Idag förundras jag över dom små stora sakerna.
Satt på en brygga förut, såg solen gå ner och kände hur du rörde dej inom mej. Små smekningar inuti för att påminna om att jag inte är ensam. Att jag aldrig kommer vara det mer. Det är så stort. Jag kan inte ta in det.
Tanken på att jag valde att låta dej leva. Att ditt liv är så skört att någon lade det i mina händer. Och att nu när jag valt att låta dej finnas kan lika gärna du välja att försvinna. Därför är det så otroligt dumt att tycka så mycket om dej. Hur kan man vara så förälskad i någon man aldrig mött? Som det inte finns några som helst garantier för att man kommer få lära känna?
Egentligen är det väl inte så konstigt förstås. Du är en del av min kropp nu. Och av Jaris. Min själsfrände, stora kärlek och bästa vän. Din pappa. Vi har blandat våra själar i dej. Hur skulle jag kunna annat än älska dej då?
Jag bär dej med mej överallt. Ditt liv beror helt på mej. Jag förundras över hur lätt jag skulle kunna släcka det. Det vill jag ju såklart inte, det är det sista jag vill. Just nu är det enda som betyder något för mej att vara ett bra ”värddjur” åt dej. Om något hände nu skulle det kännas som mitt misslyckande. Därför dricker jag inte. Jag röker inte. Jag ser min kropp förfalla och gråter i smyg utan att kunna göra något åt det. Och samtidigt är jag lyckligare än jag någonsin varit förr.
Och så otroligt stolt över att jag är en av dom som klarar av det här. Att jag klarar att bära dej, att jag klarar att skydda dej, att jag gör allt, precis allt jag kan för att du ska få födas till ett bra och lyckligt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar