Mormor

Jag drömde om dig inatt. Det var andra gången det hände och den första drömmen var i ärlighetens namn inte särskilt trevlig. Den här var det. Jag drömde att allt bara hade varit en dröm, på låtsas. Jag drömde att vi önskade dig så mycket tillbaka att det blev verklighet. Det gör vi ju, men det blir inte så. Men inatt blev det det, var det. Vi höll om varandra och grät och du var stark, glad och frisk. Du tröstade oss. Barnen var så glada över att du var tillbaka. Allt var som vanligt. Vi var hemma i ditt hus och vi skrattade som förr. Det fanns inget tomrum utan allt var som det skulle. Varmt och tryggt. Du lagade mat åt oss och lovade att allt skulle bli bra nu. Vanligt. Sedan vaknade jag och det gjorde så ont. Så ont att det inte ens går att beskriva.

Det går inte en dag utan att jag tänker på dig och saknar dig så mycket att det är outhärdligt.
Det går många långa timmar då jag skjuter ifrån, för jag orkar inte med. När jag försöker att föreställa mig alla dagar, månader och år utan dig i mitt liv så svartnar det. Ångesten blir så stor och stark att jag inte mäktar med. Jag måste skjuta dig ifrån mig, förtränga och förminska. Annars klarar jag inte av att stå upprätt. Och det måste jag ju.
Men ibland, när jag är ensam, låter jag sorgen och saknaden skölja över mig, dra mig med sig ner i det svartaste av djup. Där ligger jag utan att kunna röra mig eller andas ett slag. Helt lamslagen låter jag insikten sätta sina sylvassa, giftiga tänder i mig en liten stund. Tills jag måste bryta mig loss och ta mig upp till ytan igen för att inte helt gå under. Under dom stunderna vet jag med hela mitt väsen att du faktiskt är borta. Den övriga tiden klarar jag enbart genom att låtsas att det inte är så. Genom att låtsas att du bara rest bort en liten tid. Att detta är något tillfälligt. Jag klarar inte av att veta att resten av mitt liv kommer jag att vara utan dig. Det går bara inte. Det kan bara inte vara så. Det var inte såhär det skulle bli.

Jag tror att det är där vi har den springande punkten. Vetskapen om att du kunde levt i 10, 20 eller rentav 30 år till. Att du kunde funnits här för att se mina barn växa upp. Dom saknar dig så! Jag märker det i små vackra saker dom säger. När det blåste häromveckan bad Lovis att du skulle blåsa ner från himlen så vi kunde vara med dig. Igår på tåget sa Melvin att han saknade att massera dina armar, att de kändes som en mjuk, härlig bulldeg. Små saker som skär i mig som knivar. Vi älskar dig och behöver dig så mycket! Varför? Varför just du? Det är så orättvist.

För en vecka sedan firade vi den första julen utan dig. Vi försökte verkligen men det var så oerhört påtagligt att du inte var där, att du fattades oss alla något så oerhört. Jag var ledsen hela dagen. Julafton var din dag. Dagen då du fick gå runt och mysa och överösa oss alla med så ofantligt mycket kärlek. Jag kände din närvaro men jag ville kunna röra vid dig, se in i dina ögon. Krama dig. Varenda cell i min kropp skrek att du borde vara där. Att dessutom veta att bara ett år tidigare var allt bra, även om den hatade och bedrägliga cancern antagligen redan växte djupt inne i din kropp var det inget du känt av. Vi hade en underbar sista jul tillsammans, och jag är så tacksam för det men jag kan inte nöja mig så. För det här är fel, fel, fel! Du ska vara med oss! Du ska bära upp oss och binda oss samman. Jag vet inte hur jag ska kunna förlika mig med vetskapen om att det inte är så längre. jag vet ingenting längre. Jag vet inte ens vem jag är när du inte finns här och kan bekräfta att jag gör rätt.

Jag vet att det kommer bli bättre. Men det har gått fem månader nu och inget vänder. När vänder det? Jag vet att du är enbart kärlek och glädje; att det är saknaden som är sorgen och att sorgen tär och bränns. Men när ska jag orka vända det? När ska jag orka minnas allt det vackra och ljusa utan att mörkret och smärtan får mig att gå sönder? Och när ska jag på allvar inse att du inte finns här mer och acceptera att det är så utan att falla isär?

Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och färglös som en tår
blir jag
utan dina andetag

Årets längsta natt...

...tillbringar jag ensam och sömnlös med tusen tankar snurrandes i skallen. Jag hoppas verkligen att det återvändande ljuset kommer att bidra med lite positiv energi i tillvaron. Just nu är jag bara helt sönderstressad och dränerad på livslust what so ever. Måste kämpa mig igenom morgondagen, sedan några dagars ljuvlig julledighet då jag hoppas kunna stänga av och koppla bort. Det måste jag helt enkelt.

Min & Jaris låt.

Haha, näe kanske inte. Men Organism 12 är en av våra få gemensamma favvoartister och Peshi är ju så bra! Hemskt gullig låt som ger sköna sommar och festivalvibbar. Det behövs nu när mörkret och stressen äter upp mig inifrån.

vill ha en riktig ghetto gosse som hänger med slumvänner
har pengar o guldtänder, glöm övriga grundämnen
vill va en del av hans thuggiga vardag
då han utför vendettor mens han tuggar på rakblad
med släktträd beståendes av hashande fäder
ska ha doorag, bandana keps o matchande kläder
du hittar honom aldrig på en högklass schackturnering
utan springandes på gatan med en thuglife tatuering


för det ska va en hård brud med patroner som örhängen
med tatuerade tårar och platinum på sina hörntänder
en som tycker att mobbade barn är en soft grupp
och dissar du mej möblerar hon om ditt nylle som en soffgrupp
en riktigt sexy, sveper sin häxbrygd
lämna folk som munhuggs med blåtiror och sex stygn
bryter sej in hos dej, robbar dej med ett gäng ryssar
säljer brass och har pistoler som öser iväg slängkyssar

refräng:
(peshi)
ska det va en hård brud?
(ågren)
just det exakt så
nån som kommer hem ärrad efter att ha festat hårt
nån som tar hand om business och ger dej handsvett nu
en riktig thugged-out gosse eller en gangsterbrud
för ska det va en ghetto gosse?
(peshi)
just det exakt så
nån som kommer hem ärrad efter att ha festat hårt
nån som tar hand om business och ger dej handsvett nu
en riktig thugged-out gosse eller en gangsterbrud


för det ska vara en hård brud som aldrig kommer att köpslå
men ska du muta henne, så är det bara; "ös på med löshår!"
för det spelar egentligen ingen roll vart vi befinner oss
för hon backar alltid upp mej, för hon vet att jag kan inte slåss
ballar ur när som helst, tempramentet är svinkort
går runt i jättesmå toppar och har sönderklippta jeansshorts
du säger att hon är ful och du ångrar att du sagt så
det blir inga disskusioner här för hennes fack-språk är slagsmål


Vill ha en riktig ghetto gosse med juveler o tanktop
behärskar all kampsport som lämnar mig andfådd
har en lynnig kamphund som inte lämnar andrum
o går loss i spritbutiken där han även e stamkund
har ögonen på mig skotten e ändå pricksäkra
en riktig gentleman som låter mig bitchslappa
en thug står på klubben med en drink o mocka pimp skor
spanar enbart in tjejer med string o tjocka skinkor

(refräng)

Vill ha en riktig ghetto gosse som e riktigt thugged out
drar gärna vapen i närheten av en bitchig bögfight
har rökt crack o dragit linor innan sina driveby-turer
skriker "1-8-7!" o skryter om sitt tighta luder
skippar kel för vi delar på spliffar som förspel
når mitt inre bäst med med LSD trippar som fördel
miffon skallas till dom inte har nån tinning kvar
för en riktig ghetto gosse ska bli far till mina barn

för det ska va en hård brud som läser men inte är nån boksnut
en erfaren liten själ som klarar av min 2 fots kuk
en brud som röker blunts, och när hon ska ut till klubben
kommer hon alltid iförd i bara dorag och knogjärn
inte nån jävla brud som gnäller om nått nagelbesvär
samvetetet är byggt av svarta sopsäckar och hagelgevär
du försöker va störig och döda henne snart
för det ska va en sån hård brud som ska föda mitt barn

(refräng)