Om man bortser från diverse puppyloves så träffade jag min första riktiga pojkvän när jag var tretton. Jag brukade cykla hem till min mormor och morfar och sitta och vänta i hundra år på att deras modem kunde gå igång, så att jag kunde chatta på Passagens chatt. Med tanke på hur mycket internet har utvecklats sen dess kan man inte låta bli att fnissa lite när man tänker på det.
Hursomhelst så träffade jag min pojkvän där på chatten. Jag minns förstås inte vad vi pratade om men telefonnummer byttes och sedan inleddes en intensiv telefonrelation. Vi var på Gotland den sommaren och jag satt halva nätterna i olika telefonkiosker där jag slagit mottagaren betalar, smygrökte och blev förälskad i en kille jag aldrig träffat.
Tillsist sågs vi, med en hel hög kompisar vardera som förkläden. Det slog väl inga gnistor direkt, även om jag minns att min bästis som var med fick till det med en utav hans kompisar. Vi fortsatte att prata sporadiskt och när han påstod sig ha träffat en annan tjej blev jag genast enormt svartsjuk, och det slutade med att vi blev tillsammans tillsist ändå.
Förhållandet varade i 1½ år och det var en riktig fjortisrelation med höga berg och djupa dalar. Vi bråkade otroligt mycket, men hade det ganska fint också. Han bodde i Mölndal och jag bodde på landet utanför Lilla Edet, så vi sågs bara på helger och lov och om det är något jag minns förutom de konstanta hormonstinna fjortisgrälen (bland annat på grund av att han kysst en annan tjej, nu blir jag fnissig igen för hade Jari gjort samma sak så hade jag inte brytt mig nämnvärt, men jag minns att hela min värld rasade då när jag var tretton) så är det en intensiv och ständig saknad och längtan som gjorde nästan fysiskt ont. För att vara så unga tror jag att vi hade en ganska allvarlig relation, antagligen mycket på grund av avståndet. Vi pratade som ni kanske förstår otroligt mycket i telefon. Det slutade med att våra föräldrar spärrade telefonerna så att vi bara fick ringa på bestämda tider. Ett tag fick vi inte ses alls (då min vördade moder fått en teleräkning på 5000 kronor och var minst sagt rosenrasande), och jag kommer ihåg att jag rymde till honom, och att vi sågs i smyg hemma hos min pappa och att allt var bitterljuvt och underbart och väldigt smärtsamt, så som det är när man är fjorton år gammal.
Den sista sommaren var vi tillsammans non stop från dag ett tills skolan började igen. Det var en bra sommar. Jag tror inte att vi bråkade så mycket. Vi seglade till Skagen med hans föräldrar och tiggde pengar av okända människor så vi kunde köpa öl. Jag flyttade till Alingsås den sommaren och vi utforskade min nya stad tillsammans. Det var.. fint.
Men det tog slut den hösten ändå. Vi hade väl gjort slut och blivit ihop igen ungefär en miljon gånger när vi grälat, men när jag började i min nya klass och upptäckte en massa nya intressanta pojkar, som dessutom var intresserade tillbaka eftersom jag var ny i klassen så svalnade känslorna ganska snabbt. På en klassresa var jag "otrogen" om man nu kan kalla lite försynt hångel i en sovsäck för otrohet, och när min pojkvän kom till mig nästa gång så gjorde jag slut.
Det var jättejobbigt. Han var ledsen och fastän det var mitt beslut så var jag också väldigt ledsen. Vi trodde ju givetvis att det skulle hålla för alltid.
Vi fortsatte att ses sporadiskt tills jag blev tillsammans med en annan kille, och det hela fick ett fult och trasigt avslut tillsist, tyvärr.
Lite kuriosa: Något år senare hade jag ett löjligt internetbråk med hans nya tjej, eftersom jag var bitter och han också tror jag. Det slutade iallafall med att jag och hon blev kompisar istället. Helt stört, haha. Tror han var måttligt road över det eftersom det uppdagades att han justerat en del detaljer om mig så att säga. Sedan gjorde de också slut och en gång när jag hälsade på hans ex var hans nya tjej (alltså den tredje) med också. Bisarrt till och med för att vara ett gäng femtonåringar kan tyckas. Nåväl.
Såhär i efterhand misstänker jag att han faktiskt var ihop med en annan tjej i Mölndal samtidigt som han var ihop med mig. Hade jag fått reda på det då så hade jag gått sönder. Men nu tycker jag mest att det är ganska festligt. Han var ingen elak kille, bara ung och naiv precis som jag var då, och om det nu skulle vara så så skulle jag ändå inte vilja ha vårat förhållande ogjort. För att vara mitt första så tror jag att det var ganska bra (det man inte vet har man ju som bekant inte ont av), och definitivt väldans passionerat.=)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar