Allt, eller inget.

Men varför kan du inte bara sova?! Sov, sov, sov! För helvete, bara sov!

Jag borde inte ens vara här. Jag borde ligga hemma i min egen säng med två små varma barnkroppar tätt intill, och min mans arm omkring mej. Jag har inte gjort ett förbannat dugg för att förtjäna att vara här nu, att behöva lyssna på det här!

Jag hatar att behöva ta konsekvenserna av någon annans misstag.

Det blir inte mer än så just nu, för då kommer jag bara att klämma ur mig ett bittert ordbajseri av sällan skådat slag.

Jag vill inte!

Jag har verkligen ingen lust att blogga, men jag gör det ändå för att jag känner att jag måste prestera något i den här gamla skrutt-bloggen. Det är ju löjligt, man ska väl skriva för att man tycker att det är kul?

Första arbetsdagen idag. Det kan ha något att göra med min motvilja mot det mesta. Det känns som att de senaste åtta veckorna aldrig hänt. Här är allt precis som det var när jag gick på semester. Vilket var väntat men ändå känns tråkigt.

Men eftersom jag utlovade info om fredagen får jag väl försöka skriva något om den.
Den började med att jag blev väckt klockan fem när jag skulle gå upp klockan sex, och sedan givetvis inte kunde somna om igen. Iväg med ungarna till dagis för deras första riktiga dag där. Sedan i ilfart ner till Komvux för att göra min valideringstentamen (Jag tentar av första kursen på OP så kan jag börja skolan på riktigt i November istället och jobba ett tag till). Det gick som smort! Jag blev minst godkänd även om de inte satt betyget än, men det lät på henne som att det eventuellt kunde vara högre.
Sedan tokcyklade jag till tåget och mötte upp lite flickor inför en tripp till Götet,en tripp som visade sig resultera i en topp-sminkning följd av fotomodellande!
Sjukt löjligt. Sjukt roligt.
Sedan åkte vi tillbaka till Alinge med middags och vindrickningsplaner.
Jag hade tänkt att stanna en liten stund och sedan ta mig hem eftersom jag var rejält trött. Men ett ösregn satte stopp för mina första hemåkningsförsök och efter det blev jag liksom bara kvar. Längst av alla till och med.

När jag kom hem var jag skelögd och hade varit vaken i över ett dygn. Trots detta fick jag bara sova i fyra timmar för sedan var det en middag hos svärföräldrarna inplanerad sedan innan. Tortyr!

Och sen.. hände egentligen inte så mycket mer. Fy fan vad ointressant, nu lägger jag ner.

Så här snygg blir man...

Jag är så blond.

Man kan ju faktiskt koppla nätverkskabeln som leder mitt fasta väl fungerande bredband in i min bärbara dator. Faktiskt. Det tog bara typ tre veckor för mig att nå fram till denna slutsats.

Nå, vi glömmer det lilla erkännandet och konstaterar istället glatt att jag är tillbaka on the world wide web! Men just nu orkar jag faktiskt inte skriva nått mer än detta allra nödvändigaste. Det var en craaazy fredag med jobbiga sviter idag.
Nu intar jag horisontalläge och så får ni veta mer imorgon.

Surt.

Då min stationära dator totalkraschat använder jag just nu min bärbara som har i princip ingen mottagning (mobilt bredband) hemma hos oss. Av någon anledning funkar facebook relativt snabbt, men så gott som alla andra sidor tar hundra år att ladda. Därav min för tillfället något sinande blogg. Ni får helt enkelt ha tålamod och hänga kvar tills problemet lösts, för hur gärna jag än vill berätta om min spännande tillvaro med försvunna och återfunna katter, magsjuka och dagisinskolning så har jag helt enkelt inte tålamodet att låta det ta en timmes laddning. Hoppas ni förstår, och om inte är det nu vi sållar agnarna från vetet!

Ensam.

Och det är så skönt. Läser, lyssnar, tänker, tittar.
Jag tror att jag hade varit bra på att vara ensam. Lite sent att testa det nu bara, men å andra sidan gör det att jag får ut så mycket mer av sådana här stunder.

Och de kommer att bli fler nu. På fredag är barnen förhoppningsvis färdiginskolade på nya dagiset (Det går så bra! De är så duktiga och trygga!) så då kommer jag att ha mängder med ensamtid hemma. Tid som förvisso ska och kommer att ägnas åt studier. Men ändå.

Something must breake, someday.

I said: "kiss me, you're beautiful - these are truly the last days".
You grabbed my hand and we fell into it like a daydream or a fever.
We woke up one morning and fell a little further down
- for sure it's the valley of death.

Fem år sedan...

Jag har alltid varit förtjust i årsdagar. På något sätt känns det som om man öppnar en gång mellan nu och då. Det är fascinerande att veta vad man gjorde vid ett exakt klockslag, exakt idag, fast inte.

Nu för fem år sedan var jag övertygad om att jag skulle dö. Det är ju inget särskilt roligt minne, men det är helt glasklart. Jag minns det så tydligt.

