Jag drömde om dig inatt. Det var andra gången det hände och den första drömmen var i ärlighetens namn inte särskilt trevlig. Den här var det. Jag drömde att allt bara hade varit en dröm, på låtsas. Jag drömde att vi önskade dig så mycket tillbaka att det blev verklighet. Det gör vi ju, men det blir inte så. Men inatt blev det det, var det. Vi höll om varandra och grät och du var stark, glad och frisk. Du tröstade oss. Barnen var så glada över att du var tillbaka. Allt var som vanligt. Vi var hemma i ditt hus och vi skrattade som förr. Det fanns inget tomrum utan allt var som det skulle. Varmt och tryggt. Du lagade mat åt oss och lovade att allt skulle bli bra nu. Vanligt. Sedan vaknade jag och det gjorde så ont. Så ont att det inte ens går att beskriva.
Det går inte en dag utan att jag tänker på dig och saknar dig så mycket att det är outhärdligt.
Det går många långa timmar då jag skjuter ifrån, för jag orkar inte med. När jag försöker att föreställa mig alla dagar, månader och år utan dig i mitt liv så svartnar det. Ångesten blir så stor och stark att jag inte mäktar med. Jag måste skjuta dig ifrån mig, förtränga och förminska. Annars klarar jag inte av att stå upprätt. Och det måste jag ju.
Men ibland, när jag är ensam, låter jag sorgen och saknaden skölja över mig, dra mig med sig ner i det svartaste av djup. Där ligger jag utan att kunna röra mig eller andas ett slag. Helt lamslagen låter jag insikten sätta sina sylvassa, giftiga tänder i mig en liten stund. Tills jag måste bryta mig loss och ta mig upp till ytan igen för att inte helt gå under. Under dom stunderna vet jag med hela mitt väsen att du faktiskt är borta. Den övriga tiden klarar jag enbart genom att låtsas att det inte är så. Genom att låtsas att du bara rest bort en liten tid. Att detta är något tillfälligt. Jag klarar inte av att veta att resten av mitt liv kommer jag att vara utan dig. Det går bara inte. Det kan bara inte vara så. Det var inte såhär det skulle bli.
Jag tror att det är där vi har den springande punkten. Vetskapen om att du kunde levt i 10, 20 eller rentav 30 år till. Att du kunde funnits här för att se mina barn växa upp. Dom saknar dig så! Jag märker det i små vackra saker dom säger. När det blåste häromveckan bad Lovis att du skulle blåsa ner från himlen så vi kunde vara med dig. Igår på tåget sa Melvin att han saknade att massera dina armar, att de kändes som en mjuk, härlig bulldeg. Små saker som skär i mig som knivar. Vi älskar dig och behöver dig så mycket! Varför? Varför just du? Det är så orättvist.
För en vecka sedan firade vi den första julen utan dig. Vi försökte verkligen men det var så oerhört påtagligt att du inte var där, att du fattades oss alla något så oerhört. Jag var ledsen hela dagen. Julafton var din dag. Dagen då du fick gå runt och mysa och överösa oss alla med så ofantligt mycket kärlek. Jag kände din närvaro men jag ville kunna röra vid dig, se in i dina ögon. Krama dig. Varenda cell i min kropp skrek att du borde vara där. Att dessutom veta att bara ett år tidigare var allt bra, även om den hatade och bedrägliga cancern antagligen redan växte djupt inne i din kropp var det inget du känt av. Vi hade en underbar sista jul tillsammans, och jag är så tacksam för det men jag kan inte nöja mig så. För det här är fel, fel, fel! Du ska vara med oss! Du ska bära upp oss och binda oss samman. Jag vet inte hur jag ska kunna förlika mig med vetskapen om att det inte är så längre. jag vet ingenting längre. Jag vet inte ens vem jag är när du inte finns här och kan bekräfta att jag gör rätt.
Jag vet att det kommer bli bättre. Men det har gått fem månader nu och inget vänder. När vänder det? Jag vet att du är enbart kärlek och glädje; att det är saknaden som är sorgen och att sorgen tär och bränns. Men när ska jag orka vända det? När ska jag orka minnas allt det vackra och ljusa utan att mörkret och smärtan får mig att gå sönder? Och när ska jag på allvar inse att du inte finns här mer och acceptera att det är så utan att falla isär?
Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och färglös som en tår
blir jag
utan dina andetag
30.12.11
21.12.11
Årets längsta natt...
...tillbringar jag ensam och sömnlös med tusen tankar snurrandes i skallen. Jag hoppas verkligen att det återvändande ljuset kommer att bidra med lite positiv energi i tillvaron. Just nu är jag bara helt sönderstressad och dränerad på livslust what so ever. Måste kämpa mig igenom morgondagen, sedan några dagars ljuvlig julledighet då jag hoppas kunna stänga av och koppla bort. Det måste jag helt enkelt.
3.12.11
Min & Jaris låt.
Haha, näe kanske inte. Men Organism 12 är en av våra få gemensamma favvoartister och Peshi är ju så bra! Hemskt gullig låt som ger sköna sommar och festivalvibbar. Det behövs nu när mörkret och stressen äter upp mig inifrån.
vill ha en riktig ghetto gosse som hänger med slumvänner
har pengar o guldtänder, glöm övriga grundämnen
vill va en del av hans thuggiga vardag
då han utför vendettor mens han tuggar på rakblad
med släktträd beståendes av hashande fäder
ska ha doorag, bandana keps o matchande kläder
du hittar honom aldrig på en högklass schackturnering
utan springandes på gatan med en thuglife tatuering
för det ska va en hård brud med patroner som örhängen
med tatuerade tårar och platinum på sina hörntänder
en som tycker att mobbade barn är en soft grupp
och dissar du mej möblerar hon om ditt nylle som en soffgrupp
en riktigt sexy, sveper sin häxbrygd
lämna folk som munhuggs med blåtiror och sex stygn
bryter sej in hos dej, robbar dej med ett gäng ryssar
säljer brass och har pistoler som öser iväg slängkyssar
refräng:
(peshi)
ska det va en hård brud?
(ågren)
just det exakt så
nån som kommer hem ärrad efter att ha festat hårt
nån som tar hand om business och ger dej handsvett nu
en riktig thugged-out gosse eller en gangsterbrud
för ska det va en ghetto gosse?
(peshi)
just det exakt så
nån som kommer hem ärrad efter att ha festat hårt
nån som tar hand om business och ger dej handsvett nu
en riktig thugged-out gosse eller en gangsterbrud
för det ska vara en hård brud som aldrig kommer att köpslå
men ska du muta henne, så är det bara; "ös på med löshår!"
för det spelar egentligen ingen roll vart vi befinner oss
för hon backar alltid upp mej, för hon vet att jag kan inte slåss
ballar ur när som helst, tempramentet är svinkort
går runt i jättesmå toppar och har sönderklippta jeansshorts
du säger att hon är ful och du ångrar att du sagt så
det blir inga disskusioner här för hennes fack-språk är slagsmål
Vill ha en riktig ghetto gosse med juveler o tanktop
behärskar all kampsport som lämnar mig andfådd
har en lynnig kamphund som inte lämnar andrum
o går loss i spritbutiken där han även e stamkund
har ögonen på mig skotten e ändå pricksäkra
en riktig gentleman som låter mig bitchslappa
en thug står på klubben med en drink o mocka pimp skor
spanar enbart in tjejer med string o tjocka skinkor
(refräng)
Vill ha en riktig ghetto gosse som e riktigt thugged out
drar gärna vapen i närheten av en bitchig bögfight
har rökt crack o dragit linor innan sina driveby-turer
skriker "1-8-7!" o skryter om sitt tighta luder
skippar kel för vi delar på spliffar som förspel
når mitt inre bäst med med LSD trippar som fördel
miffon skallas till dom inte har nån tinning kvar
för en riktig ghetto gosse ska bli far till mina barn
för det ska va en hård brud som läser men inte är nån boksnut
en erfaren liten själ som klarar av min 2 fots kuk
en brud som röker blunts, och när hon ska ut till klubben
kommer hon alltid iförd i bara dorag och knogjärn
inte nån jävla brud som gnäller om nått nagelbesvär
samvetetet är byggt av svarta sopsäckar och hagelgevär
du försöker va störig och döda henne snart
för det ska va en sån hård brud som ska föda mitt barn
(refräng)
vill ha en riktig ghetto gosse som hänger med slumvänner
har pengar o guldtänder, glöm övriga grundämnen
vill va en del av hans thuggiga vardag
då han utför vendettor mens han tuggar på rakblad
med släktträd beståendes av hashande fäder
ska ha doorag, bandana keps o matchande kläder
du hittar honom aldrig på en högklass schackturnering
utan springandes på gatan med en thuglife tatuering
för det ska va en hård brud med patroner som örhängen
med tatuerade tårar och platinum på sina hörntänder
en som tycker att mobbade barn är en soft grupp
och dissar du mej möblerar hon om ditt nylle som en soffgrupp
en riktigt sexy, sveper sin häxbrygd
lämna folk som munhuggs med blåtiror och sex stygn
bryter sej in hos dej, robbar dej med ett gäng ryssar
säljer brass och har pistoler som öser iväg slängkyssar
refräng:
(peshi)
ska det va en hård brud?
(ågren)
just det exakt så
nån som kommer hem ärrad efter att ha festat hårt
nån som tar hand om business och ger dej handsvett nu
en riktig thugged-out gosse eller en gangsterbrud
för ska det va en ghetto gosse?
(peshi)
just det exakt så
nån som kommer hem ärrad efter att ha festat hårt
nån som tar hand om business och ger dej handsvett nu
en riktig thugged-out gosse eller en gangsterbrud
för det ska vara en hård brud som aldrig kommer att köpslå
men ska du muta henne, så är det bara; "ös på med löshår!"
för det spelar egentligen ingen roll vart vi befinner oss
för hon backar alltid upp mej, för hon vet att jag kan inte slåss
ballar ur när som helst, tempramentet är svinkort
går runt i jättesmå toppar och har sönderklippta jeansshorts
du säger att hon är ful och du ångrar att du sagt så
det blir inga disskusioner här för hennes fack-språk är slagsmål
Vill ha en riktig ghetto gosse med juveler o tanktop
behärskar all kampsport som lämnar mig andfådd
har en lynnig kamphund som inte lämnar andrum
o går loss i spritbutiken där han även e stamkund
har ögonen på mig skotten e ändå pricksäkra
en riktig gentleman som låter mig bitchslappa
en thug står på klubben med en drink o mocka pimp skor
spanar enbart in tjejer med string o tjocka skinkor
(refräng)
Vill ha en riktig ghetto gosse som e riktigt thugged out
drar gärna vapen i närheten av en bitchig bögfight
har rökt crack o dragit linor innan sina driveby-turer
skriker "1-8-7!" o skryter om sitt tighta luder
skippar kel för vi delar på spliffar som förspel
når mitt inre bäst med med LSD trippar som fördel
miffon skallas till dom inte har nån tinning kvar
för en riktig ghetto gosse ska bli far till mina barn
för det ska va en hård brud som läser men inte är nån boksnut
en erfaren liten själ som klarar av min 2 fots kuk
en brud som röker blunts, och när hon ska ut till klubben
kommer hon alltid iförd i bara dorag och knogjärn
inte nån jävla brud som gnäller om nått nagelbesvär
samvetetet är byggt av svarta sopsäckar och hagelgevär
du försöker va störig och döda henne snart
för det ska va en sån hård brud som ska föda mitt barn
(refräng)
30.11.11
Två fel på läkemedelsräkningen men GODKÄND på den hemska, vidriga tentan i klinisk medicin. Den som i mannamun på högskolan omtalas som den värsta under hela utbildningen. Jag blev så glad att jag började grina! Nu känns det som om man är på toppen av berget och bara behöver rulla nerför. Yay!
Danmark var hur gött som helst. Vi badade och badade, och åt och åt och drack och drack och bara umgicks och hade det trevligt. Det är så shysst där! Dom spelar reggae och har gul-röd-grön blinkande belysning i alla pooler i takt med musiken. Det är fräscht, fantasifullt och riktigt mysigt. Inte alls som dom tråkiga vita kakelbadhusen i Sverige. Jag tycker att alla borde investera i en resa till The reef, helt klart!
Enda smolket i bägaren var att vi satt fast i världens morgonkö in i Götlaborg och var ungefär en minut från att missa färjan. När de ropade ut att det var sista chansen toklöpte familjen Kuittinen med andan i halsen in på terminalen och hann precis fram innan de stängde igen incheckningen. Rättså hög stressfaktor. Spännande! Note to self: Gå upp i tid!
Danskarna vet minsann hur en RIKTIG öl ska se ut...
Danmark var hur gött som helst. Vi badade och badade, och åt och åt och drack och drack och bara umgicks och hade det trevligt. Det är så shysst där! Dom spelar reggae och har gul-röd-grön blinkande belysning i alla pooler i takt med musiken. Det är fräscht, fantasifullt och riktigt mysigt. Inte alls som dom tråkiga vita kakelbadhusen i Sverige. Jag tycker att alla borde investera i en resa till The reef, helt klart!
Enda smolket i bägaren var att vi satt fast i världens morgonkö in i Götlaborg och var ungefär en minut från att missa färjan. När de ropade ut att det var sista chansen toklöpte familjen Kuittinen med andan i halsen in på terminalen och hann precis fram innan de stängde igen incheckningen. Rättså hög stressfaktor. Spännande! Note to self: Gå upp i tid!
Danskarna vet minsann hur en RIKTIG öl ska se ut...
14.11.11
Sjukt fin helg, var det. Skrev den fruktade läkemedelräkningstentan i fredags och det kändes faktiskt helt okej. Hoppas det gick vägen! Tyvärr måste man ha alla rätt för att bli godkänd. Men hoppas gör jag! Sedan njöt jag av att glida runt i Myskläder och göra mest ingenting med fina familjen både fredag och lördag. Ni vet, bara läsa, kolla film, umgås, äta gott, leka och så vidare. Det är faktiskt det bästa. Melvin hade däremot en riktig partyfredag då han bevistade sitt första lågstadiedisco och hade Albin som nattgäst. Min lilla pojke växer ifrån mig.
Igår var det ju fars dag och det firade vi genom att ge pappan i huset presenter av varierande slag. Sedan åkte vi hem till morfar för att fira att han fyllt 70 i veckan. Åkte förbi mormors grav där gravstenen sent omsider kommit upp. Den passade henne precis, och där var så fullt av kransar, ljus och små prydnadssaker att våran krans knappt fick plats. En mycket älskad människas grav. Det känns fint och gör ont på samma gång. Hon borde inte ligga där. Jag fattar fortfarande inte att det faktiskt är så.
Kalaset var över förväntan. Det är skönt att vara i mormors hus. Det är skönt att träffa resten av familjen. Vi hade väldigt trevligt och åkte hemåt först efter tio. Rätt segt idag, men helt klart värt det. Morfar fick en tatuering av oss i sjuttioårspresent. Det är minsann inte så illa pinkat att göra sin första när man fyllt sjuttio.
Nu väntar pestvecka. Omtenta på lördag och för att verkligen tortera mig själv så kör vi lite hårdbantning på det! Om 1,5 vecka drar vi till The reef för en favorit i repris och innan dess ska jag fan ha gått ner två kilo till. 10 kg totalt nu, heja mig!
Igår var det ju fars dag och det firade vi genom att ge pappan i huset presenter av varierande slag. Sedan åkte vi hem till morfar för att fira att han fyllt 70 i veckan. Åkte förbi mormors grav där gravstenen sent omsider kommit upp. Den passade henne precis, och där var så fullt av kransar, ljus och små prydnadssaker att våran krans knappt fick plats. En mycket älskad människas grav. Det känns fint och gör ont på samma gång. Hon borde inte ligga där. Jag fattar fortfarande inte att det faktiskt är så.
Kalaset var över förväntan. Det är skönt att vara i mormors hus. Det är skönt att träffa resten av familjen. Vi hade väldigt trevligt och åkte hemåt först efter tio. Rätt segt idag, men helt klart värt det. Morfar fick en tatuering av oss i sjuttioårspresent. Det är minsann inte så illa pinkat att göra sin första när man fyllt sjuttio.
Nu väntar pestvecka. Omtenta på lördag och för att verkligen tortera mig själv så kör vi lite hårdbantning på det! Om 1,5 vecka drar vi till The reef för en favorit i repris och innan dess ska jag fan ha gått ner två kilo till. 10 kg totalt nu, heja mig!
11.11.11
Regrets collect like old friends
Here to relive your darkest moments
I can see no way, I can see no way
And all of the ghouls come out to play
And every demon wants his pound of flesh
But I like to keep some things to myself
I like to keep my issues strong
It's always darkest before the dawn
And I've been a fool and I've been blind
I can never leave the past behind
I can see no way, I can see no way
I'm always dragging that horse around
And our love is pastured such a mournful sound
Tonight I'm gonna bury that horse in the ground
So I like to keep my issues strong
But it's always darkest before the dawn
Shake it out, shake it out, shake it out, shake it out, ooh woaaah
Shake it out, shake it out, shake it out, shake it out, ooh woaaaah
And it's hard to dance with a devil on your back
So shake him off, oh woah
I am done with my graceless heart
So tonight I'm gonna cut it out and then restart
Cause I like to keep my issues strong
It's always darkest before the dawn
And I'm damned if I do and I'm damned if I don't
So here's to drinks in the dark at the end of my road
And I'm ready to suffer and I'm ready to hope
It's a shot in the dark and right at my throat
Cause looking for heaven, for the devil in me
Looking for heaven, for the devil in me
Well what the hell I'm gonna let it happen to me...
2.11.11
Skosugen.
Min goda vän och häxmästarinna Eva har dåligt inflytande på min klackhöjd. Jag känner nämligen ett pockande behov av att köpa ett par riktigt högklackade (med mina mått mätt) skor som jag kan ha när jag går ut och svirar. Jag har ett par med 6 cm klack och dem klarar jag ju att gå i utan att se helt knäpp ut, men frågan är hur det dubbla kommer att funka?
Jag antar att övning ger färdighet och så vidare, så jag får väl glida runt här hemma i mina gamla noppiga gympabrallor och några av de här snyggingarna:
Lola ramona:
Donna girl:
Irregular choice:
Irregular chocie:
Iron fist:
Iron fist:
Iron fist:
Iron fist:
Iron fist:
Iron fist:
Vilka är finast? Hjälp?!
/Tjejen med beslutsångest
Jag antar att övning ger färdighet och så vidare, så jag får väl glida runt här hemma i mina gamla noppiga gympabrallor och några av de här snyggingarna:
Lola ramona:
Donna girl:
Irregular choice:
Irregular chocie:
Iron fist:
Iron fist:
Iron fist:
Iron fist:
Iron fist:
Iron fist:
Vilka är finast? Hjälp?!
/Tjejen med beslutsångest
1.11.11
Jag borde verkligen ta tag i läkemedelsberäkningen på allvar. Känner mig så oerhört omotiverad bara. Har ju varit sjuk i tre veckor och kommer liksom inte igång igen. Dessutom lovade jag i ett svagt ögonblick ungarna att få vara hemma den här veckan eftersom det är höstlov (Melvins första riktiga skollov) och det är svårt att få studiero med dem hemma. Det är 1, 5 vecka till tentan och jag måste verkligen skärpa mig. Imorgon ska jag.
Idag har vi däremot haft en riktigt skön och avslappnad dag. Det känns som om jag börjar bli frisk.
Jag och Lovis gick på lunchbio och såg den nya Nalle Puh-filmen. Sedan tog jag en promenad runt sjön med Sookie innan det var dags för Melvin och Jari att gå och se Tintin. Typiskt orättvist men Jari ville se den mer än jag så det blev han som fick gå.
Det gjorde dock inte så mycket eftersom jag fick överraskningsbesök av finaste Therese istället, så vi åt pumpapaj, drack öl och tjötade skit hela kvällen. Mycket trevligt!
Nu ska jag lägga mig i sängen och kolla på Mia Skäringer. Har hört så mycket om hennes show att förväntningarna är minst sagt skyhöga. Ska bli intressant att se om den uppfyller förväntningarna.
Idag har vi däremot haft en riktigt skön och avslappnad dag. Det känns som om jag börjar bli frisk.
Jag och Lovis gick på lunchbio och såg den nya Nalle Puh-filmen. Sedan tog jag en promenad runt sjön med Sookie innan det var dags för Melvin och Jari att gå och se Tintin. Typiskt orättvist men Jari ville se den mer än jag så det blev han som fick gå.
Det gjorde dock inte så mycket eftersom jag fick överraskningsbesök av finaste Therese istället, så vi åt pumpapaj, drack öl och tjötade skit hela kvällen. Mycket trevligt!
Nu ska jag lägga mig i sängen och kolla på Mia Skäringer. Har hört så mycket om hennes show att förväntningarna är minst sagt skyhöga. Ska bli intressant att se om den uppfyller förväntningarna.
28.10.11
Prettomammor.
Det var nått slags spektakel på det lokala köpcentrumet igårkväll. Jag var sjuk och jävlig och skulle egentligen bara in och köpa salva till min nya tatuering, men när jag såg alla härliga specialerbjudanden i alla affärer kunde jag inte låta bli att spana runt lite.
Jag är ju sjuk och sunkig och hade joggingbrallor, lerig jacka (hade gått med Sookie i skogen alldeles innan och orkade inte byta) och en gammal noppig mössa nerdragen över mitt glåmiga ansikte. Jag såg rent ut sagt förjävla luffig ut, och inne på Lindex stod tre riktiga prettomorsor med bebisar i Bugaboovagnar som tittade på mig med rynkade näsor ungefär. Ni vet, sådana där som i Solsidan.
"Ja, jaaaaag köper ju egentligen bara kläder som jag vet har producerats på ett shysst sätt!" Pep den ena.
"Ja, jaaaaag köper ingenting rosa till lilla Stina, man vill ju inte vara en könsbevarare!" Gnällde den andra. (På riktigt alltså! Det här är vad dom faktiskt sa.)
Jag himlade med ögonen för mig själv och stod och klämde på en förskräcklig klänning med rosa och lila paljetter, samt en massa tyll som jag vet att Lovis skulle bli alldeles till sig över, men lade sedan ifrån mig den och i samma stund dök den tredje mamman (läs: fittan) ner på klänningarna och deklarerade med hög röst att den var alldeles förskräcklig och att hon aaaaaldrig skulle köpa något sådant till sin bebis.
Jag skrockade inombords. Det måste vara jobbigt att vara så osäker i sin föräldraroll att man har ett sådant enormt behov av att hävda sig och trampa på andra för att må bättre. Jag hade faktiskt lyckats glömma bort att den sortens mammor är oerhört vanliga i föräldragrupper och på öppna förskolan. Det var ju trots allt några år sedan jag gick där. Men nu väcktes härliga minnen till liv. Fan vad jag inte saknar det. "Vi har ju börjat potträna lille Alfred, han fyllde två veckor i fredags så det är verkligen på tiden, och han säger redan till själv när han måste bajsa!" "Lilla Märta sa pappa kan jag be och få vällingen igår, hon är bara ett halvår! Tänk vad tiden går fort!" Och så vidare, i all evighet, amen. Gärna blandat med en eller annan gliring riktad mot de andra barnen, eller kanske främst deras mammor eller pappor.
Nåväl, jag sa inget utan gick bara demonstrativt fram och hämtade klänningen igen. Som sagt, det kan inte vara lätt.
Dessutom tror jag det låter annorlunda när de själva har en fyraåring med extremt stark vilja som vägrar att ta på sig annat än prinsessklänningar (eller batmandräkt, eller gummistövlar eller whatever works).
Jag hoppas bara att de vid det laget har växt i sin föräldraroll såpass att de vågar låta sina barn klä sig och vara så som de själva vill, utan att använda barnen som nån slags tävlingspokal.
Jag är ju sjuk och sunkig och hade joggingbrallor, lerig jacka (hade gått med Sookie i skogen alldeles innan och orkade inte byta) och en gammal noppig mössa nerdragen över mitt glåmiga ansikte. Jag såg rent ut sagt förjävla luffig ut, och inne på Lindex stod tre riktiga prettomorsor med bebisar i Bugaboovagnar som tittade på mig med rynkade näsor ungefär. Ni vet, sådana där som i Solsidan.
"Ja, jaaaaag köper ju egentligen bara kläder som jag vet har producerats på ett shysst sätt!" Pep den ena.
"Ja, jaaaaag köper ingenting rosa till lilla Stina, man vill ju inte vara en könsbevarare!" Gnällde den andra. (På riktigt alltså! Det här är vad dom faktiskt sa.)
Jag himlade med ögonen för mig själv och stod och klämde på en förskräcklig klänning med rosa och lila paljetter, samt en massa tyll som jag vet att Lovis skulle bli alldeles till sig över, men lade sedan ifrån mig den och i samma stund dök den tredje mamman (läs: fittan) ner på klänningarna och deklarerade med hög röst att den var alldeles förskräcklig och att hon aaaaaldrig skulle köpa något sådant till sin bebis.
Jag skrockade inombords. Det måste vara jobbigt att vara så osäker i sin föräldraroll att man har ett sådant enormt behov av att hävda sig och trampa på andra för att må bättre. Jag hade faktiskt lyckats glömma bort att den sortens mammor är oerhört vanliga i föräldragrupper och på öppna förskolan. Det var ju trots allt några år sedan jag gick där. Men nu väcktes härliga minnen till liv. Fan vad jag inte saknar det. "Vi har ju börjat potträna lille Alfred, han fyllde två veckor i fredags så det är verkligen på tiden, och han säger redan till själv när han måste bajsa!" "Lilla Märta sa pappa kan jag be och få vällingen igår, hon är bara ett halvår! Tänk vad tiden går fort!" Och så vidare, i all evighet, amen. Gärna blandat med en eller annan gliring riktad mot de andra barnen, eller kanske främst deras mammor eller pappor.
Nåväl, jag sa inget utan gick bara demonstrativt fram och hämtade klänningen igen. Som sagt, det kan inte vara lätt.
Dessutom tror jag det låter annorlunda när de själva har en fyraåring med extremt stark vilja som vägrar att ta på sig annat än prinsessklänningar (eller batmandräkt, eller gummistövlar eller whatever works).
Jag hoppas bara att de vid det laget har växt i sin föräldraroll såpass att de vågar låta sina barn klä sig och vara så som de själva vill, utan att använda barnen som nån slags tävlingspokal.
27.10.11
Skit.
Idag är jag riktigt grinig. Jag har så ont i halsen så det är knappt man tror att det är sant, kanalen som sänder American horror story ska tas bort mitt i säsongen (men jag hoppas att det kommer att gå att få tag på resten av avsnitten ändå, fast det kommer nog att dröja ett tag) och jag klarade inte den förbannade medicintentan. Vilket var ganska väntat eftersom jag var sjuk redan veckan då vi skrev den och ärligt talat inte orkade läsa så mycket som jag borde gjort. Men det känns ändå helt åt helvete. Man hoppas ju in i det sista ändå.
Oh, well! Måtte jag bara bli frisk snart så att jag kan ta tag i saker och ting. Jag har dessutom gått upp 2 kilo under de här tre veckorna jag varit dunderförkyld. Att inte orka springa i kombination med allmän tröstätning är ingen bra grej.
Nu börjar det här kännas tjatigt. Jag vill orka träna och plugga ordentligt! Jag måste ju det om jag ska kunna fixa de kommande tentorna plus omtenta. Nåväl, det kan ju fan inte vara roligt jämt.
Oh, well! Måtte jag bara bli frisk snart så att jag kan ta tag i saker och ting. Jag har dessutom gått upp 2 kilo under de här tre veckorna jag varit dunderförkyld. Att inte orka springa i kombination med allmän tröstätning är ingen bra grej.
Nu börjar det här kännas tjatigt. Jag vill orka träna och plugga ordentligt! Jag måste ju det om jag ska kunna fixa de kommande tentorna plus omtenta. Nåväl, det kan ju fan inte vara roligt jämt.
25.10.11
Jag har upptäckt en annan helt fantastiskt bra grej! Det är en app som heter Storytel, och som gör att man kan streama ljudböcker i Ifånen. Fatta vad gött! Nu kan jag lyssna på böcker både när jag åker helvetesbussen till och från Borås och när jag går långprommisar med Sookie. Världens bästa grej. Även om jag tycker att det är extremt svårt att läsa med öronen, men jag antar att det bara är en vanesak.
Jag har just lyssnat klart på "Hundpojken" av Eva Hornung. Den var konstig och bra. Sånt gillar jag.
Romotjka är fyra år och tvingas ta hand om sig själv. Mamman och hennes alkoholiserade pojkvän är försvunna. När maten i lägenheten är slut tar pojken sin tillflykt till Moskvas gator. Där stöter han på en hund, en alfatik, som lever med sin flock av vildhundar i källaren till en fallfärdig kyrka i utkanten av stan.
Romotjka överlever genom att dia tiken som han kallar Mamotjka. Och tack vare värmen från sina nya familjemedlemmar klarar han den kalla ryska vintern. Pojken uppfostras av hundarna och börjar härma deras beteende. Så småningom blir han något av en ledare för hundflocken. Men med tiden uppfylls han av en gnagande känsla av utanförskap, fången mellan två världar är han varken människa eller hund.
En dag upptas en ny pojke i hundgemenskapen. Han hittas dock av myndigheterna och placeras på ett hem för utsatta barn. Romotjka saknar sin förlorade "bror", söker upp honom på barnhemmet och blir själv omhändertagen. De bägge förvildade pojkarna blir snart föremål för ett par läkares stora intresse. Fortsättningen blir dramatisk och slutet tänkvärt och ödesmättat.
"Berättelsen om att leva som hund, väcker frågan vad det är att leva som människa. Detta är en gripande och välskriven bok som dröjer sig kvar. "
Östgöta Correspondenten
"En underbar roman, ett kraftprov ... inte bara oerhört gripande, utan moraliskt och filosofiskt angelägen rakt igenom."
The Guardian
Jag har just lyssnat klart på "Hundpojken" av Eva Hornung. Den var konstig och bra. Sånt gillar jag.
Romotjka är fyra år och tvingas ta hand om sig själv. Mamman och hennes alkoholiserade pojkvän är försvunna. När maten i lägenheten är slut tar pojken sin tillflykt till Moskvas gator. Där stöter han på en hund, en alfatik, som lever med sin flock av vildhundar i källaren till en fallfärdig kyrka i utkanten av stan.
Romotjka överlever genom att dia tiken som han kallar Mamotjka. Och tack vare värmen från sina nya familjemedlemmar klarar han den kalla ryska vintern. Pojken uppfostras av hundarna och börjar härma deras beteende. Så småningom blir han något av en ledare för hundflocken. Men med tiden uppfylls han av en gnagande känsla av utanförskap, fången mellan två världar är han varken människa eller hund.
En dag upptas en ny pojke i hundgemenskapen. Han hittas dock av myndigheterna och placeras på ett hem för utsatta barn. Romotjka saknar sin förlorade "bror", söker upp honom på barnhemmet och blir själv omhändertagen. De bägge förvildade pojkarna blir snart föremål för ett par läkares stora intresse. Fortsättningen blir dramatisk och slutet tänkvärt och ödesmättat.
"Berättelsen om att leva som hund, väcker frågan vad det är att leva som människa. Detta är en gripande och välskriven bok som dröjer sig kvar. "
Östgöta Correspondenten
"En underbar roman, ett kraftprov ... inte bara oerhört gripande, utan moraliskt och filosofiskt angelägen rakt igenom."
The Guardian
24.10.11
American horror story.
Jag älskar bra serier. Alltså verkligen älskar. Det är få saker som går upp emot att krypa upp i soffan och plöja igenom en riktigt bra serie. Och nu har jag hittat ännu ett guldkorn att lägga till min samling. Tyvärr sänds den i USA just nu så kan bara se ett avsnitt i veckan. Men det finns ju en viss tjusning i det också, faktiskt.
American horror story handlar om en familj som flyttar in i ett minst sagt hemsökt hus och jag som älskar skräck tycker förstås att det här upplägget är hur bra som helst. Lägg så till intressanta karaktärer, snygga scener, lagom läskiga spöken och en bra story med massor av hemlisar och cliffhangers så har ni en riktig tiopoängare enligt mig. Svårt nöjd och förväntansfull inför framtida avsnitt!
American horror story handlar om en familj som flyttar in i ett minst sagt hemsökt hus och jag som älskar skräck tycker förstås att det här upplägget är hur bra som helst. Lägg så till intressanta karaktärer, snygga scener, lagom läskiga spöken och en bra story med massor av hemlisar och cliffhangers så har ni en riktig tiopoängare enligt mig. Svårt nöjd och förväntansfull inför framtida avsnitt!
20.10.11
Det är längesedan och det är höst. Dagarna blir kallare och mörkare. Jag tycker faktiskt att det är ganska trevligt att tända ljus, dricka chai-latte och mysa i soffan efter en långpromenad med das hondt i skogen bland alla fina färger.
För mig är hösten en tid för vila och eftertanke. Eller, det är så jag önskar att det vore.
I verkligheten är jag ju i vanlig ordning sjukt stressad, kroniskt förkyld och på gränsen till psykos. Men det första låter ju så mycket bättre och trevligare. Jag låtsas.
Annars då? Inte mycket. Postnumret bredvid vårat vann 75 miljoner på postkodmiljonären. Jag är glad att jag inte har nån lott eftersom jag bor här. Hade jag å andra sidan bott nedanför backen hade jag varit fullständigt vansinnig över att vara lottlös. Jävla märkligt lotterisystem. De som har lotter vinner, men till skillnad mot andra spel så förlorar de som inte har lotter. Fult och smart.
Det är väl hur som haver det mest spännande som hänt den här hösten. Tänk att vinna en massa pengar och fly långt, långt bort för en tid. Fast det har jag ju egentligen inte tid med ändå.
Jag tror att jag genomgår någonslags personlighetskris. Analyserar sönder mitt och andra människors beteende. Kanske beror det på att jag under det här året stött på de i särsklass märkligaste människor jag nånsin träffat. Kanske är det helt enkelt en sån period; kanske leder det till någonslags utveckling. Spännande!
I skolan är det klinisk medicin, läkemedelsberäkning och farmakologi som gäller. Helt sinnes. Helt galet. Våran kursansvarige verkar leva på en annan planet där folk är Übermänniskor med obegränsad energi och minst 48 timmar på dygnet. Jag blir tvärtom istället och gör ingenting. När det är för mycket är det enklast att helt enkelt skita i det och sedan sitta där med svetten rinnande och tokstressa de sista veckorna innan tenta. Inget särskilt bra studieupplägg men det funkar trots allt rätt okej rent resultatsmässigt. Jag har ju faktiskt gjort bra ifrån mig hittills. Även om det just nu känns som att jag är helt mongo och inte kommer klara den här terminen så får jag försöka blicka bakåt och förlita mig på att det här förhoppningsvis också går att ta sig igenom. Jag pallar fan inte studieuppehåll.
Nåval, ska försöka skriva här lite mer. Fast försöka är verkligen nyckelordet här. Hej!
Ett par låtar (bland andra) jag lyssnar mycket på nu när jag tycker synd om mig själv:
The stars, the moon, they have all been blown out
You left me in the dark
No dawn, no day, I'm always in this twilight
In the shadow of your heart
And in the dark, I can hear your heartbeat
I tried to find the sound
But then, it stopped, and I was in the darkness,
So darkness I became
Mmmm whatcha say,
Mmm that you only meant well?
well of course you did
Mmmm whatcha say,
Mmmm that it's all for the best?
of course it is
Mmmm whatcha say?
Mmmm that it's just what we need
you decided this
whatcha say?
Mmmm what did she say?
ransom notes keep falling out your mouth
mid-sweet talk, newspaper word cut outs
speak no feeling no I don't believe you
you don't care a bit,
you don't care a bit
För mig är hösten en tid för vila och eftertanke. Eller, det är så jag önskar att det vore.
I verkligheten är jag ju i vanlig ordning sjukt stressad, kroniskt förkyld och på gränsen till psykos. Men det första låter ju så mycket bättre och trevligare. Jag låtsas.
Annars då? Inte mycket. Postnumret bredvid vårat vann 75 miljoner på postkodmiljonären. Jag är glad att jag inte har nån lott eftersom jag bor här. Hade jag å andra sidan bott nedanför backen hade jag varit fullständigt vansinnig över att vara lottlös. Jävla märkligt lotterisystem. De som har lotter vinner, men till skillnad mot andra spel så förlorar de som inte har lotter. Fult och smart.
Det är väl hur som haver det mest spännande som hänt den här hösten. Tänk att vinna en massa pengar och fly långt, långt bort för en tid. Fast det har jag ju egentligen inte tid med ändå.
Jag tror att jag genomgår någonslags personlighetskris. Analyserar sönder mitt och andra människors beteende. Kanske beror det på att jag under det här året stött på de i särsklass märkligaste människor jag nånsin träffat. Kanske är det helt enkelt en sån period; kanske leder det till någonslags utveckling. Spännande!
I skolan är det klinisk medicin, läkemedelsberäkning och farmakologi som gäller. Helt sinnes. Helt galet. Våran kursansvarige verkar leva på en annan planet där folk är Übermänniskor med obegränsad energi och minst 48 timmar på dygnet. Jag blir tvärtom istället och gör ingenting. När det är för mycket är det enklast att helt enkelt skita i det och sedan sitta där med svetten rinnande och tokstressa de sista veckorna innan tenta. Inget särskilt bra studieupplägg men det funkar trots allt rätt okej rent resultatsmässigt. Jag har ju faktiskt gjort bra ifrån mig hittills. Även om det just nu känns som att jag är helt mongo och inte kommer klara den här terminen så får jag försöka blicka bakåt och förlita mig på att det här förhoppningsvis också går att ta sig igenom. Jag pallar fan inte studieuppehåll.
Nåval, ska försöka skriva här lite mer. Fast försöka är verkligen nyckelordet här. Hej!
Ett par låtar (bland andra) jag lyssnar mycket på nu när jag tycker synd om mig själv:
The stars, the moon, they have all been blown out
You left me in the dark
No dawn, no day, I'm always in this twilight
In the shadow of your heart
And in the dark, I can hear your heartbeat
I tried to find the sound
But then, it stopped, and I was in the darkness,
So darkness I became
Mmmm whatcha say,
Mmm that you only meant well?
well of course you did
Mmmm whatcha say,
Mmmm that it's all for the best?
of course it is
Mmmm whatcha say?
Mmmm that it's just what we need
you decided this
whatcha say?
Mmmm what did she say?
ransom notes keep falling out your mouth
mid-sweet talk, newspaper word cut outs
speak no feeling no I don't believe you
you don't care a bit,
you don't care a bit
16.10.11
Nu blommar asfalten!
Hör och häpna! Jag blev plötsligt lite bloggnödig. Men bara lite och jag orkar inte resa mig från soffan så... Jag kanske bloggar imorgon istället. Om jag fortfarande känner för det då. Vi får se.
27.8.11
Return of the Jenny.
Urk. Men det blir bättre. Hände en sån sjuk grej: Jag låg i sängen och var ledsen. Så fick jag en stark känsla av att bege mig ut till bokhyllan mitt i natten. Där plockade jag på måfå ut en bok som visade sig handla om hur man bearbetar sorg och om vad som händer efter döden (ur författarens högst subjektiva synvinkel). Slumpen? Eller mormor som säger åt mig att rycka upp mig?
Ingen vet.
Men ikväll tänker jag iallafall gå ut med Anneli och bli full som en spruta, dansa och glömma. Det blir bra. Det SKA bli bra.
Ingen vet.
Men ikväll tänker jag iallafall gå ut med Anneli och bli full som en spruta, dansa och glömma. Det blir bra. Det SKA bli bra.
19.8.11
Ännu en dag har gått och inget blir bättre, snarare tvärtom. Insikten är som ett gift som sakta sprider sig i kroppen.
Chocken börjar ge med sig, men i dess ställe kommer verkligheten. Känslan av att allt bara är på låtsas börjar försvinna och det gör bara ondare då. Innan kunde jag iallafall låtsas lite, ibland. En liten stund här och en liten stund där.
Nu börjar det att klarna och det skär och bränns. Jag har ångest. Varför tog jag mig inte mer tid?
Hundra dåliga ursäkter; jobb och barn och livet i största allmänhet. Inga särskilt bra ursäkter egentligen. Jag kunde ha prioriterat annorlunda. Varför väntade jag tills det nästan var försent? Hur ska jag kunna förlika mig med det nu när det ÄR försent?
Sista natten på jobbet inatt. Det är svinkallt i lägenheten. Sitter med tredubbla filtar men fryser likförbannat. Jag börjar förstå att det är höst nu. Hur ska jag kunna koncentrera mig på skolan? Frågor, frågor, frågor.
Jag antar att det kommer att bli bättre. De säger ju det, dom som vet hur det är. Men jag är skeptisk.
Det känns så omöjligt svårt just nu.
Mitt hjärta har helt plötsligt glömt bort hur man skrattar.
Chocken börjar ge med sig, men i dess ställe kommer verkligheten. Känslan av att allt bara är på låtsas börjar försvinna och det gör bara ondare då. Innan kunde jag iallafall låtsas lite, ibland. En liten stund här och en liten stund där.
Nu börjar det att klarna och det skär och bränns. Jag har ångest. Varför tog jag mig inte mer tid?
Hundra dåliga ursäkter; jobb och barn och livet i största allmänhet. Inga särskilt bra ursäkter egentligen. Jag kunde ha prioriterat annorlunda. Varför väntade jag tills det nästan var försent? Hur ska jag kunna förlika mig med det nu när det ÄR försent?
Sista natten på jobbet inatt. Det är svinkallt i lägenheten. Sitter med tredubbla filtar men fryser likförbannat. Jag börjar förstå att det är höst nu. Hur ska jag kunna koncentrera mig på skolan? Frågor, frågor, frågor.
Jag antar att det kommer att bli bättre. De säger ju det, dom som vet hur det är. Men jag är skeptisk.
Det känns så omöjligt svårt just nu.
Mitt hjärta har helt plötsligt glömt bort hur man skrattar.
18.8.11
Glädje och sorg.
Vill börja med att på förhand be om ursäkt för ett allmänt osammanhängande och översentimentalt inlägg, men jag skriver direkt ur hjärtat nu. För min egen skull och för att jag behöver det.
Har haft en minst sagt omvälvande vecka. I lördags gifte sig våra goda vänner Graciela och Robert. Det var ett riktigt sagobröllop, en dag full med kärlek, glädje och gemenskap. Jag hade så fantastiskt roligt och festen varade hela natten. På morgonen när jag somnade var jag nöjdare och lyckligare än på länge.
Så i söndags på eftermiddagen kom samtalet jag fasat för. Tänk att det kan ändra sig så fort, från glädje och lycka till sorg och skräck inom loppet av en minut. Min mormor blev i våras diagnosticerad med levercancer, endast 65 år gammal. En vidrig cancerform utan bot och med urdålig prognos; sex månader på ett ungefär. Trots att jag hela tiden vetat att den här dagen skulle komma går det inte att förbereda sig. Det var hemskt. Det var trots allt oväntat, för mormor hade mått ganska bra den senaste veckan. Hon hade återhämtat sig efter en lunginflammation och fått komma hem. När jag och mamma hälsade på henne förra veckan var hon piggare än på länge. Hon pratade och skrattade och skällde på mig för att jag masserade hennes fötter för hårt. Hon sa att jag var fin i håret: "Nu ska du ha håret sådär,"var det sista hon sa till mig innan vi gick.
Jag visste att vi trots allt inte hade mycket tid kvar, men jag trodde ändå att det skulle finnas mer tid än såhär.
Det var min bror i telefonen, och jag hörde mamma gråta i bakgrunden. Magen gjorde en volt, jag trodde att det var försent redan. Det var det inte. Men mormor var döende. Nu. Och det var bråttom. Tiden hade spelat oss ett spratt och nu höll den på att rinna ifrån oss.
Jag skulle egentligen jobba natten mellan söndag och måndag, men mina arbetskamrater lyckades ordna så att jag slapp, och jag kastade ner lite kläder i en väska, sedan åkte jag, Jari och barnen hem till mormor och morfar. Mamma, min moster och mormors syster var redan där. Vi grät och kramades, försökte trösta varandra, försökte förstå att detta faktiskt var verklighet, att det skulle hända nu. Jari och barnen gick in för att säga hejdå till mormor. Det var obeskrivligt. Melvins lilla hand som tog om mormors lilla hand. Hon tittade upp på honom när han sa sitt hejdå, hon tittade på Lovis också och även om hon inte sa något så kunde jag se att hon var glad över att få se dem en sista gång. Melvin var så ledsen när vi gick ut ifrån rummet. Det var det värsta av allt, att se hans sorg och försöka trösta. Inga barn ska behöva uppleva det.
Sedan åkte Jari och barnen hem. Jag stannade kvar såklart, och vi vakade hela kvällen och natten. Låg bredvid mormor i sängen, höll hennes hand. Försökte säga alla dom där sakerna som man önskar att man sagt tidigare. Hon sov nästan hela tiden och var fullproppad med morfin, men jag tror ändå att hon hörde oss, kände oss. Sköterskan som kom varannan timme sa att de ofta brukar ge ångestdämpande, men att hon inte tyckte att mormor behövde det för hon verkade så trygg. Det kändes fint att höra.
Jag sov några timmar under natten, och kom in till mormor på morgonen igen. De andra hade gått ut då och det var bara jag, mormor och min gammelmoster i rummet. Jag lade mig bredvid mormor i sängen, så nära som jag kunde och höll hennes hand. Sa att jag älskar henne, försökte sända in kraft och kärlek i hennes kropp. Hon andades så ytligt då, var så varm. Men hon luktade ändå mormor. När jag blundade kunde jag låtsas att jag var liten igen och smitit upp i mormor och morfars säng tidigt på morgonen för att titta på barnprogram innan mormor gick upp och serverade nybakta tekakor till frukost.
Mormor. Älskade finaste mormor! Hur ska jag kunna leva vidare nu när du inte finns mer?
Plötsligt sa min gammelmoster att det var dags. Nu var det dags. En våg av panik, av maktlöshet. Jag trodde att vi hade mer tid, timmar, kanske dagar. Alla de andra stormade in i rummet och jag flyttade på mig så att morfar fick ta min plats i sängen. Mormor andades fortfarande, men bara lätt, lätt nu.
