Jag hatar drömmar som är helt realistiska. Om man drömmer något alldeles overkligt så är det som om man innerst inne vet att det inte är på riktigt. Men när man drömmer och allt som händer följer ett fullt möjligt mönster blir det genast mycket värre. Förstår ni vad jag menar..?

Så, imorse drömde jag att Jari hade träffat någon annan. Först var det hemligt men när sanningen så småningom uppdagades visade det sig att han tänkte lämna mig för henne. Jag rasade; det gjorde så ONT! Kvinnan ifråga var dessutom färdigutbildad sjuksyrra (så där lagom freudianskt) och jag ringde upp henne för att skälla ut henne varpå hon bara skrattade åt mig och förklarade att jag var dum i huvudet, att Jari älskade henne och att jag kunde dra åt helvete. Jag har aldrig någon makt i min drömmar, det tycks vara ett återkommande tema och det var likadant i den här. Jari var iskall och kastade helt sonika ut mig och ungarna. Han skulle skaffa nya barn med sin nya tjej och de skulle bo tillsammans i VÅRT hus. Punkt slut. Fast det bara var en dröm vart jag helt trasig och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag bönade och bad men han var stenhård; han älskade inte mig längre, hade aldrig gjort det utan bara inbillat sig att det var så vilket han insett nu när han träffat sitt livs riktiga kärlek, och eftersom han aldrig älskat mig var inte heller våra gemensamma barn något att fästa särskilt stor vikt vid. Detta framkom under vad som kändes som oändligt långa samtal mellan oss där jag (bildligt talat) låg på marken medans han sparkade och sparkade och sparkade. Det var helt hemskt. Att han inte ville ha mig var vidrigt, men att han inte ville ha barnen heller gav mig en känsla som inte kan beskrivas i ord. Det kändes verkligen som om detta pågick under flera veckor, flera månader. Det tog aldrig slut.

När jag vaknade storgrät jag, och när jag insåg att det bara var en dröm grät jag ännu värre, av lättnad. Detta har lämnat en vidrig bismak som suttit i under större delen av dagen. Jag längtar tills han kommer hem så jag får hålla om honom, lukta på honom. Känna att han finns på riktigt och att han älskar mig.
Seg start på mitt Beltane-firande, men förhoppningsvis kommer det att leda till en kväll full av kärleksmys. Inget ont som inte för något gott med sig, så jag känner mig grymt tacksam, lycklig och full av kärlek just nu. Och det känns rätt gött, faktiskt!

Nu till något helt annat och mycket trevligare: Jag har gått ner 7 kg sen den 12e januari. Det kunde visserligen varit mer, men så slarvig och lat som jag varit så får man ju ändå säga att det går åt rätt håll.

Nu ska jag bege mig till Trollhättan, och fira att sommaren snart är här med bästa flickorna!

Nu har jag räknat ut att om jag räknar 3 sidor matte om dagen fram tills vi åker till Grekland om en månad så är jag klar med kursen innan resan. Förutsatt att jag inte blir ett pundhuvud och kör fast på något. 3 sidor om dagen i en månad! Det ska jag bannemej klara. Resan blir mitt välförtjänta pris för att ha låtit bli att gå helt bananas under kursens gång (bara lite, ibland). Tänk vad skönt att kunna resa iväg utan att ha en massa skolarbete som nafsar en i hasorna. Eftersom jag dessutom ska ha ett slutbetyg så behöver jag ändå klara av kurserna så tidigt som möjligt.
Nå, i teorin låter ju detta iallafall jättebra och alldeles underbart. I praktiken kommer det säkert att gå käpprätt åt pipsvängen. But when there´s a will, there´s a way! Eller nått. Om man skulle bli lokalvårdare istället?

Gen(gångar)vägen.

Ikväll fick jag sluta lite tidigare på praktiken, och eftersom de öppnat en närmre väg ut från omklädningsrummen som ligger i kulvertarna under sjukhuset bestämde jag mig för att ta den ut till parkeringen. Jag hade ju sett vart de andra kom ifrån tidigare på dagen och tänkte att det kunde väl inte vara så svårt att ta sig ut den vägen, så jag började gå åt det håll som de andra kommit ifrån när vi började i förmiddags.

Jag vet inte hur många utav er som någon gång befunnit sig i gångarna under sjukhuset, men för den som inte haft nöjet att besöka dem så kan jag meddela att de är ganska läskiga. Särskilt på kvällen. Särskilt när man är helt ensam där. Det är mängder av fönsterlösa korridorer med seriemördar-lysrör i taken. Jag följde gången som de andra kommit ifrån tills den tog slut, men inte fan fanns det någon dörr där. Så jag fick vända och gå tillbaka en bit, en gång som ledde vidare in till höger var fylld av byggnadsmaterial och eftersom anledningen till att utgången varit avstängd var just att de hållt på med någon ombyggnad så chansade jag på den. När jag gick där i min ensamhet så började givetvis fantasin skena iväg, och att jag lider av lätt cellskräck gjorde inte saken bättre. Jag började nästan tro att jag skulle få irra runt därnere hela natten tills en galen läkare med skalpell skulle skära halsen av mig. Så svängde jag runt ett hörn, och kan ni gissa var jag hamnat?

Rakt framför mig fanns en hel vägg av frostat glas med en dörr i, och på dörren kunde jag läsa BÅRHUS med stora svarta bokstäver.
Eftersom jag redan triggat igång fantasin om kulvertarnas skräckpotential så gjorde ju inte det här saken bättre. Så jag stod framför dörrarna en liten stund med bultande hjärta utan att riktigt veta vad jag skulle ta mig till. Precis då hörs en hög smäll innanför bårhusdörrarna (vilken förmodligen orsakades av en helt vanlig livs levande människa) och alla zombiefilmer jag sett mixat med flashbacks av boken "Hanteringen av odöda" (som visserligen är en av mina absoluta favoritböcker, men som jag helst vill slippa uppleva själv) exploderade i skallen. Jag gav upp ett pip och rusade skräckslagen upp för närmaste trappa. Problemet var bara att trappan ledde till en annan korridor där alla dörrar var låsta. Jag blev alltså tvungen att ta samma väg tillbaka, och passera bårhusdörren igen. Helfestligt!
Hur som haver blev jag inte uppäten av en zombie, men jag kan lova att pulsen var lika snabb som stegen när jag gick ner för trappan och tillbaka genom korridoren.

Som ni kanske förstår slutade jag att leta sen, och lommade ut den vanliga vägen. Och vad kan jag då dra för lärdomar utav det här?
1. Jag borde sluta spela så mycket läskiga TV-spel, sluta läsa rysare och sluta kolla på varenda skräckfilm som kommer ut på DVD. Uppenbarligen klarar jag inte av det.
2. Om något riktigt, riktigt läskigt skulle hända mig i verkligheten så skulle jag förmodligen inte alls vara sådär iskall som de är i mina TV-spel, rysare och skräckfilmer. Så jag kanske ska sluta inbilla mig det nu och förlika mig med tanken på att jag antagligen bara skulle pipa som en tjej och springa all världens väg.

Världens sämsta skämt?

Här i Alingsås finns det en korvmojj som lokalt går under namnet Bögens. Vad detta beror på förtäljer inte historien, men man kan ju tänka sig att mojjen ifråga någongång drivits av en homosexuell man. Jag hade aldrig ätit på Bögens, men för några veckor sedan när jag och Jari gjorde ett snabbesök på Alinges enda second hand-butik så stannade vi till där för att slänga i oss något snabbt.

Efter att ha studerat menyn så insåg vi att det vegetariska utbudet var något begränsat, de hade bara vegoburgare som kostade skjortan så vi fick nöja oss med en slemmig mosbricka var. Men det som gjorde mitt första (och enda) besök på Bögens till något värt att blogga om var att på menyn fanns en burgare som gick under namnet "Skämtburgare". Innehållet i denna var tydligen en vegoburgare med bacon på. Vari skämtet bestod framgick tyvärr inte, vi spekulerade i saken ett tag och kom fram till två möjliga slutsatser:
Antingen så är skämtet att man helt enkelt köper något vegetariskt och lägger kött på, eftersom man äter kött. Inte särskilt roligt. Eller så är det meningen att man ska lura någon stackars vegetarian (som om denna inte hade känt smaken av bränt grislik omgående) att äta den här skämtsamma burgaren för att sedan skratta åt personen. Vilket inte heller är särskilt roligt.
Oavsett vilket fick efterblivenheten i det hela oss att fatta beslutet att inte återvända till Bögens i första taget. Att de två minderåriga servitriserna ägnade all tid åt att stå utanför kiosken och blossa medans bordet vi satt vid och borden runt oss såg ut som om någon just haft ett rejält ketchupkrig där gjorde oss än mer övertygade om det riktiga i det beslutet. De borde döpa om Bögens till Volvoraggarens, och det illa kvickt!

Dra mig baklänges!

Idag var den. Dagen D. Eller snarare dagen H som i högskoleprov. Jag var helt lugn inför detta faktum ända tills igår då jag helt plötsligt fick totalpanik och försökte stressplugga några gamla prov och läsa lite strategier på internet. Det gick så där, jag grinade mest. Sen sov jag pissigt inatt och var toknervig imorse när jag gav mig iväg.

Själva provet var... snudd på obeskrivligt. Kroppen var på helspänn hela tiden, stressfaktorn var skyhög och det kändes mest som att delta i ett lotteri där man kunde ha tur och kanske ha tänkt rätt, eftersom man knappt förstod frågorna innan man ens försökt börja svara på dem. Tidspressen gjorde att det bara gick runt i skallen och all information gick in genom ena ögat och ut genom det andra.
Efteråt kände jag mig som den dummaste människan på hela planeten, och var helt säker på att det gått käpprätt åt helvete. Det var mina provkompisar också så vi begav oss till Åkanten för att dämpa sorgen och skammen med några pilsner.

