Men för djävulen!

Jag förstår mej inte på människor.

Idag fick mamma hämta Boris hos veterinären när hon vart där och lagt om bandagen eftersom jag jobbar hela dagen och veterinärstationen ligger en liten bit utanför stan. När hon kom och skulle lämna henne hemma hos oss var Jari och kottarna ute, så hon ringde honom och sa att hon ställt Boris utanför.

Så Jari skyndade sej hem och kom kanske en kvart efter att morsan lämnat henne, då är Boris inte i buren, däremot är buren stängd, och när Boris väl kommer hem så är bägge bandagen borta, både på fram och baktassen. När Jari sedan öppnar buren så ligger bägge bandagen i den. Eftersom Boris inte är en trollande katt, eller ens en särskilt smart katt finner jag det föga troligt att hon skulle kunnat få upp buren utifrån, och sedan dessutom stänga den igen. Det är också mindre rimligt att hon skulle kunnat få av sej bägge bandagen med tratt på huvudet.

Av detta kan vi alltså dra slutsaten att under den kvarten som hon stod på våran altan, innanför vårat staket så har nån dum jävel gått in och släppt ut henne, och dessutom dragit av bandagen, vilket förmodligen måste gjort ganska ont. Dessutom finns det en viss risk att såren som hittills sett jättefina ut nu kommer att bli infekterade eftersom hon gått ute på dem.

Så otroligt onödigt. Varför gör man så?
Antagligen (eller snarare förhoppningsvis eftersom det vore extra tragiskt om en vuxen låg bakom) är det väl nån förbannad snorunge som vart där, fast det spelar egentligen ingen roll. Även ett lite större barn borde fatta att så gör man bara inte.

Önskar att jag kunde få tag i den jäveln som ligger bakom. Den utskällningen hade inte gått av för hackor. Jag är riktigt, riktigt arg.

Operation: Svält.

Jepp. Nu svälter jag igen. Man kan ju inte vara tjock när man ska skjutsa kändisar.
Jag måste ha ett mål om det ska funka, sist skulle jag gifta mig och gick ner 15 kilo på två månader, så 6 kilo på en månad borde jag väl klara.

Hursomhelst så klappade Melvin mig på magen idag och sa att den var mjuk och fin.
Melvin: Åh mamma! Du är så mjuk och fin!
Jag: Hrmpfh.. Jaja men jag ska ju bli smal nu.
Melvin: Ska du? Hur då?
Jag: Jag ska inte äta utan bara dricka soppa och då kommer jag bli jättesmal!
Melvin (efter att ha funderat en stund): Men då kommer du att bli stor!
Jag: Va..?
Melvin: Ja, för smala människor är större än tjocka!
Jag: Vad menar du nu?
Melvin: Men mamma! Farmor är ju tjock och pappa är smal, och pappa är ju mycket större än lilla tjocka farmor!

Hahaha.

Värsta mamman.

Anneli tyckte att hon var världens sämsta mamma när hon mixat ihop datumen för ett barnkalas.

Hahahihoho. Jag tog rekordet i världens sämsta mamma i söndags.
Vi skulle ju som sagt gå och hälsa på morsan/äta glass. Problemet var bara att när vi kom ner till stan blev jag sådär helt hysteriskt kissenödig som bara jag kan bli, så vi gick in på Storken för att låna deras toalett. Tänkte ta hissen men det var kö och jag var minuter från att kissa på mej, så vi tog rulltrappan. Stort misstag.

Jag åker nästan aldrig rulltrappa med vagnen, det känns liksom inte riktigt bekvämt. Men ibland har man bråttom och då har jag gjort det, utan problem.

Men nu när vi var ungefär i mitten av rulltrappan ålar sig Lovis plötsligt runt och ut under bumperbaren på nått konstigt sätt- hon har aldrig någonsin ens gjort en ansats till att göra så förut så hur det gick till vet jag inte men ut kom hon.
Och ner då, givetvis. Ner kommer man ju alltid.
Det gick så snabbt att jag hann inte få tag i henne.
Min älskade unge trillar alltså ner för rulltrappan, medans jag åker uppåt och inte kan släppa vagnen eftersom den i sådana fall skulle ramla över henne.

