Söndag 7 mars 2004.

Idag förundras jag över dom små stora sakerna.
Satt på en brygga förut, såg solen gå ner och kände hur du rörde dej inom mej. Små smekningar inuti för att påminna om att jag inte är ensam. Att jag aldrig kommer vara det mer. Det är så stort. Jag kan inte ta in det.
Tanken på att jag valde att låta dej leva. Att ditt liv är så skört att någon lade det i mina händer. Och att nu när jag valt att låta dej finnas kan lika gärna du välja att försvinna. Därför är det så otroligt dumt att tycka så mycket om dej. Hur kan man vara så förälskad i någon man aldrig mött? Som det inte finns några som helst garantier för att man kommer få lära känna?
Egentligen är det väl inte så konstigt förstås. Du är en del av min kropp nu. Och av Jaris. Min själsfrände, stora kärlek och bästa vän. Din pappa. Vi har blandat våra själar i dej. Hur skulle jag kunna annat än älska dej då?
Jag bär dej med mej överallt. Ditt liv beror helt på mej. Jag förundras över hur lätt jag skulle kunna släcka det. Det vill jag ju såklart inte, det är det sista jag vill. Just nu är det enda som betyder något för mej att vara ett bra ”värddjur” åt dej. Om något hände nu skulle det kännas som mitt misslyckande. Därför dricker jag inte. Jag röker inte. Jag ser min kropp förfalla och gråter i smyg utan att kunna göra något åt det. Och samtidigt är jag lyckligare än jag någonsin varit förr.
Och så otroligt stolt över att jag är en av dom som klarar av det här. Att jag klarar att bära dej, att jag klarar att skydda dej, att jag gör allt, precis allt jag kan för att du ska få födas till ett bra och lyckligt liv.

...

Magsjuka är tamejfan det värsta som finns. Innan jag fick barn hade jag inte vart magsjuk sen jag själv var barn. Nu är det en gång om året som gäller, MINST.
Testa gärna att kombinera det med att vara höggravid (40 cm bebis, 1500 g tung som sparkar på din magsäck) och du får din egen försmak av what hell must look like.
Goddammit vad sjuk jag varit.

Men här är en sån sak som gör det värt all magsjuka i världen:
I Onsdags när jag hämtade Melvin på dagis kom han springande med en gul blomma.
- Den här är till dej mamma, jag plockade den i skogen idag.
Du får den för att jag älskar dej så mycket.

Älskade, fina unge.

Idag är jag arg.

Uääähaaaaaaaaaaaaa! Jag blir så fed up så det finns inte!
"Man ska skaffa sej livserfarenhet innan man skaffar barn , leka av sej."
Alla unga mamis som hört den räcker upp en hand?
Jag hänger (som vanligt) inte riktigt med. För med "livserfarenhet" verkar menas saker som att ha luffat runt i thailand i tre månader, alternativt supit som ett svin varenda dag i fem års tid.
Sånna saker skulle alltså göra mej till en bättre förälder?
Det hjälper inte när i livet du får barn. Vi har alla samma utgångspunkt.
Har jag bättre koll på hur man får igång amningen om jag jobbat som servitris på ett ruffigt hak i england?
Att kunna halsa en halv flaska vodka är säkert jättebra, men exakt hur hjälper det mej att uppfostra min unge på bästa sätt?
Nä, sånt jäkla bullshit är bara tröttsamt.

Kan ni inte bara erkänna att ni är så jääävla avundsjuka, ni 30+ morsor som av någon anledning alltid har något negativt att säga?
Att ni är så förbannat avundsjuka på oss som var så mycket smartare än ni och insåg att barn tidigt inte är något hinder, snarare tvärtom.
Barn är det bästa som finns, och nu när ni har dom så önskar ni att ni fått dom bra mycket tidigare, som vi.
Egentligen borde man ju bara låta er hållas, för jag förstår att det måste svida.