8.7.08

Redogörelse 3: Arvika.

Jahopp. Hemma igen då. Och återhämtningen tog ovanligt lång tid trots att jag aldrig betett mej så lugnt och beskedligt i festivalsammanhang tidigare. Man börjar visst bli gammal.


Har träffat massor med supertrevliga människor och i vanlig ordning en hel del otrevliga och jobbiga dito.
På det hela taget är jag mycket nöjd, även om L slog huvudet på spiken när hon sa att det vart en mycket underlig festival.


Fick se allt jag velat se plus lite till, brände sönder näsan, rökte 60 cigaretter och sov alldeles på tok för lite, skrattade alldeles för mycket.. orkar liksom inte riktigt gå igenom allt, men ni som vet hur det är vet hur det är.
Och vet ni inte är det ingen idé att försöka förklara. Anneli var däremot ambitiös som tusan och bildbloggade under hela helgen, kolla http://http://www.rullgardinsflikkan.blogspot.com/

Jag älskar det, jag längtade hem med varenda cell i min kropp men jag älskar det. Och nu längtar jag tillbaka.
Och trots att jag var alldeles förbi av trötthet när jag kom hem känner jag mej på något sätt alldeles proppfull med energi och ork och tålamod nu. Tre dagar om året. Det är allt jag behöver för att kunna orka vara mamma, hustru, vuxen och allvarlig de övriga 362. Det är inte så förbannat mycket begärt.


Det är inträngd mellan människor jag inte känner, med deras svett mot min och min lycka i deras.
Det är när vi alla är en enda kropp som rör sej i samma takt, med hjärtan som dunkar lika.
Det är när musiken fyller varje del av mej med så mycket glädje att jag måste illtjuta med den.
Det är då jag känner att jag lever. Mitt liv är här och det är nu och det är underbart.
Det är stunderna som håller mej flytande.


Det sämsta? Att vi bodde ca 5 träd från ett danstält som spelade dunka-dunka så luftmadrassen hoppade till klockan 3.30 varje morgon.


Det bästa? Otippat nog måste jag säga S. P. O. C. K s spelning. Otippat eftersom jag aldrig hört dem förut och trots att jag var nykter hade så grymt askul. Dessutom var det otroligt häftigt när alla stannade kvar i över 20 min efter att de gått av och totalhyllade dem. Det glömmer jag aldrig.

1.7.08

Redogörelse 2: Legoland.

Det började dåligt. Våran första inplanerade dag i varberg gick fullständigt åt skogen eftersom det var total storm där. Jag skojar inte, man flög iväg! I ren trots gav vi oss ner på stan en sväng men det var helt fruktansvärt. Så vi kurade på varndrarhemmet i väntan på nästa dags avfärd.
Chill I Varberg.
Upp och iväg kom vi. Skitfin båt och underbar frukostbuffé. Livet lekte bortsett från att det gungade ganska rejält. Hursomhelst gick båtresan ganska fort och väl över på danska sidan lyckades vi ta oss till hotellet med bara en felkörning. score!
Och vilket hotell! Så himla fint att det var inte klokt. Nästan så att det var slöseri att ha med sej barnen till ett sånt ställe, haha.
Vi duschade av oss resdammet och bestämde oss för att gå ut och känna Kolding på pulsen.
Jag vet inte varför men vi hade fått för oss att det var en liten skithåla.
Ack så vi misstog oss! Kolding visade sej vara en urmysig stad med massa små sköna gränder, ett alldeles riktigt slott och den häftigaste lekpark jag någonsin skådat:











Efter en del övervägande bestämde vi oss för att överge ursprungsplanen (två dagar på legoland) och istället stanna i Kolding den första dagen. Det visade sej vara ett klokt beslut.



Så dag två sov vi till halvnio, sedan njöt vi riktigt länge av den helt fantastiska frukostbuffén (wienerbröd! till frukost!)




och så spenderade vi dagen som riktiga el turistas med besök på sjukhusmuséum (en sådan bisarr företeelse kunde ingen av oss missa) , en låååång picknik i lekparken där Melvin dessutom hittade en svensk kompis, ett besök på slottet, lite shopping inne i stan och middag på mycket trevlig restaurang.









Dinnertime mexicanstyle.
Här skulle jag vilja bo!


Dålig humor på sjukhusmuseét.













Avslutningsvis besökte vi poolen på hotellet där det dessutom visade sej finnas en varm bubbelpool!
sällan har jag blivit så lycklig. jag och melvin badade i över två timmar.

När vi tillslut kommit i säng var vi mycket nöjda med vårat beslut. det var helt rätt tänkt att bara ta det lugnt en dag emellan.
Dag tre var det dock upp klockan sju, packa in allt i bilen (fast frukostbuffén njöt vi loss av trots att vi hade lite bråttom) och sedan raka spåret till legoland.




Alla med barn MÅSTE åka dit. Det fanns hur mycket som helst att göra och vi hade skitkul allihopa.
Vi var där klockan tio när de öppnade och lämnade parken klockan åtta när de stängde och vi hade inte tråkigt en sekund. Så rent, fräsch, roligt och fantasifullt har jag inte sett det någon annanstans. Kolla bara in skötrummet, med sängar, amningssoffor och gratis blöjor till alla!









Möjligtvis minuspoäng för att maten var helt löjligt dyr men bortsett från det var det verkligen en tiopoängare. ÅÅÅK!



Bägge barnen somnade som stockar så fort vi satt dem i bilen och planen var ju att de skulle sova sej igenom hela bilfärden, de 1½ timmarna vi skulle få vänta tills färjan kom (här var planen att jag o jari skulle sitta och läsa och kanske sova en stund)+ påstigningen på färjan.
Jag vet inte vad för rosa skimmer jag simmade i när jag kom på den storslagna idén för givetvis vaknade bägge två så fort vi stängde av motorn. sedan var det fest i bilen tills färjan kom. Hur vi överlevde de 1½ timmarna vet jag ärligt talat inte.