Medans vi satt där så fick vi för oss att riva av plåstret och ringde hem till Carros Robban så att han fick gå in på text-tv och läsa upp svaren åt oss, och se på fan! Om de inte ändrat något i graderingssystemet och om jag inte fyllt i fel på min facitlapp så stampar jag in på 1,1!!!(Skulle jag fyllt i något fel hamnar jag ändå på 1,0 vilket jag är mer än nöjd med!) Om någon är obekant med systemet kan jag meddela att minimum är 0,0, max är 2,0, för att komma in på ssk-utbildningen behövde man förra terminen (vilket förvisso inte är någon garanti för att det ser likadant ut till hösten) ha 0,7 (var det någon som sa). Förstagångsskrivare brukar oftast hamna mellan 0,6 och 1,2 (var det någon annan som sa). Jag hade hoppats på 0,8 men trott att jag skulle ligga runt 0,6.
Jag är så löjligt glad! Förhoppningsvis innebär detta att om jag bara fixar den där förbannade rövmatten och inga radikala förändringar skett sedan tidigare år både vad det gäller graderingssystemet och intagningen till högskolan så har jag mitt på det torra.

Hade inte ens i mina vildaste fantasier kunnat tro att det skulle gå så pass bra, tydligen är man inget komplett byfåne trots allt.
Nu blir det soffkoma resten av kvällen. Huvudet värker, jag svettas och mår illa.
Om jag aldrig nånsin behöver göra det här igen så blir jag en mycket lycklig flicka.

Dagar som gått och dagar som kommer.

Skärtorsdag: Stressplugg och prov- som jag som bekant klarade! Sedan blåkullafest i Göteborg, väldans trevligt. Partyhumöret var alldeles prima efter förmiddagens bragd.

Långfredag: Jari jobbade och jag var givetvis bakfull och spelade tv-spel med ungarna. Sedan städade vi och hade trevligt besök av Helen och Jonas+ deras kottar på kvällen med middag och öldrickning. Sedan tog karlslokarna hand om alla barn medans jag och Helen gick upp till Fifi´s (vår lokala och enda taverna) och hällde i oss lite mer öl, tjötade med varandra och med pizzabagaren och satt när de stängt och frös på en bänk med varsin folköl men ville inte gå hem eftersom vi hade så förbannat trevligt. Helt underbart att upptäcka att man har toktrevliga grannar med barn i hyfsat samma ålder som ens egna bara ett stenkast bort.

Påskafton: Firades hemma hos min mormor och morfar med massor av god mat (rara mormor hade köpt sådana där "konstiga" korvar och köttbullar till oss.) Sedan tillbringade vi dagen på deras veranda där det var så varmt att man kunde sitta och sola i linne. Underbart!

Påskdagen: Tillbringades hemma hos Jaris föräldrar med ännu mer god mat och umgänge.

Annandag påsk: Äntligen en dag hemma! Den gick dock åt till storstädning och storröjning följt av välbehövligt mys med pizza och soffhäng.

Tisdag: Upp och börja jobba redan kvart i sju. Var på respen och hade bästa dagen där hittills; timmarna bara flög iväg. Under eftermiddagen skulle jag pluggat men var som vanligt så trött när jag jobbat tidigt att jag sovit större delen av eftermiddagen. Blir till att ta igen det imorgon.

Onsdag: Massor av matteplugg på förmiddagen. Praktik på eftermiddagen.

Torsdag: Matteprov på förmiddagen. Praktik på eftermiddagen.

Fredag: Plugga som en iller inför högskoleprovet! Ska försöka hinna träna också, det vore fint.

Lördag: Högskoleprov! Ångest! Och Jari ska på spelning på kvällen så jag lär ju bara ligga som en hög och räkna sekunderna tills kidsen somnar så jag får sova.

Söndag: Praktik 6:45-15:00. Sen lägga sig och dö igen.

See you on the other side!

Jag grejade naturkunskapsprovet! Var helt säker på att det skulle gå åt skogen. Känns så himla skönt. Bara två prov till, sen är jag färdig med hela kursen.
Matteprov på torsdag, det ska jag också greja. Sedan är det högskoleprovet nästa lördag. Grov ångest, men det får gå som det går.

Nu är jag minsann ledig ända tills på tisdag. Ska bli otroligt gött med lite påskledigt. Ikväll blir det förhoppningsvis Blåkullafest. Vore aptrist att missa den. Påskafton firas hos mormor, påskdagen hos svärmor och annandagen hemma, om vi har tur och ingen mer kräver att vi ska besöka dem. Det kommer att säga svisch så är det jobbdags igen.