Jag lovar att mitt hjärta stannade, men jag lyckades hursomhelst åla mig runt vagnen och få tag i en utav hällorna på hennes jeans, innan hon hann falla mer än ett steg.
Det var ju söndag och inte mycket folk i storken (tack och lov). Ett gäng tanter stod nedanför rulltrappan och stirrade, och en utav dem rusade upp fort som attan och lyfte upp Lovis, så att jag kunde få upp vagnen ordentligt. Annars vet jag inte hur jag skulle ha styrt upp situationen när vi väl kom upp, eftersom jag hade ena handen i Lovis byxor och den andra bara balanserade vagnen tillräckligt mycket framifrån för att den inte skulle välta ner på oss. Antagligen hade både jag, vagn och Lovsa ramlat ner ända från toppen om vi inte fått hjälp. Så tack tanten!

Lovis skrek naturligtvis som en stucken gris, och dessutom har hon ett fint rulltrappsformat sår i pannan. Förutom det klarade hon sig helt oskadd, men skrämd givetvis. Det var vi bägge två.
Och jag kände mig självklart som den sämsta mamman i världshistorien, fastän det inte var meningen att göra illa henne så gjorde jag ju det enbart på grund av att jag inte var uppmärksam nog. Och det faktum att flera människor såg mej göra något så urbota dumt fick mej mest att vilja lägga mej ner och gråta på golvet. Jag har nog sällan skämts så mycket som i den stunden..
Dessutom kunde det ha gått hur illa som helst med stackars Lovsan- utslagna tänder, brutna ben..
Rulltrappor är hårda, höga och vassa. Jag kan inte komma på särskilt många ställen som är mindre lämpliga att ramla ner för..

Nåja, slutet gott, allting gott och jag lär inte åka rulltrappa igen i första taget.

Och snälla bespara mig moralpredikningar- låt den som aldrig brustit i uppmärksamhet kasta första stenen. Och jag har redan sjukt dåligt samvete, jag lovar.

Varför skriver jag ens det här? Ptjae, det är ganska bitterljuvt att hänga ut sin smutsiga byk. Det känns gött att få bikta sig inför ett gäng människor som man inte ens vet vilka de är, till största del. Dessutom måste man ha undantag som bekräftar regeln, när man är så bra som jag.=)

Haft en sån där soft helg. Fredagen var så soft att jag minns den inte ens.
Kollade på Twilight (igen) och lyssnade på Jaris malande om vilken fjortis jag är eftersom det bara är fjortisar som är helt sålda på Twilight. Jag skiter i honom, jag är visst frän. Gjorde dessutom så sjukligt mycket skolarbete, vilket kändes enormt bra. Jag kommer fixa det här också.

Igår bestämde vi oss först för att ignorera alla barn och låta dem äta godis framför tvn till frukost, så att vi kunde ligga och snuffsa i sängen relativt ostört. Det gick la sådär, så vi gick upp och åkte till Universeum istället.
Skulle tagit kort och lagt in här i bloggen eftersom jag är så usel på det, men jag råkade låsa in kameran i ett skåp istället. Hursomhelst var det mycket trevligt på Universeum. Lovis fick nästan kortslutning av alla nya intryck och Melvin ville inte åka hem. Vi såg typ 100 olika sorters fiskar, Melvin klappade en padda (svinäckligt), aporna var ute till allmän beskådan i regnskogen (sist vi var där var de och blev vaccinerade) och Lovis blev nästan attackerad av en röd fågel med jättelång sylvass näbb. Succé helt enkelt.
När vi kom hem var klockan nästan åtta och ungarna fick bada bort allt paddslem, saltvatten och annat kladd. Man kan ju tycka att de borde ha varit trötta efter en heldag med massa skoj. Men det var de givetvis inte utan röjde runt i ytterligare två timmar innan hela familjen däckade i soffan.

Jag och Jari hade tänkt mysbada med levande ljus och vin, men vaknade istället halvfyra i soffan med varsitt barn ovanpå oss. Ljuva småbarnsliv.

Idag jobbar han, så jag och kottarna ska gå ner till stan och käka mjukglass nu, sedan ska vi hälsa på mor min en stund. Ikväll blir det grillning, vilket alltid är en bra avslutning på alla helger.

Lätt bästa låten just nu!

Tänk er den sämsta dagen ni bara kan rota fram ur era minnen och dubbla den.
Sådan har min dag varit. Inte värt att säga mer än så tror jag.

Bokvampyr.

Nu har jag läst ut hela Twilight-serien. På 10 dagar, för det gick verkligen inte att sluta. Jag har varit avstängd från verkligheten och tillbringat 10 dagar i ett parallellt vampyruniversum. När jag inte har läst så har jag tänkt på att läsa, jag har läst medans jag ätit, jag har drömt om att läsa medans jag sovit.

Nu är det över och det känns både vemodigt och skönt. Det är nästan lite läskigt med sådana böcker som slukar hela ens exsistens för en kort period. Jag är glad att jag bestämde mig för att köpa böckerna istället för att låna dem, för jag kommer definitivt att vilja läsa om dem ur ett lite mindre hetsigt perspektiv.

Sådana fantatsiskt spännande böcker! Första var lite seg, men sedan blev det bara bättre och bättre. Den sista var nog något av det mest spännande jag läst.
Som en blandning av Harry Potter och Sagan om Isfolket, fast mycket bättre.

Och Jari, du är bäst som låter mej försvinna in i andra världar utan att gnälla överdrivet mycket eller glömma att mata barnen.

Tack!

Tack alla ni som kom i lördags för en fanastiskt rolig fest!
Jag hade skitkul och det hoppas jag att ni också hade!
Blev dock lite trött =) och fick inte sagt hejdå ordentligt till alla. Fast frågan är om någon var medveten om det ens. Kändes som vi var på ungefär samma fantatsiska nivå allihopa! Det är så det ska vara.

Porrpartyt gick väl inte riktigt som förväntat dock, var typ 5 stycken som sagt att de skulle komma som inte dök upp. Utan att ha lämnat återbud eller någonting. Dålig stil, okej om man inte kan komma men då kan man fanimej se till att lyfta på luren och meddela det. Jag är inte synsk.

Öron och galej.

Mitt öra är tomt, hallelujah! Jag fick tipset att inte spruta in massor av vatten i öronen.. Synd. Jag älskar att göra det.

Imorgon blir det galej hemma hos oss! Har inte haft någon inflyttningsskiva än så imorgon slår vi på stort och kombinerar det med ett sex(leksaks)party!
Ska bli otroligt kul. Nästan alla jag verkligen tycker om kommer, det kommer bli en toppenkväll!

Den här gången planerar jag dessutom att inte svepa ett glas whiskey och tvärdäcka, utan siktar på att hålla mej flytande hela kvällen. Är ju så många jag måste hinna umgås med!

Nu förlorar jag snart förståndet.

Jag har något i örat. Igår när jag duschade så spolade jag massor av vatten i öronen (för det är skönt) så jag antar att det är det. problemet är att det vägrar att komma ut och jag har fanimeJ försökt precis allting som är möjligt att göra och nu blir jag galen snart!!!

Har ringt VC och de ska ringa upp mej FEM I HALVFYRA i eftermiddag. Vid det laget har jag förmodligen redan petat sönder trummhinnan med en kniv eller helt enkelt tagit mitt liv i ren panik.

Gäsp.

Idag gick det upp för mig att Alingsås tydligen vunnit handbolls-SM. Anledningen till att jag missat det är antagligen att jag är så helt ointresserad av sport i alla dess former.

Idag var det tydligen något jättejippo i Alinge för att fira att AHK vunnit. Jag kan förstå de som faktiskt även innan den här vinsten varit intresserade av handboll, men jag slår vad om att inte ens hälften av alla människor som nu helt plötsligt fått ett sådant enormt handbollsintresse hade det innan Alinge gick och vann.

Och jag tycker det är så förbannat löjligt. Jag hatar den här förbaskade sportmentaliteten "VI har vunnit. DE har förlorat."

Jepp, Cynism is my middlename.

Twilight!

Nu har vi sent omsider fått se klart på filmen; den var så bra att jag och M såg om slutet två gånger! Otroligt vackert, spännande och mer visuellt än vad jag hade väntat mig. En snygg film helt enkelt med kanonhandling. (Fast det visste jag ju redan.)Bättre än så kan det ju faktiskt inte bli. Jag är mycket nöjd.
Om du som jag gillar fantasy i kombination med skräck (fast jag gillar visserligen ALLT som har med fantasy OCH skräck att göra, inte nödvändigtvis i kombination) och massor med romantik så se den! Och läs böckerna för sjutton!

I wouldn´t pis on you if you were on fire.