Vi sa våra farväl, höll våra händer på henne, om henne. Sedan var det över. I ena stunden där och i nästa borta, för alltid.
Tiden tickar obönhörligt på och döden lämnar inga uppskov.
Resten av måndagen är en stumfilm som går i repris i mitt huvud, om och om igen. Overklighetskänslan, smärtan. Att det kan göra så ont! Jag har upplevt sorg förut, har haft vänner och husdjur som försvunnit. Men den här fysiska smärtan av att förlora en utav de absolut viktigaste människorna i ens liv hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Som om ett stort blodigt hål slitits upp i magen, som om en del av hjärtat amputerats utan bedövning.
Jag, min moster och gammelmoster hjälptes åt att tvätta mormor och klä henne i hennes finaste kläder. Det kanske låter hemskt, men det kändes fint och trösterikt att göra det själva. Jag tror att mormor skulle ha gillat det.
Sedan satt vi tillsammans och försökte förstå detta oerhörda, obegripliga. Jag gick in till mormor ibland, strök henne över håret och höll hennes hand en sista gång. Vi grät, sedan skrattade vi en stund för att orka. Vi såg på gamla filmer från när mormor var ung och grät lite till. På sätt och vis var det en fin dag, den hemskaste dagen i mitt liv. Men samtidigt en dag med mycket kärlek och hela familjen samlad. Det tror jag också att mormor skulle ha gillat. Det kändes som om hon fanns där med oss, ett tomrum att ta på, att vila emot och tröstas av.
På eftermiddagen kom begravningsbyrån för att hämta henne. Det var outhärdligt. På något sätt kändes det bättre så länge hon låg därinne i sovrummet och såg ut som om hon sov. Det var overkligt och vedervärdig när de tog henne med sig.
Aldrig, aldrig mer kommer min mormor att vara i sitt hus, bland sina prydnadssaker och blommor, med frysen full av hembakta bullar och sittandes på altanen med sina brunbrända ben när man svänger in på gården. Aldrig mer kommer altandörren öppnas och hennes leende ansikte möta oss när barnen springer över gräsmattan för att krama henne. Aldrig mer kommer hon att smyga in i gästrummet och hämta ungarna när de vaknat så att jag kan få sova en stund till medans de är i de tryggaste händer jag känner, pysslandes och bakandes i köket när jag kommer upp. Aldrig mer kommer hon att ringa för att gratta på min födelsedag och aldrig mer kommer hon att tjata om att vi ska sova över när vi hälsar på. Aldrig mer kommer hon att berätta alla dessa familjeanekdoter som hon berättat hundra gånger på sin breda bohusländska. Så många aldrig mer att de inte ens går att räkna.
Det är fullständigt ofattbart. Min hjärna vet det nu men mitt hjärta vägrar att förstå att hon är borta. Hon som alltid varit den fasta punkten i min tillvaro. Den som aldrig förebrådde, den man alltid kunde hämta kraft hos. Den som alltid älskat mig villkorslöst, vad för dumheter jag än hittat på. Hur ska jag kunna gå vidare? Jag förstår inte.
Det har gått två dygn, och jag är som i trans. Gick en lång promenad med Sookie förut efter att ha legat apatisk på soffan och bara stirrat i 24 timmar, och jag minns inte ens vart vi gick. Jag hör inte när barnen pratar med mig, vill bara stänga in mig i mig själv och aldrig mer komma fram. Orkar inte träffa någon, vill inte behöva prata med någon. Det känns som om jag aldrig kommer att kunna bli glad igen. Tankarna bara snurrar, händelseförloppet upprepas i mitt huvud om och om igen blandat med skärande insikt om att jag aldrig kommer att få träffa henne mer. Om jag förtränger i en sekund gör det ännu ondare när jag minns igen sedan. Jag antar att det är såhär det är för alla. Men det hjälper inte mig just nu. Jag kan inte se framåt. Kan inte fokusera eller fungera. Hon fattas mig något så oerhört. Jag är bedövad och tom och full av självförebråelse över allt man kunde gjort mer och bättre medan hon levde.
Det känns ändå skönt att ha skrivit det här. Nu när jag ser det svart på vitt så inser jag hur älskad mormor var, och vilket fint sätt hon dog på. Hemma i sin egen sköna säng, omgiven av människor som älskar henne och utan att ha ont. Trygg och omhändertagen av sin familj. Under omständigheterna antar jag att hon inte kunde haft det bättre. Men ändå gör det så ont och är så orättvist. Varför?
Jag vet att döden är en del av livet. Utan död finns inget liv. Och jag hoppas och tror att den dagen det är min tur så kommer jag till en vacker trädgård en varm sommardag, och där kommer en altandörr att öppnas och mormors leende ansikte vara det som möter mig. Det är min tro och min övertygelse att vi kommer att ses igen. Och sorgen nu, den här oundvikliga sorgen, den hoppas jag genom allt min mormor gav mig en dag kunna vända till något gott. Till glädje över alla fina minnen, till styrka och stolthet över att min mormors blod rinner i mina ådror. Tills vi ses igen. Kanske är det därför det gör så hjärtskärande ont? För att känslan när vi ses igen ska bli den starkaste, renaste och bästa lyckan man kan tänka sig? Det hoppas jag av hela mitt hjärta. Det MÅSTE vara så.
På återseende, världens bästa mormor.
"...Det är från de kvarlämnade människorna.
De överlevande.
Det är dem jag inte står ut med att titta på, trots att jag många gånger inte lyckas undvika det.
Jag koncentrerar mig på färgerna för att styra bort tankarna från dem,
men det händer ändå då och då att jag bevittnar dem som har lämnats kvar,
just när de faller samman bland pusselbitarna av insikt, förtvivlan och häpnad.
De har punkterade hjärtan. De har sargade lungor."
- Ur Boktjuven.
Har haft en minst sagt omvälvande vecka. I lördags gifte sig våra goda vänner Graciela och Robert. Det var ett riktigt sagobröllop, en dag full med kärlek, glädje och gemenskap. Jag hade så fantastiskt roligt och festen varade hela natten. På morgonen när jag somnade var jag nöjdare och lyckligare än på länge.
Så i söndags på eftermiddagen kom samtalet jag fasat för. Tänk att det kan ändra sig så fort, från glädje och lycka till sorg och skräck inom loppet av en minut. Min mormor blev i våras diagnosticerad med levercancer, endast 65 år gammal. En vidrig cancerform utan bot och med urdålig prognos; sex månader på ett ungefär. Trots att jag hela tiden vetat att den här dagen skulle komma går det inte att förbereda sig. Det var hemskt. Det var trots allt oväntat, för mormor hade mått ganska bra den senaste veckan. Hon hade återhämtat sig efter en lunginflammation och fått komma hem. När jag och mamma hälsade på henne förra veckan var hon piggare än på länge. Hon pratade och skrattade och skällde på mig för att jag masserade hennes fötter för hårt. Hon sa att jag var fin i håret: "Nu ska du ha håret sådär,"var det sista hon sa till mig innan vi gick.
Jag visste att vi trots allt inte hade mycket tid kvar, men jag trodde ändå att det skulle finnas mer tid än såhär.
Det var min bror i telefonen, och jag hörde mamma gråta i bakgrunden. Magen gjorde en volt, jag trodde att det var försent redan. Det var det inte. Men mormor var döende. Nu. Och det var bråttom. Tiden hade spelat oss ett spratt och nu höll den på att rinna ifrån oss.
Jag skulle egentligen jobba natten mellan söndag och måndag, men mina arbetskamrater lyckades ordna så att jag slapp, och jag kastade ner lite kläder i en väska, sedan åkte jag, Jari och barnen hem till mormor och morfar. Mamma, min moster och mormors syster var redan där. Vi grät och kramades, försökte trösta varandra, försökte förstå att detta faktiskt var verklighet, att det skulle hända nu. Jari och barnen gick in för att säga hejdå till mormor. Det var obeskrivligt. Melvins lilla hand som tog om mormors lilla hand. Hon tittade upp på honom när han sa sitt hejdå, hon tittade på Lovis också och även om hon inte sa något så kunde jag se att hon var glad över att få se dem en sista gång. Melvin var så ledsen när vi gick ut ifrån rummet. Det var det värsta av allt, att se hans sorg och försöka trösta. Inga barn ska behöva uppleva det.
Sedan åkte Jari och barnen hem. Jag stannade kvar såklart, och vi vakade hela kvällen och natten. Låg bredvid mormor i sängen, höll hennes hand. Försökte säga alla dom där sakerna som man önskar att man sagt tidigare. Hon sov nästan hela tiden och var fullproppad med morfin, men jag tror ändå att hon hörde oss, kände oss. Sköterskan som kom varannan timme sa att de ofta brukar ge ångestdämpande, men att hon inte tyckte att mormor behövde det för hon verkade så trygg. Det kändes fint att höra.
Jag sov några timmar under natten, och kom in till mormor på morgonen igen. De andra hade gått ut då och det var bara jag, mormor och min gammelmoster i rummet. Jag lade mig bredvid mormor i sängen, så nära som jag kunde och höll hennes hand. Sa att jag älskar henne, försökte sända in kraft och kärlek i hennes kropp. Hon andades så ytligt då, var så varm. Men hon luktade ändå mormor. När jag blundade kunde jag låtsas att jag var liten igen och smitit upp i mormor och morfars säng tidigt på morgonen för att titta på barnprogram innan mormor gick upp och serverade nybakta tekakor till frukost.
Mormor. Älskade finaste mormor! Hur ska jag kunna leva vidare nu när du inte finns mer?
Plötsligt sa min gammelmoster att det var dags. Nu var det dags. En våg av panik, av maktlöshet. Jag trodde att vi hade mer tid, timmar, kanske dagar. Alla de andra stormade in i rummet och jag flyttade på mig så att morfar fick ta min plats i sängen. Mormor andades fortfarande, men bara lätt, lätt nu.
Vi sa våra farväl, höll våra händer på henne, om henne. Sedan var det över. I ena stunden där och i nästa borta, för alltid.
Tiden tickar obönhörligt på och döden lämnar inga uppskov.
Resten av måndagen är en stumfilm som går i repris i mitt huvud, om och om igen. Overklighetskänslan, smärtan. Att det kan göra så ont! Jag har upplevt sorg förut, har haft vänner och husdjur som försvunnit. Men den här fysiska smärtan av att förlora en utav de absolut viktigaste människorna i ens liv hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Som om ett stort blodigt hål slitits upp i magen, som om en del av hjärtat amputerats utan bedövning.
Jag, min moster och gammelmoster hjälptes åt att tvätta mormor och klä henne i hennes finaste kläder. Det kanske låter hemskt, men det kändes fint och trösterikt att göra det själva. Jag tror att mormor skulle ha gillat det.
Sedan satt vi tillsammans och försökte förstå detta oerhörda, obegripliga. Jag gick in till mormor ibland, strök henne över håret och höll hennes hand en sista gång. Vi grät, sedan skrattade vi en stund för att orka. Vi såg på gamla filmer från när mormor var ung och grät lite till. På sätt och vis var det en fin dag, den hemskaste dagen i mitt liv. Men samtidigt en dag med mycket kärlek och hela familjen samlad. Det tror jag också att mormor skulle ha gillat. Det kändes som om hon fanns där med oss, ett tomrum att ta på, att vila emot och tröstas av.
På eftermiddagen kom begravningsbyrån för att hämta henne. Det var outhärdligt. På något sätt kändes det bättre så länge hon låg därinne i sovrummet och såg ut som om hon sov. Det var overkligt och vedervärdig när de tog henne med sig.
