Inatt ställde jag klockan på två för att gå upp och kolla på MTV Video music awards. Varför? För att jag är störd och ett litet vampyrvåp (as if you didn´t know that by now). De visade nämligen världspremiären på den nya trailern för New moon (bara 2 månader och en vecka kvar!) och den kunde jag ju för allt i världen inte missa!
Jag ryser varje gång jag ser den.. Och ja, det har blivit ett gäng gånger redan. Hur många tänker jag inte tala om för då kommer nog någon utav er som bryr sig om mig att ringa efter männen med de vita rockarna så de får komma och ta med mig till ett trevligt ställe där man får äta hur mycket chocklad man vill och se Twilight på repeat dygnet runt. Loooovar...
Det bästa var dock öppningen på galan, En Michael Jackson-Tribute som inte gick av för hackor!
Jag och min bror Johan älskade Michael Jackson när vi var små (vem gjorde inte det?) och hans död har givetvis inte passerat obemärkt förbi.
Han har betytt så mycket för så många och påverkat musikhistorien mer än de flesta. En del av hans låtar ger mig fortfarande gåshud, oavsett vad som är sant i fråga om hans person.
Dagen vi fick veta att han dött var vi på Peace and love, och det var så sjukt för vi pratade om honom, eller rättare sagt, jag och Jari mobbade Johan lite för hans sjukliga besatthet av MJ när han var liten. Jag gillade honom också men Johan var galen! Han hade planscher med MJ över hela väggarna i sitt rum, alla skivor, filmer och till och med specialutgåvor på skivor som han säkert skulle kunna göra en hacka på idag. Dessutom var han och mamma och såg History-turnén på Ullevi, och denna besatthet är ganska komisk med tanke på att min bror aldrig varken före eller efter MJ-eran varit särskilt intresserad av musik.
Hursomhelst så medans vi gick där och retade honom som bäst kom vi fram till ett ställe där de delade ut gratis tidningar, tidningar med en enorm bild på MJ över hela framsidan och jag lovar att det tog en bra stund innan min hjärna klickade vad som hänt. Det var så bisarrt att vi gick och pratade om honom helt ovetandes, för att i nästa sekund stå med en tidning som tillkännagav hans dödsfall i handen. Creepy. Min spontana tanke då var att det väl var skönt att han äntligen fått frid, och sen tänkte jag inte så mycket mer på det.
Men inatt när jag såg tributen på galan så sprutade tårarna ur ögonen.
För hur tabu Michael Jackson än var fram till sin död så gillade jag honom ändå (även om jag aldrig skulle ha erkänt det), och även om jag tycker att det är att ta i att påstå att jag sörjer honom så tycker jag ändå att hans bortgång är sorglig, hemsk, orättvis och tragisk. Han förtjänade bättre än vad han fick, oavsett vad han gjort. Men tributen var fantastisk och plockade fram de där ledsna känslorna som jag gjort mitt bästa för att ignorera. Kolla in den! Jag lovar att om ni någonsin shakeat loss till en MJ låt så kommer ni att få tårar i ögonen (Om ni vill se den på fullscreen så klicka bara på den så kommer ni vidare till sidan där den finns).
Shit! När Michael och Janet synkdansar bara de två i slutet så brister det för mig totalt. Det är så vacker och sorgligt och mäktigt!
Jag går på det big time!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar