det blir sällan som jag tänkt mej.

Ibland kommer döden som en röd fläck på ett papper.

Varför heter det jag har fått missfall? Jag har då fan inte fått någonting. Däremot har något berövats mej, något som jag gärna ville behålla. Så. Nu bär jag på en grav.

Du var en liten dyning

på livets stora hav

En liten båt som kantrade

och stillsamt gick i kvav

Och kanske att du lärde oss

Att inget ta för givet

Måhända var det det som var

din uppgift här i livet

Jag tigger och ber av hela mitt hjärta att vi ska få ett nytt barn i min mage snart. Och att vi haft vår beskärda del av olycka nu. Snälla snälla snälla.

Trots omständigheterna har jag haft en helt underbart magisk jul. Jag är så tacksam för det jag har och kanske är det bra själviskt av mej att vilja ha mer.

En underbar son som gör mej varm och mjuk i själen varenda dag.

Och en man som ständigt bekräftar och respekterar mej trots alla mina brister och fåniga små fel. Som älskar mej och som jag älskar.

Kanske borde jag nöja mej nu. Men det vill jag inte. Inte en chans.

Lilla, lilla barn. I mitt huvud gick det till så här, du glömde något. Något viktigt du måste göra eller kanske var det bara något som gick snett som gjorde att du var tvungen att återvända dit där du kom ifrån, bara för ett tag. Så jag sörjer dej inte. Jag väntar.

Väntar på att du ska bli färdig med det där du måste göra och sedan komma tillbaka till oss.

Och kom snart för vi längtar så otroligt efter dej! Både jag, din pappa och storebrorsan.