Aldrig, aldrig mer kommer min mormor att vara i sitt hus, bland sina prydnadssaker och blommor, med frysen full av hembakta bullar och sittandes på altanen med sina brunbrända ben när man svänger in på gården. Aldrig mer kommer altandörren öppnas och hennes leende ansikte möta oss när barnen springer över gräsmattan för att krama henne. Aldrig mer kommer hon att smyga in i gästrummet och hämta ungarna när de vaknat så att jag kan få sova en stund till medans de är i de tryggaste händer jag känner, pysslandes och bakandes i köket när jag kommer upp. Aldrig mer kommer hon att ringa för att gratta på min födelsedag och aldrig mer kommer hon att tjata om att vi ska sova över när vi hälsar på. Aldrig mer kommer hon att berätta alla dessa familjeanekdoter som hon berättat hundra gånger på sin breda bohusländska. Så många aldrig mer att de inte ens går att räkna.
Det är fullständigt ofattbart. Min hjärna vet det nu men mitt hjärta vägrar att förstå att hon är borta. Hon som alltid varit den fasta punkten i min tillvaro. Den som aldrig förebrådde, den man alltid kunde hämta kraft hos. Den som alltid älskat mig villkorslöst, vad för dumheter jag än hittat på. Hur ska jag kunna gå vidare? Jag förstår inte.
Det har gått två dygn, och jag är som i trans. Gick en lång promenad med Sookie förut efter att ha legat apatisk på soffan och bara stirrat i 24 timmar, och jag minns inte ens vart vi gick. Jag hör inte när barnen pratar med mig, vill bara stänga in mig i mig själv och aldrig mer komma fram. Orkar inte träffa någon, vill inte behöva prata med någon. Det känns som om jag aldrig kommer att kunna bli glad igen. Tankarna bara snurrar, händelseförloppet upprepas i mitt huvud om och om igen blandat med skärande insikt om att jag aldrig kommer att få träffa henne mer. Om jag förtränger i en sekund gör det ännu ondare när jag minns igen sedan. Jag antar att det är såhär det är för alla. Men det hjälper inte mig just nu. Jag kan inte se framåt. Kan inte fokusera eller fungera. Hon fattas mig något så oerhört. Jag är bedövad och tom och full av självförebråelse över allt man kunde gjort mer och bättre medan hon levde.
Det känns ändå skönt att ha skrivit det här. Nu när jag ser det svart på vitt så inser jag hur älskad mormor var, och vilket fint sätt hon dog på. Hemma i sin egen sköna säng, omgiven av människor som älskar henne och utan att ha ont. Trygg och omhändertagen av sin familj. Under omständigheterna antar jag att hon inte kunde haft det bättre. Men ändå gör det så ont och är så orättvist. Varför?
Jag vet att döden är en del av livet. Utan död finns inget liv. Och jag hoppas och tror att den dagen det är min tur så kommer jag till en vacker trädgård en varm sommardag, och där kommer en altandörr att öppnas och mormors leende ansikte vara det som möter mig. Det är min tro och min övertygelse att vi kommer att ses igen. Och sorgen nu, den här oundvikliga sorgen, den hoppas jag genom allt min mormor gav mig en dag kunna vända till något gott. Till glädje över alla fina minnen, till styrka och stolthet över att min mormors blod rinner i mina ådror. Tills vi ses igen. Kanske är det därför det gör så hjärtskärande ont? För att känslan när vi ses igen ska bli den starkaste, renaste och bästa lyckan man kan tänka sig? Det hoppas jag av hela mitt hjärta. Det MÅSTE vara så.
På återseende, världens bästa mormor.
"...Det är från de kvarlämnade människorna.
De överlevande.
Det är dem jag inte står ut med att titta på, trots att jag många gånger inte lyckas undvika det.
Jag koncentrerar mig på färgerna för att styra bort tankarna från dem,
men det händer ändå då och då att jag bevittnar dem som har lämnats kvar,
just när de faller samman bland pusselbitarna av insikt, förtvivlan och häpnad.
De har punkterade hjärtan. De har sargade lungor."
- Ur Boktjuven.
1.8.11
Morgon.
Har en älskling i duschen, en pälskling på armen, en ostfralla i magen och två barn som får leka och bada med mormodern idag så att jag och den där karlsloken jag älskar så förbannat kan krypa ner i svala bomullslakan och sovasovasova i hundra år. Helt nöjd.
(Har även två miljoner nya små bananvänner som invaderat vårt hem. Allt kan ju inte vara perfekt.)
(Har även två miljoner nya små bananvänner som invaderat vårt hem. Allt kan ju inte vara perfekt.)
31.7.11
Day 10- What you wore today
Har ju bara sovit i världens kvavaste sovrum mest hela dagen och således mest varit nakenfis idag. Sedan gick jag upp, sprang en halvtimme iförd träningskläder, duschade och tog på mig ett urtvättat nopprigt farfarslinne och sladdriga plyshbrallor (jobbuniform). Inget jag känner mig direkt supersugen på att modeblogga om. Däremot kunde jag inte motstå frestelsen att internetshoppa lite nu inatt (förlåt Jari!) så om vi ändrar titeln från "what you wore today" till "what you wanted to wear today" blir det detta som snart landar i en brevlåda nära mig:
Blå klänning med vita prickar. Fin!
Och så en illgrön kofta på det. Nu ska jag bara hitta ett par röda eller senapsgula kalasbyxor med så är saken biff!
Kunde inte låta bli att köpa denna till Lovis med. Den var ju också så fin.
Med matchande röd mössa. Kommer bli kalas!
Och så detta. Har inte bestämt om jag ska ta det själv eller ge det till Lovsan.
Så. Färdigt med modeblogg. Fy satan vad tråkigt det var.
Blå klänning med vita prickar. Fin!
Och så en illgrön kofta på det. Nu ska jag bara hitta ett par röda eller senapsgula kalasbyxor med så är saken biff!
Kunde inte låta bli att köpa denna till Lovis med. Den var ju också så fin.
Med matchande röd mössa. Kommer bli kalas!
Och så detta. Har inte bestämt om jag ska ta det själv eller ge det till Lovsan.Så. Färdigt med modeblogg. Fy satan vad tråkigt det var.
Just nu:
Slår jag ihjäl massa dötid på jobbet. Jobbar fem nätter på raken. Sedan ska jag vara ledig i tio dagar och då händer det en massa skoj! Men just precis nu är det jobbasovajobbasovajobbasova som gäller. Inte särskilt spännande med andra ord.
Är helt seg och orkar liksom inte ta tag i nånting. Bara väntar på att få vara ledig, det ska bli så himla fint!
Är helt seg och orkar liksom inte ta tag i nånting. Bara väntar på att få vara ledig, det ska bli så himla fint!
25.7.11
Helgen.
Vilken märklig helg.
Helt fruktansvärt med attentaten i Oslo och på Utøya. Vet inte riktigt vad jag ska säga. Vad kan man säga?
Det är fasansfullt och hemskt och helt ofattbart att det finns sådana människor. Det blir så påtagligt och verkligt när det händer så nära. Man är aldrig säker och det gäller att ta vara på varje dag man får. Alla mina tankar går till de anhöriga och drabbade och jag kan som vanligt inte låta bli att leva mig in i hur det måste ha varit, känts.
Rädslan, paniken, smärtan. Och sorgen för de som blev kvar.
Så det var svårt att hitta det där ordentliga gladhumöret i lördags när det var dags för Gracielas möhippa, men jag tycker att vi lyckades ganska bra ändå! Vi, och framförallt Graciela, hade en fantastiskt rolig dag med motorcykelkidnappning, champagnefrukost, secondhandshopping, vattenskidåkning, grillning, nakenbad (både i sjö, badtunna och bastu), restaurangbesök med underbart god mat och sedan dans i stora staden Göteborg till frampå småtimmarna. Var grymt nöjd med att vi trots allt lyckades få till en så bra dag. Heja heja!
Och igår var det så skönt att bara vara hemma. Jag lyckades övertala Melvin att stanna hemma hos oss (vi har ju knappt sett röken av honom sedan sommarlovet började. Han kommer hem och äter, hämtar saker, ibland dräller det in en hel hög med ungar som dundrar upp och leker på hans rum. Men det är bra. Det är så det ska vara och jag är hemskt glad att han har så många vänner.)
och så hyrde vi massor av filmer, köpte massor av godis, dricka och pizza och hade en underbart mysig kväll.
Om det kan komma något bra ur en stor tragedi så är det nog den här tacksamheten jag känner nu. Över att leva, över att de jag älskar är trygga, åtminstone för stunden. (Och nje, det känns inte särskilt PK att tänka så när människor sörjer och lider. Men jag gör det iallafall.)
Helt fruktansvärt med attentaten i Oslo och på Utøya. Vet inte riktigt vad jag ska säga. Vad kan man säga?
Det är fasansfullt och hemskt och helt ofattbart att det finns sådana människor. Det blir så påtagligt och verkligt när det händer så nära. Man är aldrig säker och det gäller att ta vara på varje dag man får. Alla mina tankar går till de anhöriga och drabbade och jag kan som vanligt inte låta bli att leva mig in i hur det måste ha varit, känts.
Rädslan, paniken, smärtan. Och sorgen för de som blev kvar.
Så det var svårt att hitta det där ordentliga gladhumöret i lördags när det var dags för Gracielas möhippa, men jag tycker att vi lyckades ganska bra ändå! Vi, och framförallt Graciela, hade en fantastiskt rolig dag med motorcykelkidnappning, champagnefrukost, secondhandshopping, vattenskidåkning, grillning, nakenbad (både i sjö, badtunna och bastu), restaurangbesök med underbart god mat och sedan dans i stora staden Göteborg till frampå småtimmarna. Var grymt nöjd med att vi trots allt lyckades få till en så bra dag. Heja heja!
Och igår var det så skönt att bara vara hemma. Jag lyckades övertala Melvin att stanna hemma hos oss (vi har ju knappt sett röken av honom sedan sommarlovet började. Han kommer hem och äter, hämtar saker, ibland dräller det in en hel hög med ungar som dundrar upp och leker på hans rum. Men det är bra. Det är så det ska vara och jag är hemskt glad att han har så många vänner.)
och så hyrde vi massor av filmer, köpte massor av godis, dricka och pizza och hade en underbart mysig kväll.
Om det kan komma något bra ur en stor tragedi så är det nog den här tacksamheten jag känner nu. Över att leva, över att de jag älskar är trygga, åtminstone för stunden. (Och nje, det känns inte särskilt PK att tänka så när människor sörjer och lider. Men jag gör det iallafall.)
22.7.11
Day 09- Your beliefs
Ja.. Vad tror jag egentligen? Eller snarare, hur mycket utav det jag tror vill jag dela med mig av här?
Låt oss säga såhär, då. Jag har en stark tro som får mig att må bra och göra bra saker tillsammans med bra människor som berikar mitt liv, just här och nu. Jag diskuterade min tro med en cynisk ateist till vän en gång, och han påpekade gång på gång hur besviken jag skulle bli när jag insåg att allt bara blev svart efter döden. Besviken på vad undrade jag då? Det jag tror tror jag här och nu. Kanske visar det sig sedan när jag tassat vidare att jag var helt ute och cyklade, och blir allt svart så lär jag ju knappast bli besviken i vilket fall.. Men det spelar liksom ingen roll så länge det jag tror berikar mitt liv och gör det bra just precis här och nu. Hänger ni med?
Dessutom är det skillnad på att tro och påstå sig veta. Jag är väl medveten om den skillnaden.
Så mycket vill och kan jag säga som att jag tror att det finns massor av saker vi inte vet något om, saker vi bara kan föreställa oss, förmänskliga. Men egentligen inte uppfatta. Jag tror att det folk ser som gudar egentligen bara är ett sätt för oss små människor att omvandla och kunna ta till sig något som egentligen är något helt annat. Något som inte ens går att föreställa sig i våran sinnevärld. Något stort, fantastiskt. Jag tror att naturen runtomkring oss besitter en stor kraft, och att det är viktigt att vi tar vara på och respekterar den kraften. Jag tror att man med hjälp utav ritualer och magi kan använda sin egen kraft till precis vad som helst.
Att den här kroppen vi har bara är ett kärl som rymmer något helt annat en kort stund. Något större, bättre.
Jag tror på reinkarnation. Att vi vandrar på den här planeten i många, många cykler. Jag tror att det finns mål och mening i tiden här, att detta är en del utav en större resa som vi inte kan se just nu.
Jag tror att människorna vi omger oss med finns med oss sedan också. Att dem man står närmast är man sammanlänkad med på något magiskt och makalöst vis.
Jag tror på kärleken. Att den är viktigast av allt, helt grundläggande. Jag tror att kärlek är det närmaste vi kan komma det där andra, stora. Jag tror att det är viktigt att försöka ge kärlek även till sådana som inte förtjänar den. För sin egen skull.
Jag tror att så länge man lyckas känna lycka, glädje och kärlek så är man på rätt väg. Oavsett vad man tror på.
Jag tror väldigt mycket andra saker också, men just nu tror jag framför allt att det räcker såhär. =)
"Of course it is happening inside your head, Harry, but why on earth should that mean that it is not real?"
"To the well-organized mind, death is nothing but the next great adventure."
- J.K. Rowling (Hon är klok, hon.)
Låt oss säga såhär, då. Jag har en stark tro som får mig att må bra och göra bra saker tillsammans med bra människor som berikar mitt liv, just här och nu. Jag diskuterade min tro med en cynisk ateist till vän en gång, och han påpekade gång på gång hur besviken jag skulle bli när jag insåg att allt bara blev svart efter döden. Besviken på vad undrade jag då? Det jag tror tror jag här och nu. Kanske visar det sig sedan när jag tassat vidare att jag var helt ute och cyklade, och blir allt svart så lär jag ju knappast bli besviken i vilket fall.. Men det spelar liksom ingen roll så länge det jag tror berikar mitt liv och gör det bra just precis här och nu. Hänger ni med?
Dessutom är det skillnad på att tro och påstå sig veta. Jag är väl medveten om den skillnaden.
Så mycket vill och kan jag säga som att jag tror att det finns massor av saker vi inte vet något om, saker vi bara kan föreställa oss, förmänskliga. Men egentligen inte uppfatta. Jag tror att det folk ser som gudar egentligen bara är ett sätt för oss små människor att omvandla och kunna ta till sig något som egentligen är något helt annat. Något som inte ens går att föreställa sig i våran sinnevärld. Något stort, fantastiskt. Jag tror att naturen runtomkring oss besitter en stor kraft, och att det är viktigt att vi tar vara på och respekterar den kraften. Jag tror att man med hjälp utav ritualer och magi kan använda sin egen kraft till precis vad som helst.
Att den här kroppen vi har bara är ett kärl som rymmer något helt annat en kort stund. Något större, bättre.
Jag tror på reinkarnation. Att vi vandrar på den här planeten i många, många cykler. Jag tror att det finns mål och mening i tiden här, att detta är en del utav en större resa som vi inte kan se just nu.
Jag tror att människorna vi omger oss med finns med oss sedan också. Att dem man står närmast är man sammanlänkad med på något magiskt och makalöst vis.
Jag tror på kärleken. Att den är viktigast av allt, helt grundläggande. Jag tror att kärlek är det närmaste vi kan komma det där andra, stora. Jag tror att det är viktigt att försöka ge kärlek även till sådana som inte förtjänar den. För sin egen skull.
Jag tror att så länge man lyckas känna lycka, glädje och kärlek så är man på rätt väg. Oavsett vad man tror på.
Jag tror väldigt mycket andra saker också, men just nu tror jag framför allt att det räcker såhär. =)
"Of course it is happening inside your head, Harry, but why on earth should that mean that it is not real?"
"To the well-organized mind, death is nothing but the next great adventure."
- J.K. Rowling (Hon är klok, hon.)
Jobbar (igen). Men efter inatt ska jag vara ledig ända tills måndagkväll. KÄNN vad gött!
Helgen kommer att bli kanon! Får besök utav hemliga gäster redan imorgon och sedan blir det full rulle ända till söndag.
Ska bli trevligt. Och skojigt. Och spännande! Berättar mer om det sedan.
Jag och struthunden (hon har tratt igen eftersom hon slickat sönder sina framtassar. Bra gjort! Bara 1000 kronor kostade det. Satt som ett smäck såhär innan löning.) var ute och sprang som tokar idag. Jag klarade av att springa runt nästan hela Gerdsken (typ 4 km) bortsett från två pauser då jag gick snabbt i tre minuter. Är rätt nöjd med mig själv, även om det kändes som att jag skulle kräkas och hade håll i hela överkroppen. Har inte vågat ställa mig på den fruktade vågen på ett tag; det har varit alldeles för mycket dekadens på det senaste. Trist att mat och öl ska vara extra gött på sommaren. Men jag ger inte upp!
Kämpa på, hej och hå.
Skulle åkt med Graciela och handlat schnygga underkläder till hennes bröllopsdag idag. Men det var en sån snurrig natt på jobbet igår så jag orkade verkligen inte. Hade somnat stående. Trist! Hade varit skoj att följa med som smakråd. Jag och Inger är ju hennes maids of honor så då ska man väl få jobba lite också! Hoppas hon hittade nått fint iallafall.
Nå, nu har jag nog slut på helt ointressant information för den här gången. Men se! Där gick tio minuter till iallafall. Bara 6 timmar kvar...
/Sömnlös-rastlös
Helgen kommer att bli kanon! Får besök utav hemliga gäster redan imorgon och sedan blir det full rulle ända till söndag.
Ska bli trevligt. Och skojigt. Och spännande! Berättar mer om det sedan.
Jag och struthunden (hon har tratt igen eftersom hon slickat sönder sina framtassar. Bra gjort! Bara 1000 kronor kostade det. Satt som ett smäck såhär innan löning.) var ute och sprang som tokar idag. Jag klarade av att springa runt nästan hela Gerdsken (typ 4 km) bortsett från två pauser då jag gick snabbt i tre minuter. Är rätt nöjd med mig själv, även om det kändes som att jag skulle kräkas och hade håll i hela överkroppen. Har inte vågat ställa mig på den fruktade vågen på ett tag; det har varit alldeles för mycket dekadens på det senaste. Trist att mat och öl ska vara extra gött på sommaren. Men jag ger inte upp!
Kämpa på, hej och hå.
Skulle åkt med Graciela och handlat schnygga underkläder till hennes bröllopsdag idag. Men det var en sån snurrig natt på jobbet igår så jag orkade verkligen inte. Hade somnat stående. Trist! Hade varit skoj att följa med som smakråd. Jag och Inger är ju hennes maids of honor så då ska man väl få jobba lite också! Hoppas hon hittade nått fint iallafall.
Nå, nu har jag nog slut på helt ointressant information för den här gången. Men se! Där gick tio minuter till iallafall. Bara 6 timmar kvar...
/Sömnlös-rastlös
21.7.11
Allt man behöver på jobbet:
En skål med skogssvampsoppa, en kopp te, en rallarhalva och en bra bok.
Ett tvärsäkert recept på en lyckad jobbnatt!
Har äntligen fått mobilt bredband till Macbooken. Därav den höga frekvensen blogginlägg.
Har ju inget bättre för mig än att sitta här och posta meningslösheter.
Ska försöka läsa lite nu dock, men tankarna bara irrar.
Ett tvärsäkert recept på en lyckad jobbnatt!
Har äntligen fått mobilt bredband till Macbooken. Därav den höga frekvensen blogginlägg.
Har ju inget bättre för mig än att sitta här och posta meningslösheter.
Ska försöka läsa lite nu dock, men tankarna bara irrar.
20.7.11
Vänskap.
"Even if we never talk again after tonight, please remember that I am forever changed by who you are and what you meant to me."
Kanske, tänkte han, går det bara inte att dela upp vänner i goda och dåliga- kanske finns det bara vänner, folk som står vid ens sida när man råkar illa ut och gör att man inte behöver känna sig så ensam. Kanske är de i alla lägen värda att man gör saker som skrämmer en själv för deras skull, att man hoppas det bästa för deras del, att man lever för deras skull. Kanske till och med värda att man dör för dem, om det skulle bli nödvändigt. Inte bra vänner eller dåliga vänner. Bara människor som man vill vara tillsammans med, behöver få vara tillsammans med; människor som bygger sina hus i ens hjärta.
- Stephen King
Day 08- A moment
Det var så tyst i rummet. Stilla, fridfullt. Som om hon visste vad som väntade och välkomnade det. Hon var lugnast av oss allihop. Jag vet inte om jag inbillade mig men hennes blick tycktes tala om att allt var som det skulle. Att det här var vad hon ville.
Fjorton år. Det är ändå över hundra hundår. En lång tid, och samtidigt så kort.
Jag var 12 när vi skaffade Mysan. Det var ett gemensamt familjebeslut. Antingen en hund eller en resa. Vi valde hund, såklart!
Sedan var hon min bästa vän ända tills jag flyttade hemifrån. Hon har slickat bort mina tårar många gånger, bjudit på många skratt. Bitit mina pojkvänner och fjäskat in sig hos mina flickvänner.
Hon brukade ligga hos mig i mitt rum på nätterna (och dagarna). På kvällarna var hon min partner in crime när jag ville gå ut och smygröka. Hon var en riktig grinkärring. Började morra bara mamma rasslade med kopplet utanför min stängda dörr.
När jag flyttade hemifrån hade jag jättedåligt samvete för hennes skull; vem skulle hon ligga hos nu?
Hon var min första hund.
Det var så svårt att fatta beslutet. Att behöva vara dom som bestämde över liv och död.
Hur tar man beslutet att döda någon man älskar? Det var inte lätt. Men det var rätt beslut.
Om vi valt annorlunda hade det inte varit för hennes skull, utan för våran. Ett liv med smärta och krämpor. Är det bättre än en fridfull död?
När beslutet väl var fattat fick vi säga våra farväl. Mysan fick lugnande; det hade vi nog behövt allihop.
De andra var så ledsna och jag försökte att hålla mig lugn, kall. Skärma av. Ta vara på stunden. Den allra sista.
Sedan kom veterinären in. En överdos av sömnmedel i kanylen. Ingen återvändo och det gick så fort.
Ett ögonblick. Ena stunden där och i nästa oåterkallerligen borta.
Det enda som fanns kvar var en hög av kött, ben och muskler. Ett tomrum som man kunde ta på, känna. Hålla i.
Tänk att ett enda ögonblick kan förändra livet så, för alltid.
Sedan gråten. Sorgen. Känslan av overklighet. Hur KAN någon bara försvinna så? Vart tar den vägen?
Och gör det så ont bara för att det ska kännas så bra sedan när man möts igen?
Fjorton år. Det är ändå över hundra hundår. En lång tid, och samtidigt så kort.
Jag var 12 när vi skaffade Mysan. Det var ett gemensamt familjebeslut. Antingen en hund eller en resa. Vi valde hund, såklart!
Sedan var hon min bästa vän ända tills jag flyttade hemifrån. Hon har slickat bort mina tårar många gånger, bjudit på många skratt. Bitit mina pojkvänner och fjäskat in sig hos mina flickvänner.
Hon brukade ligga hos mig i mitt rum på nätterna (och dagarna). På kvällarna var hon min partner in crime när jag ville gå ut och smygröka. Hon var en riktig grinkärring. Började morra bara mamma rasslade med kopplet utanför min stängda dörr.
När jag flyttade hemifrån hade jag jättedåligt samvete för hennes skull; vem skulle hon ligga hos nu?
Hon var min första hund.