Tillsist hade vi iallafall installerat oss i vår hytt och efter att min klaustrofobi gjort sej påmind och jag visualiserat diverse sjunkningsscenarion plus funderat en del över estonia och även spelat upp valda scener ur titanic-filmen i huvudet somnade jag. (då sov de andra redan som stenar).

3½ timme senare var det rise and shine som gällde. Jari fick köra hem för jag var helt död.

Summa summarum var det en helt tokbra semestertripp. Melvin säger att det är det bästa han har gjort i hela sitt liv och det är nästan (men bara nästan!) så att jag är beredd att hålla med.
Alla småbarnsföräldrar borde ha rätt till en helg om året på fyrstjärnigt hotell med wienerbrödsfrukost och bubbelpool. Så det så!

Redogörelse 1: Midsommar.

Det började dåligt. Lovis sov tack och lov ända till växsjö men sedan brakade helvetet löst.
Om någon vann grenen spex för bäbis i bil så var det vi, men trots all vår uppfinningsrikedom skrek hon som en stucken spädgris nästan hela tiden. Lagom stressigt att köra.
Efter Pit stop på en riktigt tacky pizzeria med guldstolar och Lidldricka blev det hursomhelst bättre.

Väl framme på öland var festen (läs dramatiken) redan i full gång. När vi kom fram till vandrarhemmet där hela min fädernessläkt blivit inhyst satt den blivande bruden och grät så tårarna sprutade eftersom den blivande brudgummen, tillika min upphovsman, pga allmän bröllopsnervositet gått loss liite för hårt på whiskeyn och blivit allmänt odräglig.

Stämningen var minst sagt laddad och blev inte direkt bättre av att Jari tyckte att han skulle sitta utomhus och dricka öl medans jag bäddade sängar/ matade barn etc. Jävla grottman. Så det fick bli lite fräs och klös ett tag.

Dagen efter hade alla dock lugnat ner sej och solen sken dessutom.
Sjävla bröllopsakten led vi oss igenom under ganska munter stämning. Okej att präster brukar vara lite sådär allmänt fanatiska men den här snubben led av det värsta fall av storhetsvansinne jag någonsin skådat.
Eller så var han bara komplett galen. Eller både och.
Det hela var hursomhelst tillsist ganska komiskt även om vi var rädda för spöstraff när vi inte läste trosbekännelsen. herregud var ordet.

Det roliga är att trots att han försökte så stenhårt att konvertera hela kyrkan till hardcorekristendom så är det sådana som han som gör mej helt övertygad om att jag gör helt rätt i att förkasta och förakta allt vad kristendom heter. Jävla dåre.

Efteråt öppnade sej himlen och alla flydde i panik. Festligt.
Som tur var hölls själva festen inomhus och den var heltrevlig. Lite Ohlssonskt jäkelskap var förstås tvunget att utspelas. För att dra några smaskiga anekdoter från kvällen så hamnade jag och min bror i en hysteriskt hetsig diskussion med våran högerextremistiska kusin (som liksom alla högerextremister jag någonsin träffat pratades ner på en kvart. Fast så var han ju bara en också. Hade dom vart tio kunde dom ju sparkat på oss.)
Min bror satte matsupen i halsen och spydde upp hela midsommarbuffén över bordet (det är trots allt dumt han gjort i sitt lilla liv första gången jag verkligen skämts över att vara hans syster. det var inte nått roligt.)
Min far fick frispel på min 17åriga kusin vilket ledde till total tonårshärdsmälta och illskrik.. med mera.

Alla brudens kristna släktingar lämnade märkligt nog festen ganska tidigt, undrar varför?

Melvin trivdes iallafall som fisken i vattnet för det var en rejäl drös ungar närvarande och dessutom fanns min barntokiga faster på plats och tog hand om de små liven. Jag såg knappt till honom på hela kvällen.
Lovsan somnade ganska tidigt i sin vagn så för att vara ett bröllop med barn var det för våran del ovanligt barnfritt. Jag klagade inte.

Dagen efter finns det inte så mycket att säga om. Jag körde 6 timmar i sträck med 4 timmars sömn i ryggen och det är det värsta jag någonsin gjort i bilväg.

Vi stannade på ytterligare en smaklös pizzeria i brist på fantasi.
När vi kom ut därifrån bajsade Lovis loss halva sin vikt så vi tvingades byta på henne i bilen.
När den sprängfyllda blöjan fraktades från baksätet till närmaste papperskorg ramlade en rejäl klump ut på gatan.
Eftersom både jag, min bror och make lider av svårt bajshumorskomplex vållade detta ganska stor munterhet. Strax därpå steg ett annat gäng ut från pizzerian. Ett riktigt stöddigt bratgäng.
oturligt nog låg bajsklicken precis bakom deras bil visade det sej.
Vi höll andan när de samlades i en nästan cirkelrund ring kring den. Dock hade ingen av dem upptäckt den.
Det rekorderliga hade ju här varit att hojta någon slags varning.
Tyvärr är vi inte större människor än att vi höll tyst och illhoppades att någon av de stöddiga brattarna skulle trampa i det. Fniss fniss sa vi. Öh ööh sa bratsen.
Det såg nästan ut som om de skulle klara sej när hela gänget vände om för att gå någon annanstans, förmodligen för att handla eller så. Då sätter den allra stöddigaste brattingen nämligen sin vita loafer rätt i klicken. Jag skojar inte, det var en klockren träff!
Vi dog. Jag tror att vi skrattade hela vägen hem.

Undra om jag skulle ta och bli vuxen snart?