24.4.12

Romans och magsjuka.

Hade en fantastiskt fin helg på tumanhand i Köpenhamn med mitt stora hjärta. Där var det vår mest hela tiden och vi hann med en hel del. Gick antagligen ett par mil om dagen, tittade på saker och människor, solade, turistade, drack öl i parker och på trevliga krogar, åt god mat, sov, fönstershoppade, var kära och glada och så vidare. Mycket trevligt och jag ser fram emot ett återbesök relativt snart. Ska posta bilder sedan, när jag får tummen ur min feta röv och laddar över bilderna från Ifånen.

I söndags natt vaknade jag dock upp med ett suspekt illamående i maggropen. Försökte in i det längsta förneka bort det men tji fick jag och en rungande magsjuka bröt ut i min stackars sönderturistade och bakfulla kropp. Rena hades och ett på intet vis bra avslut på helgen. Om man ska försöka vara lite positiv så tackar jag dock min lyckliga stjärna för att jag inte insjuknade medan vi befann oss i Köpenhamn. Blotta tanken på den hemresan ger mig ångesttårar i ögonen. (Vi åkte buss, visserligen med toalett men ändå! Inte okej att vara magsjuk under en 4 timmars busstur fullastad med främlingar. För att inte tala om det högst oromantiska i att tillbringa en romantisk weekend med att kaskadspy och räserbajsa.) Nu fick jag åtminstone våndas hemma i min egen säng och med min egen toalett att umgås med. Tyvärr fick ju detta snöpliga avslut det kärleksfulla stjärnglittret i Jaris ögon att mattas av lite snabbare efter vår kärlekshelg än vad jag hade hoppats på. Men jag kan å andra sidan inte klandra honom; magsjuka är faktiskt sjukt osexigt och sunkigt.

Nu börjar jag just komma till sans efter de senaste 36 timmarnas ångestochynk-kavalkad. Och se på fan! En superhelg med maken följt av magsjukedöden har återigen gjort mig ödmjuk inför tillvaron och livet. Vårbluesen visade sitt fula tryne där ett slag men nu känner jag att det är rätt gött att vara jag ändå. Imorgon hoppas jag att det är fint väder så att jag kan få lite sol på näsan och andas frisk luft igen. Dessutom kommer jag förhoppningsvis att slippa vara magsjuk inom den närmsta framtiden och DET, mina vänner, är sannerligen något att glädjas över.

17.4.12

Isolation.

Som alltid när jag är lite nere så blir det Joy division för hela pengen. För att liksom riktigt grotta ner sig i självömkan och ångest. Gott så. Ska det va, så ska det bannemej va!

Mother I tried please believe me,
I'm doing the best that I can.
I'm ashamed of the things I've been put through,
I'm ashamed of the person I am.

- Ian Curtis

16.4.12

Sjuk.

Igen. Börjar kännas lite tjatigt, änna. Glider runt hemma i min sunkiga kattpyamas och känner mig allmänt ful, trött och ofräsch.
Jag vet inte vad det är med mig men jag har verkligen noll energi och ingen lust till nånting alls. Bara en jävla massa ångest över alla borden och måsten. Första tanken på morgonen är oftast att jag ser fram emot att få gå och lägga mig på kvällen igen.
Så ska det väl för bövelen inte vara? Livet är här. Livet är nu och om jag inte tar och kammar till mig så försvinner det ju.

Om bara min näsa kunde sluta snora. Om jag bara kunde hitta någonslags rutin. Om jag bara hade en normal dygnsrytm. Om jag bara på allvar kunde känna mig nöjd i stunden för en enda gångs skull. Om jag bara kunde komma på det där knepet som alla andra verkar ha greppat som gör att man är pigg och glad och stark och snygg.
Om jag bara kunde vara nöjd med att vara jag och göra det bästa av situationen istället för att ynka så vore allt finemang. Eller? /Emodag