Jag har fått lära mig att det finns något gudomligt i alla människor, och att man ska se Gudinnan i alla. Men jag är ganska säker på att jag har hittat undantaget som bekräftar regeln. Det finns helt enkelt inget som är värt att bejaka eller älska i den här personen och jag kan inte hitta något hur mycket jag än tittar.

Att man kan bete sig så vedervärdigt och stört är nästan lite creddigt. Hursomhelst är det hon som gräver sin egen grav, men är för dum för att förstå det.

Jag vet inte alls hur mycket jag kan berätta så här offentligt eftersom det rör en situation på min arbetsplats, och just nu är den situationen så infekterad att jag inte tänker ta några risker. Så vi nöjer oss med att ställa frågan hur en person kan bli så störd och genomrutten ända ut i fingerspetsarna, för tillfället tänker jag inte slösa mer energi på det än så. Men det är som sagt fascinerande.

Visst är ni lite fundersamma nu när jag har arbetshelg och det inte kommit ett enda litet blogginlägg?=) Jag har faktiskt ägnat helgen (förutom att catfightas då) åt att läsa en underbar bok. Det var längesedan jag hittade en sån där liten guldklimp som det bara inte går att lägga ifrån sig, och jag hade nästan glömt den fantastiska beroendeframkallande känslan när man gör det. Det går liksom inte att sluta läsa utan att göra en enorm kraftansträngning, och det enda man kan tänka på är att få fortsätta. Boken ifråga är Twilight av Stephenie Meyer, ni har säkert hört talas om den? Flicka blir hopplöst förälskad i vampyrpojke. Det är egentligen en ungdomsbok men jag älskar den! och det bästa är att det finns tre delar till!

Finns det något sexigare än vampyrer? Absolut inte enligt mej! Undra om jag kan få Jari att vässa huggtänderna och nafsa på mej, lite i allmänhet sådär?

Nu har jag och M som jag jobbar hos vart och hyrt filmen, så i eftermiddag ska vi titta på den. Om den är lika bra som boken så har jag en fantastisk filmstund att se fram emot. Och min antagonist vågade inte komma hit idag, vilket innebär att jag idag fått jobba med en normal, trevlig person istället för en psykopat. Gött mos!

Visst är det härligt när det regnar?

Man slipper gå ut, utan att få prestationsångest över att man inte tar vara på det fina vädret, och allting blir alldeles grönt och härligt! Underbart.

Nu blir det film med lillebrorsan (som jag just spöat i guitar hero). sedan jobba hela helgen.. Mindre kul.

Boris är hemma och verkar väldigt nöjd över det. Har ätit och skitit och nu sover hon. verkar mest sur över tratten hon måste ha på huvudet.. Bild kommer inom kort.

Min stackars katt.

Jag frstår att ni finner det föga intressant att läsa om min kisses hälsotillstånd, men tyvärr blir det nog en del av den varan de närmsta veckorna. Just nu kretsar mina tankar inte om så mycket annat.

Pratade med veterinären precis, och tydligen står det värre till med Boris tass än vad de först trodde. dessutom visade det sig att även ena framtassen har en nästan likadan skada som inte syntes lika tydligt, vilken antagligen innebär att hon blivit påkörd. De har fått ta bort huden både på framtassen och hela baktassen och hon har antagligen enormt ont... Dock verkar hon fortfarande inte ha några inre skador och de trodde att hon kommer kunna bli i princip helt återställd.

Men det kommer att ta lång tid innan hon blir det och tills dess måste hon bo på veterinärstationen så att de kan hålla koll på skadorna och lägga om dem kontinuerligt. Hon ska få komma hem på helgpermission imorgon men på måndag får hon åka dit igen och stanna minst hela nästa vecka.=(

Hon sa att Boris verkar väldigt ledsen och nog gärna vill åka hem. Mitt hjärta sprack. Stackars lilla Borsan... Jag skulle vilja vara där hos henne hela tiden men det går ju inte. Får ta hand om henne så mycket det går i helgen iallafall.

Gissa om vi är glada att vi försäkrat henne! Pengar är väl det sista man ska tänka på nu, men hade hon varit oförsäkrad hade vi aldrig haft råd med all den här vården, och då hade vi blivit tvungna att ta bort henne... Det hade jag aldrig fixat!

