. Jag vill orka träna och plugga ordentligt! Jag måste ju det om jag ska kunna fixa de kommande tentorna plus omtenta. Nåväl, det kan ju fan inte vara roligt jämt.

25.10.11

Jag har upptäckt en annan helt fantastiskt bra grej! Det är en app som heter Storytel, och som gör att man kan streama ljudböcker i Ifånen. Fatta vad gött! Nu kan jag lyssna på böcker både när jag åker helvetesbussen till och från Borås och när jag går långprommisar med Sookie. Världens bästa grej. Även om jag tycker att det är extremt svårt att läsa med öronen, men jag antar att det bara är en vanesak.

Jag har just lyssnat klart på "Hundpojken" av Eva Hornung. Den var konstig och bra. Sånt gillar jag.

Romotjka är fyra år och tvingas ta hand om sig själv. Mamman och hennes alkoholiserade pojkvän är försvunna. När maten i lägenheten är slut tar pojken sin tillflykt till Moskvas gator. Där stöter han på en hund, en alfatik, som lever med sin flock av vildhundar i källaren till en fallfärdig kyrka i utkanten av stan.

Romotjka överlever genom att dia tiken som han kallar Mamotjka. Och tack vare värmen från sina nya familjemedlemmar klarar han den kalla ryska vintern. Pojken uppfostras av hundarna och börjar härma deras beteende. Så småningom blir han något av en ledare för hundflocken. Men med tiden uppfylls han av en gnagande känsla av utanförskap, fången mellan två världar är han varken människa eller hund.

En dag upptas en ny pojke i hundgemenskapen. Han hittas dock av myndigheterna och placeras på ett hem för utsatta barn. Romotjka saknar sin förlorade "bror", söker upp honom på barnhemmet och blir själv omhändertagen. De bägge förvildade pojkarna blir snart föremål för ett par läkares stora intresse. Fortsättningen blir dramatisk och slutet tänkvärt och ödesmättat.

"Berättelsen om att leva som hund, väcker frågan vad det är att leva som människa. Detta är en gripande och välskriven bok som dröjer sig kvar. "
Östgöta Correspondenten

"En underbar roman, ett kraftprov ... inte bara oerhört gripande, utan moraliskt och filosofiskt angelägen rakt igenom."
The Guardian

24.10.11

American horror story.

Jag älskar bra serier. Alltså verkligen älskar. Det är få saker som går upp emot att krypa upp i soffan och plöja igenom en riktigt bra serie. Och nu har jag hittat ännu ett guldkorn att lägga till min samling. Tyvärr sänds den i USA just nu så kan bara se ett avsnitt i veckan. Men det finns ju en viss tjusning i det också, faktiskt.
American horror story handlar om en familj som flyttar in i ett minst sagt hemsökt hus och jag som älskar skräck tycker förstås att det här upplägget är hur bra som helst. Lägg så till intressanta karaktärer, snygga scener, lagom läskiga spöken och en bra story med massor av hemlisar och cliffhangers så har ni en riktig tiopoängare enligt mig. Svårt nöjd och förväntansfull inför framtida avsnitt!

20.10.11

Det är längesedan och det är höst. Dagarna blir kallare och mörkare. Jag tycker faktiskt att det är ganska trevligt att tända ljus, dricka chai-latte och mysa i soffan efter en långpromenad med das hondt i skogen bland alla fina färger.
För mig är hösten en tid för vila och eftertanke. Eller, det är så jag önskar att det vore.
I verkligheten är jag ju i vanlig ordning sjukt stressad, kroniskt förkyld och på gränsen till psykos. Men det första låter ju så mycket bättre och trevligare. Jag låtsas.

Annars då? Inte mycket. Postnumret bredvid vårat vann 75 miljoner på postkodmiljonären. Jag är glad att jag inte har nån lott eftersom jag bor här. Hade jag å andra sidan bott nedanför backen hade jag varit fullständigt vansinnig över att vara lottlös. Jävla märkligt lotterisystem. De som har lotter vinner, men till skillnad mot andra spel så förlorar de som inte har lotter. Fult och smart.
Det är väl hur som haver det mest spännande som hänt den här hösten. Tänk att vinna en massa pengar och fly långt, långt bort för en tid. Fast det har jag ju egentligen inte tid med ändå.

Jag tror att jag genomgår någonslags personlighetskris. Analyserar sönder mitt och andra människors beteende. Kanske beror det på att jag under det här året stött på de i särsklass märkligaste människor jag nånsin träffat. Kanske är det helt enkelt en sån period; kanske leder det till någonslags utveckling. Spännande!

I skolan är det klinisk medicin, läkemedelsberäkning och farmakologi som gäller. Helt sinnes. Helt galet. Våran kursansvarige verkar leva på en annan planet där folk är Übermänniskor med obegränsad energi och minst 48 timmar på dygnet. Jag blir tvärtom istället och gör ingenting. När det är för mycket är det enklast att helt enkelt skita i det och sedan sitta där med svetten rinnande och tokstressa de sista veckorna innan tenta. Inget särskilt bra studieupplägg men det funkar trots allt rätt okej rent resultatsmässigt. Jag har ju faktiskt gjort bra ifrån mig hittills. Även om det just nu känns som att jag är helt mongo och inte kommer klara den här terminen så får jag försöka blicka bakåt och förlita mig på att det här förhoppningsvis också går att ta sig igenom. Jag pallar fan inte studieuppehåll.

Nåval, ska försöka skriva här lite mer. Fast försöka är verkligen nyckelordet här. Hej!

Ett par låtar (bland andra) jag lyssnar mycket på nu när jag tycker synd om mig själv:

The stars, the moon, they have all been blown out
You left me in the dark
No dawn, no day, I'm always in this twilight
In the shadow of your heart

And in the dark, I can hear your heartbeat
I tried to find the sound
But then, it stopped, and I was in the darkness,
So darkness I became



Mmmm whatcha say,
Mmm that you only meant well?
well of course you did
Mmmm whatcha say,
Mmmm that it's all for the best?
of course it is
Mmmm whatcha say?
Mmmm that it's just what we need
you decided this
whatcha say?
Mmmm what did she say?

ransom notes keep falling out your mouth
mid-sweet talk, newspaper word cut outs
speak no feeling no I don't believe you
you don't care a bit,
you don't care a bit

16.10.11

Nu blommar asfalten!

Hör och häpna! Jag blev plötsligt lite bloggnödig. Men bara lite och jag orkar inte resa mig från soffan så... Jag kanske bloggar imorgon istället. Om jag fortfarande känner för det då. Vi får se.