Om en timme och 40 min födde jag en son, en son som inte andades och som den första veckan av sitt liv skulle komma att vara riktigt, riktigt sjuk.
Så sjuk att det kunde ha blivit en fara för hans liv.

Men det visste jag inte nu, då för fem år sedan. Då visste jag faktiskt ingenting förutom att en sådan smärta helt enkelt inte kunde finnas.

Ja fy fan...

Och ändå är det ett vackert minne, ett som jag sparat i mitt allra innersta och som jag ibland plockar fram och tittar på.
För min son började andas igen, och han blev frisk.

Imorgon fyller han fem år och han är världens finaste, hur skulle vägen som ledde dit kunna vara annat än vacker?

Jag har en man.

Jag har en man som är min bästa vän. En man som får mig att skratta och känna mig älskad, en man som är den person jag helst tillbringar min tid ihop med, för trots att vi vet allt om varandra är han fortfarande lika intressant.

Jag har en man som städar, tvättar och diskar utan att jag behöver be honom.
En man som i princip alla lediga dagar smyger upp med våra barn för att han vet att jag är så morgontrött, som är världens bästa pappa.
En man som hatar sport. Som delar i princip alla mina intressen och värderingar.

Jag har en man som talar om hur mycket han älskar mig, att jag är vacker.
Och då blir jag det för ingen åsikt räknas utom hans.

Jag har en man som när han vet att jag haft en riktig skitdag på jobbet står med färdiglagad mat och ett upptappat bad när jag kommer hem.
En man som skedar mig, trots att han inte gillar att ligga på sidan.
En man som står ut med mig och alla mina påhitt och planer, som uppmuntrar och bekräftar mig. Som låter mig ha ett eget liv vid sidan av vårat gemensamma.

Jag har en man som är en finsk sexgud.=)
Som nästan aldrig tjurar eller bråkar.
Som skickar kärlekssms och ringer och talar om att han saknar mig när vi varit ifrån varandra bara några timmar. En man som tatuerat in mitt namn på sin högerhand.

En man som visar mig respekt och ömhet, som ger mig värme och som alltid kan hela mig.
En man som motsvarar alla förväntningar jag någonsin haft, och mer därtill.

Jag har en man som jag älskar besinningslöst och bortom alla gränser, som jag vet aldrig skulle svika mig, för han känner likadant.
Jag har inga som helst tvivel om den saken. I våran värld finns bara vi.

Inte konstigt att jag hållit fast vid honom i sex år idag.
Inte konstigt att jag tänker behålla honom resten av mitt liv, och ännu längre.

"Genom eoner av stjärnor har vi färdats,
nu är vi varandra äntligen ikapp."
-Jari

Vår låt, tyvärr inte hela, men åtminstone hyfsad ljudkvalitét:

Jag ser en sol!

Andra soldagen på hela semestern. Det är knappt att man tror att det är sant.
Melvin är ute och husvagnssemestrar med min mormor och morfar, kul att det verkar bli en fin dag.

Övriga familjen kommer att spendera dagen i Nolhaga.

Unisex.

Jag bestämde redan när jag väntade Melvin att mina barn minsann skulle leka med ALLA sorters leksaker, och att könsfördelningen när det gäller lekar enbart måste bero på föräldrarnas tillkortakommanden. Håhåjaja. Det lät ju skitbra i teorin men visade sig vara ack så svårt att omsätta i praktiken när sonen tittade på dockor som om de vore luft och enbart ville leka med bilar. Detta bilintresse övergick obemärkt i ett Spider-manintresse, som sedan omvandlades till ett Transformersintresse, som så småningom gled över i en Star Wars-mani. Och helt plötsligt satt jag där med en riktig liten karlakarl till son, utan att jag riktigt fattade hur det hade gått till.

Och nu dottern, som har tillgång till hur mycket machoprylar som helst men som bara vill pyssla med dockor och ponnyhästar. Som älskar Hello Kitty och avgudar Ah-ah-Oooh!(Nalle Puh).
Det gör mig ingenting egentligen. Så länge de är nöjda får de givetvis leka med vad de vill.
Men det är lite läskigt att de helt utan påverkan ramlat in i de stereotypa pojke/flicka-facken. Hur gick det till? ÄR det yttre påverkan trots allt?
Eller är det här feminina vs. maskulina helt enkelt en del av vilka vi är?
Och är det i så fall något negativt?

Och så den allra viktigaste frågan: Hur i hela hälsingland ska jag kunna låta bli att köpa den här underbara, supertjejiga Hello Kitty-Bobby caren till Lovis(trots att vi har en fullt fungerande röd Bobby car), när jag vet hur mycket hon skulle älska den? Den är ju så frän! (Ja, jag är jävligt tjejig. Men min mamma lät mej bara leka med Barbie när jag var liten, så allt är hennes fel!)

Vi hade det bättre än förväntat under High Chaparalltrippen.
Det är ju rena semestern att bara ha ett barn att dona med. Dessutom hittade barnet ifråga ett gäng andra pangpangsugna kids att umgås med, vilket gav oss en hel del tid till vuxenhäng, samtidgt som Melvin hade jätteroligt. En win-winner helt enkelt.