Okej att hon har jätteont nu och att allt det här måste vara fruktansvärt jobbigt för henne, jag nskar att det fanns ett lättare sätt men jag vägrar att beröva henne livet bara fr att hon ska slippa smärtan! Hon kommer att bli helt bra. Och att veta det men ändå vara tvungen att avliva sitt älskade djur eftersom man inte har råd med vården måste vara helt fruktansvärt.

Boris är hemma!

Dock inte särskilt välbehållen, men inte värre än att hon klarar sig.

Jag och Melvin körde en stenhård hitta Boris- expedition idag efter öppnis.
Vi sökte av hela ängabo och ropade som dårar. Alla vi mötte måste trott att vi var knäppa.

Men antagligen gav det resultat för när vi varit hemma i ungefär en halvtimme hörde vi det ynkligaste lilla mjauande som man bara kan föreställa sig, och mycket riktigt kom det från Boris. En extremt mossig och ledsen Boris, hon är annars en väldigt käck katt(jag vet att det är världens nördigaste ordval, men hon är verkligen käck), men nu såg hon riktigt deppig ut.

Inte så konstigt upptäckte vi snart eftersom hennes ena baktass visade sig vara totalt mosad.=( Två tår satt bara fast med en hudsträng. Försökte ge henne mat men hon la sig bara ner utan att vilja äta, så jag la henne i sängen och ringde Jari och sa åt honom att pallra sej hem från osteriet fortare än kvickt.
Tänkte att hon kanske blivit påkörd och man vet ju aldrig hur det är med inre skador i sådana fall, plus att hon verkade ha ohyggligt ont och bara låg med benet uppböjt liksom i kramp och skakade inne i sängen.

Sedan iväg i ilfart till veterinären. Där konstaterades snabbt att allt verkade bra inne i kroppen, men uppenbarligen inte så bra med tassen. Veterinären sa att det såg riktigt fult och infekterat ut, och att min lilla bebis måste ha haft jätteont.
Antagligen måste de amputera de två lösa tårna, men hon sa att det vet man inte säkert förrän de gjort rent såret och sett över det. Eventuellt kunde även benet vara brutet... Stackars Boris som varit ensam någonstans i tre dagar och antagligen haft jätteont och inte kunnat ta sej hem.
Och stackars Boris som efter att äntligen lyckats ta sej hem får tillbringa natten ensam på veterinärstationen. Men det måste ju göras. De måste ju laga henne även om jag känner mig som världens taskigaste kattmamma just nu. Hon ska iallafall få massor av lax och mys när hon väl får komma hem.

Veterinären trodde att hon antagligen fastnat i något som slagit åt om tassen med ganska rejäl kraft, eller att hon kanske blivit påkörd.
Hon var iallafall helt säker på att ett annat djur eller en människa inte gjort det. Och det är bra, för annars skulle jag ha blivit tvungen att hämnas på något sätt.

Har du sett den här Borisen?

Min katt är borta. Igen. Jag hatar det här och jag vet att jag får skylla mej själv, och att det är djur och grannplågeri och yadayada. Jag tänker ändå inte stänga in mina katter. Fast det är hemskt när de försvinner, något annat tänker jag inte påstå.

Oftast kommer de till rätta igen. Satan Apansson var borta i en hel vecka en gång. Det kan ha varit den längsta veckan i mitt liv. Att ens fantasi kan uppfinna så många sjuka saker som kan hända en katt är fascinerande, men hursomhelst kom han hem sen. Hungrig som ett as men välbehållen.

Men det är skillnad med Boris. Hon går aldrig utanför tomtgränsen och är i största allmänhet en väldigt blond katt. En gång när hon var mindre så gick hon vilse och hittades av en vänlig själ i Nolhaga parken. Muppkatt. Så nu är jag rädd för nu har hon varit borta i över två dygn. Det värker av oro i magen så att jag inte kan äta, inte sova, ingenting. Katterna är mina bebisar i päls.

Jag hoppas att någon vänlig själ ska hitta henne den här gången också (telehalsband är bra skit). Och jag fasar för att någon elak själ har fått tag på min snälla pälsboll och just nu roar sig med att tortera henne. Eller att hon fastnat någonstans. Eller blivit överkörd och ligger halvdöd och lider.. Ja, ni fattar.

Så ni som bor i Alinge, spana efter min misse! En katt utan lokalsinne kan ju faktiskt vara precis hur vilse som helst... Eller?

Jag (efter att vi hämtat hem kottarna från gammelmormor som barnvaktade i helgen, vilket inte alls är så illa som det låter eftersom min mormor inte ens fyllt 65 än): Men har du saknat mej då?
Melvin:...
Jag: Men hallå!? Jag har ju längtat jättemycket efter dej, har du längtat efter mej?
Melvin: Alltså, mamma...SUCK!...Vi har haft det jättebra så jag har faktiskt inte tänkt så mycket på det. Men okeeej då, om du slutar att tjata så har jag väl längtat efter dej.

Detta sagt medans han sitter med den bärbara datorn i knät. Jag fick farligt mycket tonnis-vibbar av det här samtalet. Farligt mycket.

På tal om det så har vi fixat barnvakt till Peace and love, och fått låna pengar till biljetterna (som håller på att ta slut och det finns inte en janne att vi har råd med några partybiljetter just nu) så nu är saken biff!

Vi sticker utan barn (massa pippande i tält, hell yeah!) på onsdagen, kommer hem på söndagen. Kramar och pussar barn konstant tills på tisdagkväll och sedan är det Arvikadags till söndag nr 2 (då barnen dock kommer att befinna sig i sitt eget hem, med sin farsgubbe). Jag kommer att sakna mina barn så hysteriskt mycket när jag ska vara borta så mycket från dem på så kort tid. Men det kommer säkert att gå finfint. Jag vet ju att de är i trygga händer och antagligen inte kommer bry sej ett dugg om att jag är borta. Åtminstone inte min förstfödda med tanke på samtalet ovan.

Min lilla tjej vill bara vara med sin pappa ändå så för henne är det förmodligen också helt lugnt. Jäkla pappafjäskis. Jag är inte alls svartsjuk. Inte alls.

Skitdröm.

En mindre trevlig sak som hände i helgen var att jag drömde en riktig pungdröm.
Jag mådde illa hela dagen efteråt och ville inte äta något alls. Det var egentligen ingen renodlad mardröm utan bara hyfsat stört och äckligt:

Jag och Jari ska testa den nya innematen. Vi vet inte riktigt vad det är för något men vi tillagar två stycken och äter dem. Det ser ut ungefär som kycklingar, hela kycklingar alltså och jag tycker att det smakar apa så jag äter inte upp, men jari gillar det och äter med frisk aptit.
Plötsligt hör vi ett skrik och upptäcker att vi har glömt det som finns kvar i förpackningen av den nya innematen framme på diskbänken så att det tinat, och när vi tittar in i lådan ser vi att det är inga kycklingar utan det är pyttesmå bebisar, typ sådär vecka 24, som man fryst in och nu när de tinat har de börjat leva igen.
Fatta spykänslan liksom. Drömmen slutar något förvirrat med att vi avslöjar den stora hemligheten med matbebisarna för allmänheten och behåller de sex som fanns kvar i våran förpackning. Så helt plötsligt har vi 2 vanliga barn och sex extrabarn som är jätte, jättesmå och superjobbiga men jag tycker så synd om dem att de får bo kvar ändå. Slut på dröm.

Grymt.

Längesedan jag skrev nu. Men vårvädret har lämnat ytterst lite tid över för att sitta inne och uggla framför datorn.

Har haft en grymt bra helg. Jag gillar kontrasterna i mitt liv. Att ena dagen fira våren tillsammans med nya vänner som på kort tid kommit att betyda väldigt mycket för mej, stillsamt på en underbar plats i skogen. Och att nästa dag tokdansa och vara fullare än en kastrull tillsammans med vänner jag känt länge gjorde min barnlediga helg helt fulländad! Jag ska definitivt tillbringa mer tid med iskall öl på soliga uteserveringar följt av riktigt bra spelningar framöver.

Bob hund var givetvis otroligt bra i fredags med! Men det visste jag ju redan att de skulle vara. Fast det var mest Jespers förtjänst.=) Du ÄR bäst! Och det är grymt att ha dej som vän!

Och att möta riktigt gamla vänner som man inte sett på sisådär 6 år och upptäcka att ingenting har förändrats, samtidigt som allt har det var lite som löken på laxen.
En del människor kan helt enkelt aldrig försvinna helt. En del vänskaper varar verkligen livet ut oavsett hur man när dem, och visst är det alldeles fantastiskt??
Så tack Kim, även om du förmodligen inte läser det här. Fast jag var så kalaspackad kommer jag bära med mej en del av det du sa länge, länge.