Den där julen...

Vi är fortfarande mer eller mindre sjuka.

Julafton/juldagen var både jag och Lovis helt knockade av monsterinfluensa.
Trots detta lyckades vi med hjälp av diverse läkemedel fira en något haltande jul.
Jag ville mest hem och Lovis skrek i princip konstant. Det enda riktiga hade ju varit att stanna hemma, men ärligt, hur kul är det att ligga ensam hemma på julafton?

Juldagen däremot orkade vi inte (Normalt sett så firar vi med Jaris familj då, och sen är det utgång på kvällen) så jag och Lovis låg i soffan hela dagen i våra nya julpyamasar och kollade på film.
Nightmare before christmas, Corpse bride, Marie Antoinette och Dancer in the dark hann vi med medans Jari och Melvin var borta. Nästan en hel alladin-ask och tre eller fyra julmust också.

Det var faktiskt en ganska trevlig dag, bortsett från hostan, snuvan, huvudvärken och febern. Juldagsutgången var jag inte särskilt sugen på alls.

Nu har det alltså gått ytterligare en vecka och vi är fortfarande förkylda, alla fyra.
Nu är det dock lite mer smygvarianten; man är inte tillräckligt sjuk för att motiverat kunna ligga i sängen, men inte heller tillräckligt frisk för att orka göra något konkret. Det är rent ut sagt skitjobbigt.

Idag ryckte vi iallafall upp oss lite och gick bort till lekplatsen i ett par timmar.
Melvin fick en ny cykel av tomten så den skulle det givetvis övas att cykla med, utan stödjul. Det blev ett ganska rejält träningspass för min del.

Hursomhelst, vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget.
Mer än att det är förbaskat synd om mej och att allt är skit.

Anyway, här kommer lite julklappsöppningsbilder, enda bilderna från julafton där Lovis inte ser ut som sju svåra år:





Eller jo förresten, hon ser rätt sliten ut på de här bilderna med. Men hon gråter iallafall inte.

skit.

vi är sjuka. jag vill inte vara sjuk på julen.

jari har legat och ylat om hur synd det är om honom i två dagar.
nu är jag sjuk, men gissa vad? jag får slå in paket, vårda sjuka barn och städa iallafall. (ja, nu är jag martyr, men det har jag bannemej all rätt att vara också.)

Ni vet den där reklamen? "Ni tjejer snackar om att föda barn, men ni skulle bara veta hur det känns, när en kille är riktigt förkyld!"
Den är ju helt sann. Finns inte ett dugg ironi om ni frågar mig.

Om jag inte visste med mej att tjejsex inte är min stil hade jag blivit homosexuell. Lätt.

Fy fan vad jag är bra!

Måste bara få skryta lite, nu när jag fått mitt första MVG (förutom i teater, men det räknas inte riktigt).
Bristen på dem under min gymnasietid berodde ju visserligen mer på leda än obegåvning, vilket jag alltid varit väl medveten om.
Men det känns ändå trevligt att få bekräftat att jag är bäst.

"Hej Jenny!
Alla dina uppgifter är lysande! Du har fått MVG i betyg.
God Jul och grattis!
Angela"

Teknikens under!

Jag tycker att det är fruktansvärt tråkigt att vara ute och gå. Fast jag vill ändå göra det eftersom det ju är toppenbra gratis motion och så där, dessutom tycker Lovis att det är urkul att åka vagn så när Melvin är på dagis brukar jag och Lovis dra runt i stan lite på måfå i någon timme. Aptråkigt.

Men idag insåg jag att det ju går alldeles utmärkt att lyssna på ljudböcker under promenaden! Vilken idé! Vilken uppfinning!

Åtminstone ett tag till innan Lovis vill börja kommunicera under promenaderna, men det får vi ta då.

Mardröm.

Jag brukar inte röka, bara lite ibland på helgerna och så där.
Men efter att jag läst om Baby P rökte jag två cigaretter, och jag skakade medans jag gjorde det.

Ibland orkar jag verkligen inte leva i den här världen, bland människor som är så fyllda av ondska.
Jag orkar inte höra om barn som torteras ihjäl, om djurplågeri, incest och svält.

Om saker som jag inte skulle kunna tänka ut ens i mina sjukaste mardrömmar.
Saker som händer på riktigt, just nu medans jag sitter här.
Det är det som är värst, för mej. Det händer men jag vet inte om det och kan inte göra något åt det. Skulle förmodligen inte kunna ens om jag visste.

Jag vet inte hur det är för andra, men jag får ont, alltså rent fysiskt ont någonstans där omkring jag misstänker att själen kanske sitter.
Det tröttar ut mej och gör mej ledsen och rädd.

Sensationshysterin som blir när något fruktansvärt har inträffat är nästan lika vidrig. Folk blir alldeles till sej och riktigt gottar sej i andras elände.
Det gör mej illamående.

Jag vet att jag inte kan göra annat än att se om mitt eget hus.
Ta hand om mina egna barn efter bästa förmåga.
Men ibland känns det som att det inte räcker.

Jag kan samtidigt inte låta bli att läsa om allt elände. jag tvingade mej igenom hela historien om Baby Peter trots att hela min kropp krampade i protest (för av allt vidrigt jag läst var det här bland det värsta), för på något sätt känns det som ett slags straff för att jag har det så bra. Sjukt eller hur?

Hur kan människor bli så onda? Hur kan man skada ett litet barn?
Hur kan en mamma skada sitt lilla barn?

När bara tanken på att någon annan skadar sitt barn gör så ont i mej..
Tanken på att någon skulle skada mina barn är för tung, det blir bara svart och jag orkar inte tänka den.
Men jag vet att jag skulle offra mitt eget liv för dem. Vilken frisk förälder skulle inte det?

Och till sist: Tanken på att jag skulle skada mina barn, eller stå stillatigande och se på medans någon annan gör det.

Det skulle inte gå. Det skulle vara som när man försöker skada sej själv;
min kropp skulle handla reflexmässigt och förhindra det,
och vore det någon annan än jag som gjorde det skulle jag förmodligen aldrig sluta slå. Jag är ingen mordisk människa men då hade jag dödat, helt säkert.

Så jag förstår verkligen inte hur Peters mamma kunde låta det hända.
Enligt mej är det hon som har handlat värst.
En mamma ska alltid göra allt för att skydda sina barn!

Drömdröm.

Inatt drömde jag att en trollkarl (!?) hade förvandlat jaris könsorgan;
dels hade han inte bara en utan TVÅ snoppar.
Dessutom var de två snopparna typ, 50 cm långa- styck!

"Vilken önskedröm" sa Jari när jag berättade det för honom. Haha.