Det var så svårt att fatta beslutet. Att behöva vara dom som bestämde över liv och död.
Hur tar man beslutet att döda någon man älskar? Det var inte lätt. Men det var rätt beslut.
Om vi valt annorlunda hade det inte varit för hennes skull, utan för våran. Ett liv med smärta och krämpor. Är det bättre än en fridfull död?
När beslutet väl var fattat fick vi säga våra farväl. Mysan fick lugnande; det hade vi nog behövt allihop.
De andra var så ledsna och jag försökte att hålla mig lugn, kall. Skärma av. Ta vara på stunden. Den allra sista.
Sedan kom veterinären in. En överdos av sömnmedel i kanylen. Ingen återvändo och det gick så fort.
Ett ögonblick. Ena stunden där och i nästa oåterkallerligen borta.
Det enda som fanns kvar var en hög av kött, ben och muskler. Ett tomrum som man kunde ta på, känna. Hålla i.
Tänk att ett enda ögonblick kan förändra livet så, för alltid.
Sedan gråten. Sorgen. Känslan av overklighet. Hur KAN någon bara försvinna så? Vart tar den vägen?
Och gör det så ont bara för att det ska kännas så bra sedan när man möts igen?
Trött.
Jag blir så trött på människor som lägger sin energi på att baktala och tycka illa om folk dom inte ens känner.
Jag vet att man borde ställa sig över sådant, vara bättre än så. Men det är svårt, för jag tar åt mig och blir ledsen även fast jag vet att jag inte borde. Jag kan inte för mitt liv förstå varför man ska bete sig på det sättet? Är man så osäker och less på sig själv att man måste spy galla över andra för att må bra? Eller är man bara helt enkelt bara dum i huvudet?
Varför inte lägga all den energin på att tänka och tro gott om människor istället?
Give me your hand, don't you ever ask why.
Promise me nothing, live 'til we die.
Everything changes, it all stays the same.
Everyone guilty, no one to blame.
Every way out, brings you back to the start.
Everyone dies, to break somebody's heart.
Faith unto death, or a knife in the eye.
Love me or leave me, tell me no lies.
Jag vet att man borde ställa sig över sådant, vara bättre än så. Men det är svårt, för jag tar åt mig och blir ledsen även fast jag vet att jag inte borde. Jag kan inte för mitt liv förstå varför man ska bete sig på det sättet? Är man så osäker och less på sig själv att man måste spy galla över andra för att må bra? Eller är man bara helt enkelt bara dum i huvudet?
Varför inte lägga all den energin på att tänka och tro gott om människor istället?
Give me your hand, don't you ever ask why.
Promise me nothing, live 'til we die.
Everything changes, it all stays the same.
Everyone guilty, no one to blame.
Every way out, brings you back to the start.
Everyone dies, to break somebody's heart.
Faith unto death, or a knife in the eye.
Love me or leave me, tell me no lies.
19.7.11
No'poo-Jenny!
Jag har slutat tvätta håret. Har kört no´poo i en vecka nu eftersom mitt hår blir allmänt risigt av schampoo. Har flera bekanta som använder sig utav den här metoden och de har alla fint hår.=) Så jag tänkte att det skadar väl inte att pröva!
Nu den första veckan har jag kört balsam-metoden, men från och med nästa vecka så tänkte jag testa hardcorevarianten och tvätta håret med bikarbonat+äppelcidervinäger. Hittills måste jag säga att jag redan märker att håret mår bättre. Det är inte alls lika torrt och risigt som det brukar vara, utan känns mer friskt och följsamt. Toppen! Kanske till och med jag lyckas med konststycket att bli långhårig tillsist. Kolla in nopoo.se (nej, jag kan fortfarande inte länka och funderar allvarligt på att börja blogga på någon annan sida för det är störigt som attan!) Där finns massor av bra tips och recept på huskurer.
Nu den första veckan har jag kört balsam-metoden, men från och med nästa vecka så tänkte jag testa hardcorevarianten och tvätta håret med bikarbonat+äppelcidervinäger. Hittills måste jag säga att jag redan märker att håret mår bättre. Det är inte alls lika torrt och risigt som det brukar vara, utan känns mer friskt och följsamt. Toppen! Kanske till och med jag lyckas med konststycket att bli långhårig tillsist. Kolla in nopoo.se (nej, jag kan fortfarande inte länka och funderar allvarligt på att börja blogga på någon annan sida för det är störigt som attan!) Där finns massor av bra tips och recept på huskurer.
18.7.11
Nytt!
Är gräsänka ikväll eftersom karlsloken är och måndagsbowlar. Då passade jag minsann på att fixa ny bloggdesign! Är inte riktigt färdig än, får pyssla mer imorgon. Nu blir det film med kidsen. De har nämligen kommit in i en lagon rolig sommarrytm och somnar således runt tolvtiden på kvällarna. Egentid, vad är det? Fast å andra sidan så sover de länge på morgonen i gengäld.
Vilket förvisso inte är till någon större nytta för mig just nu när jag ändå jobbar på nätterna och sover på dagarna.
/Trött
Vilket förvisso inte är till någon större nytta för mig just nu när jag ändå jobbar på nätterna och sover på dagarna.
/Trött
17.7.11
Aldrig nöjd?
På jobbet igen. Natten släpar sig fram. Det är märkligt, när jag jobbar längtar jag efter skolan och när jag pluggar önskar jag att jag kunde få jobba istället. Ständigt denna strävan efter något annat, något bättre.
Kommer det att gå över när jag är färdigutbildad sedan? Jag tror inte det. Jag vill alltid framåt, vill ständigt utvecklas och bli bättre. Lära mig nya saker. Jag hatar att stagnera, får panik av att fastna. Måste ha nya saker att längta till hela tiden. Ständigt något där framme i horisonten som hindrar mig från att bara finnas i nuet. Jag vet inte om det är en gåva eller en förbannelse, men det är iallafall jag.
Det känns som jag har feber.
Kommer det att gå över när jag är färdigutbildad sedan? Jag tror inte det. Jag vill alltid framåt, vill ständigt utvecklas och bli bättre. Lära mig nya saker. Jag hatar att stagnera, får panik av att fastna. Måste ha nya saker att längta till hela tiden. Ständigt något där framme i horisonten som hindrar mig från att bara finnas i nuet. Jag vet inte om det är en gåva eller en förbannelse, men det är iallafall jag.
Det känns som jag har feber.
Eh V. 2.0
Kom på att det nog inte heter nätverkskabel, utan något annat. USB-kabel, kanske?
Som sagt...
Som sagt...
16.7.11
Eh.
Efter att ha letat efter nätverkskabeln till min I-fån över hela huset insåg jag tillsist att nätverkskabeln är samma som strömsladden. Eh. Ja, man kan ju inte gå runt och vara smart jämt. Hur som haver innebar det att jag ÄNTLIGEN kunde ladda över lite foton från telefonen till datorn utan att först behöva posta dem via Facebook. Jag suger verkligen på datorer.
Fotona hittar ni iallafall under det här inlägget. Slutet gott, allting gott!
Fotona hittar ni iallafall under det här inlägget. Slutet gott, allting gott!
En regnig eftermiddag i Borås.
Torsdagen var min enda lediga dag, och den tillbringades som planerat i ett ösregnigt Borås med badhusbesök, god mat och Veronica Maggio. Helt trevligt!
Lovsan laddade med att smygäta glass. Sketonge! Tagen på bar gärning.
Gick en sväng runt Gerdsken med Sookie innan vi skulle åka. Hon HATAR att gå över här; för några månader sedan lade hon sig platt på mage och skrek varje gång vi skulle över så att jag fick bära henne. Efter mycket lock och pock och ändlösa försök har hon nu lärt sig att smyga över. Men egentligen vill hon helst slippa. Vet inte alls vad som gjort henne så rädd.
Skeptisk hund. Gillar´t inte alls.
Schnygg baddräkt. Schnygga naglar. Schnygga vigselringar. Schnygga tattoos. I den här vinkeln är jag rätt schnygg.
På restaurangen var det varmt och mysigt iallafall.
Godaste och största pizzan på Granada. Phew!
Det var inte det lättaste att se något för alla paraplyer. Lite trist. Men hey! Det är ju Borås vi snackar om.
Lovis struntade i regnet och var alldeles paralyserad hela konserten...
... Men Melvin var inte lika imponerad.
På väg hem. Lovis var nöjd.
Lovsan laddade med att smygäta glass. Sketonge! Tagen på bar gärning.
Gick en sväng runt Gerdsken med Sookie innan vi skulle åka. Hon HATAR att gå över här; för några månader sedan lade hon sig platt på mage och skrek varje gång vi skulle över så att jag fick bära henne. Efter mycket lock och pock och ändlösa försök har hon nu lärt sig att smyga över. Men egentligen vill hon helst slippa. Vet inte alls vad som gjort henne så rädd.
Skeptisk hund. Gillar´t inte alls.
Schnygg baddräkt. Schnygga naglar. Schnygga vigselringar. Schnygga tattoos. I den här vinkeln är jag rätt schnygg.
På restaurangen var det varmt och mysigt iallafall.
Godaste och största pizzan på Granada. Phew!
Det var inte det lättaste att se något för alla paraplyer. Lite trist. Men hey! Det är ju Borås vi snackar om.
Lovis struntade i regnet och var alldeles paralyserad hela konserten...
... Men Melvin var inte lika imponerad.
På väg hem. Lovis var nöjd.
Peace and love!
Här kommer lite bilder från festivalen. Var som vanligt riktigt dålig på att fotografera, men några bilder blev det iallafall.
I bilen på väg upp. Glada och peppade!
Tjockt med folk på Veronica Maggio. Närmare än såhär kom vi inte. Plus att vi bara fick sett tre låtar av konserten eftersom tidsplanen för ditresan sket sig rätt rejält. Tidsoptimist är mitt mellannamn!
Graveyard. Mycket bra!
Glad kille!
Förhäng på Lisas mammas balle. Inte alls dumt att ha en balkongkontakt i Borlänge.
Organism 12. Det var fejnt!
Glada tältkompisar!
Lugna gatan där vi bodde. Älskar Lugn camp Deluxe! Rent, tyst, riktiga toaletter, gratis duschar och inte en enda asdryg stockholmsfjortis i sikte. Once you go there, you never go back.
Tälthäng. Kim och Lasse vantrivdes på stora campingen och plankade in hos oss titt som tätt för att njuta av lugnet.
Bob hund!
Mami och papi på Bob hund! Det var bäst i vanlig ordning, även om vi var väldans avdankade och trötta, tyvärr.
En glad finne som avnjuter en iskall morgondusch. Sedan dog telefonen så det blev inga mer bilder.
I bilen på väg upp. Glada och peppade!
Tjockt med folk på Veronica Maggio. Närmare än såhär kom vi inte. Plus att vi bara fick sett tre låtar av konserten eftersom tidsplanen för ditresan sket sig rätt rejält. Tidsoptimist är mitt mellannamn!
Graveyard. Mycket bra!
Glad kille!
Förhäng på Lisas mammas balle. Inte alls dumt att ha en balkongkontakt i Borlänge.
Organism 12. Det var fejnt!
Glada tältkompisar!
Lugna gatan där vi bodde. Älskar Lugn camp Deluxe! Rent, tyst, riktiga toaletter, gratis duschar och inte en enda asdryg stockholmsfjortis i sikte. Once you go there, you never go back.
Tälthäng. Kim och Lasse vantrivdes på stora campingen och plankade in hos oss titt som tätt för att njuta av lugnet.
Bob hund!
Mami och papi på Bob hund! Det var bäst i vanlig ordning, även om vi var väldans avdankade och trötta, tyvärr.
En glad finne som avnjuter en iskall morgondusch. Sedan dog telefonen så det blev inga mer bilder.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)