Jag sov bort det värsta, även om jag blev tvungen att hålla hårt, hårt i Lovis en stund och känna hennes varma, mjuka och trygga kropp i mina armar innan jag kunde lägga ner henne i hennes säng.
Fast det gjorde det hela om möjligt ännu mer svårt att förstå.
Jaja, om jag varit en framtidsseende superhälte så kunde jag kanske gjort något åt saken. Men det är jag inte så jag får helt enkelt koncentrera mig på att rå om mina egna och försöka stänga ute resten om jag inte ska bli galen.
Vad finns det egentligen man kan göra? Visst kan man skänka massa pengar eller arbeta ideellt, men hjälpen kommer ju ändå alltid när det redan är försent så vad tjänar det till?
När det handlar om vuxna som gör sina små illa så blir det alltid försent.
Känner att jag snöat in rejält här nu, får nog ta och byta ämne om någon ska orka läsa bloggen över huvudtaget.
Men först ska jag sova.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar