Jennywise:

Jag hatar drömmar som är helt realistiska. Om man drömmer något alldeles overkligt så är det som om man innerst inne vet att det inte är på riktigt. Men när man drömmer och allt som händer följer ett fullt möjligt mönster blir det genast mycket värre. Förstår ni vad jag menar..?

Så, imorse drömde jag att Jari hade träffat någon annan. Först var det hemligt men när sanningen så småningom uppdagades visade det sig att han tänkte lämna mig för henne. Jag rasade; det gjorde så ONT! Kvinnan ifråga var dessutom färdigutbildad sjuksyrra (så där lagom freudianskt) och jag ringde upp henne för att skälla ut henne varpå hon bara skrattade åt mig och förklarade att jag var dum i huvudet, att Jari älskade henne och att jag kunde dra åt helvete. Jag har aldrig någon makt i min drömmar, det tycks vara ett återkommande tema och det var likadant i den här. Jari var iskall och kastade helt sonika ut mig och ungarna. Han skulle skaffa nya barn med sin nya tjej och de skulle bo tillsammans i VÅRT hus. Punkt slut. Fast det bara var en dröm vart jag helt trasig och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag bönade och bad men han var stenhård; han älskade inte mig längre, hade aldrig gjort det utan bara inbillat sig att det var så vilket han insett nu när han träffat sitt livs riktiga kärlek, och eftersom han aldrig älskat mig var inte heller våra gemensamma barn något att fästa särskilt stor vikt vid. Detta framkom under vad som kändes som oändligt långa samtal mellan oss där jag (bildligt talat) låg på marken medans han sparkade och sparkade och sparkade. Det var helt hemskt. Att han inte ville ha mig var vidrigt, men att han inte ville ha barnen heller gav mig en känsla som inte kan beskrivas i ord. Det kändes verkligen som om detta pågick under flera veckor, flera månader. Det tog aldrig slut.

När jag vaknade storgrät jag, och när jag insåg att det bara var en dröm grät jag ännu värre, av lättnad. Detta har lämnat en vidrig bismak som suttit i under större delen av dagen. Jag längtar tills han kommer hem så jag får hålla om honom, lukta på honom. Känna att han finns på riktigt och att han älskar mig.
Seg start på mitt Beltane-firande, men förhoppningsvis kommer det att leda till en kväll full av kärleksmys. Inget ont som inte för något gott med sig, så jag känner mig grymt tacksam, lycklig och full av kärlek just nu. Och det känns rätt gött, faktiskt!

Nu till något helt annat och mycket trevligare: Jag har gått ner 7 kg sen den 12e januari. Det kunde visserligen varit mer, men så slarvig och lat som jag varit så får man ju ändå säga att det går åt rätt håll.

Nu ska jag bege mig till Trollhättan, och fira att sommaren snart är här med bästa flickorna!