Fast för mig känns det som lördag.
Det bästa med att ställa om till sommartid är att barnen med sina inbyggda väckarklockor vaknar en timme senare. Guld!
Shit vad jag har bloggat i helgen. Märks det att jag har tråkigt på jobbet eller vad?
Idag ska jag betala mina räkningar. Sedan ska jag gå ner till stan och shoppa upp det som blir över. Hell yeah!
Extra mycket kärlek till en av mina bästa vänner Anneli, som går igenom något jobbigt idag. Tänker på dej, vännen!
30.3.09
29.3.09
Kärlek är ett brev skickat tusen gånger.
Vad jag bryr mig om nu, är att du kommer nära mig
även om det är försent att älska dig
vad jag bryr mig om nu, är att från samma säng lyssna till samma regn
vad jag bryr mig om nu, är att få ut dig ur skallen
är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen
den tar slut från kyss till kyss
vad jag bryr mig om nu, är att aldrig ge hjärtat rakt ut
vad jag bryr mig om nu, är att du ligger vaken
i morgontimmen, när regnet slår mot fönstret
och det låter som nån går på dig
vad jag bryr mig om nu, är att du då ser
hur smutsigt livet blivit
vad jag bryr mig om nu, är att se din blick så sårad
när alla löften klingar falskt,
nästa gång du lovar någon allt
vad jag bryr mig om nu, är dina armar om mig
även om jag vet att jag måste glömma dig
vad jag bryr mig om är
att se dig gråta, för jag har gråtit och du ringde aldrig
vad jag bryr mig om är att du kallar på mig
även om jag inte kommer tillbaks till dig
vad jag bryr mig om är att se som i slowmotion
när du går sönder inuti, så som jag gjorde det
vad jag bryr mig om är att du kallar på mig
även om jag inte kommer tillbaks till dig
vad jag bryr mig om är att höra dig andas
veta att du är nära
förlåt nu slutar jag.
även om det är försent att älska dig
vad jag bryr mig om nu, är att från samma säng lyssna till samma regn
vad jag bryr mig om nu, är att få ut dig ur skallen
är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen
den tar slut från kyss till kyss
vad jag bryr mig om nu, är att aldrig ge hjärtat rakt ut
vad jag bryr mig om nu, är att du ligger vaken
i morgontimmen, när regnet slår mot fönstret
och det låter som nån går på dig
vad jag bryr mig om nu, är att du då ser
hur smutsigt livet blivit
vad jag bryr mig om nu, är att se din blick så sårad
när alla löften klingar falskt,
nästa gång du lovar någon allt
vad jag bryr mig om nu, är dina armar om mig
även om jag vet att jag måste glömma dig
vad jag bryr mig om är
att se dig gråta, för jag har gråtit och du ringde aldrig
vad jag bryr mig om är att du kallar på mig
även om jag inte kommer tillbaks till dig
vad jag bryr mig om är att se som i slowmotion
när du går sönder inuti, så som jag gjorde det
vad jag bryr mig om är att du kallar på mig
även om jag inte kommer tillbaks till dig
vad jag bryr mig om är att höra dig andas
veta att du är nära
förlåt nu slutar jag.
Efter Roskilde.
Nu har jag läst ut boken som jag skrev om igår, och jag vet faktiskt inte riktigt om jag ska skratta eller gråta. Jag ska försöka att skriva detta inlägg utan att låta alltför cynisk... Men det kan bli svårt.
Det visade sig ganska tidigt i boken att föräldrarna som skrivit den är frikyrkliga, och vilka stjärnor sedan! Där kan man verkligen snacka om cynism. Om det var något boken gjorde så var det att spä på mina redan låga tankar om frikyrkor. Här kommer några väl utvalda (för det fanns, många, många fler i boken) godbitar i citatform:
"Roskilde var för Ebbe och Birgitta droger och alkohol och dålig musik. Inget som de ville att Carl-Johan skulle åka till."
Sonen är alltså tjugo år och har inte vågat tala om för sina päron att han ska åka till Roskilde. Inte svårt att förstå varför, eller vad tycker ni?
"Men någon säger till dem att det kanske var bra att Carl-Johan inte blev äldre:"för annars kanske han skulle ha råkat ut för värre saker."
Ebbe blir arg när han hör sådant, men Birgitta tar det till sig och kan inte sluta tänka på det: Vad skulle kunna vara värre än att dö? Att han skulle avsäga sig sitt barnaskap hos Gud."
Lägg märke till att det är punkt och inte frågetecken efter den sista meningen. Det var alltså bättre att sonen blev ihjälklämd underst i en lergrop än att han skulle ha lämnat kyrkan.Och åker man på en hemsk musikfestival är man givetvis besatt av Satan och kommer förmodligen att bränna kyrkor i morgon dag.
"-Ska du verkligen lyssna på det här? kunde Birgitta säga till honom. Hon ville hellre att han skulle lyssna på annan musik. Det var Birgitta som försökte ta upp kläd- och musikval och som oroade sig mest över att han allt mer sökte sig utanför de normer som fanns i församlingen."
Det här stycket tycker jag talar för sig självt. Hur kan man kväva sitt barn så? Jag tycker att det är hemskt.
"Daniel är tydlig med att olyckan inte är ett straff för att Carl-Johan var på Roskilde. Det kunde ha skett på pingströrelsens nyhemskonferens också.
-Var olyckan sker har inget att göra med var han kommer att hamna, även gudfruktiga drabbas av olyckor."
Föräldrarna har alltså varit oroliga över att sonen ska hamna i helvetet eftersom han besökt Roskildefestivalen. Det är så efterblivet att man storknar!
"- Carl-Johan var på fel plats vid fel tidpunkt och därför dog han. Någon annan förklaring finns inte. Gud straffar inte människor och låter olyckor hända för att någon har syndat, säger Daniel till dem."
Det är ju fint att prästen Daniel åtminstone fattat att det inte var Guds straff, men att det skulle vara en synd att åka till en plats för att lyssna på musik, dricka, dansa och ha roligt tillsammans med likasinnade är fortfarande lika efterblivet. Och de tycker verkligen att det ÄR så, på riktigt.
"Daniel Alm har hjälpt dem att förstå att det är naturligt att drabbas även som kristen."
På allvar? Finns det så förmätet självgoda människor att de tror sig stå över oss andra vanliga dödliga när det gäller oturskvoten? Ja, uppenbarligen.
"Så blir den festival som tog deras sons liv, och som de till en början inte ville ha kontakt med, till en del av deras församlings framtid."
Lägg särskilt märke till den första meningen. Den är ett återkommande tema genom hela boken. Deras son har enligt dem blivit mördad av Roskildefestivalen. Ja, ni hör ju själva hur befängt det synsättet är. Det som hände i Roskilde var riktigt, riktigt hemskt och orättvist. Men det var en olycka och ingenting annat. Visst kanske det fanns brister i säkerheten den kvällen, och med facit i hand hade olyckan kanske gått att undvika och det är beklagligt, men för varje normalt funtat människa står det tydligt att ingen ville att detta skulle hända. Att ge en festival skulden för sonens död är så bittert och återigen cyniskt att det är inte klokt.
Trots att deras son själv fattade beslutet att åka till Roskilde, själv fattade beslutet att gå på Pearl jam så är ingenting hans fel (såklart! Hur skulle han kunnat fatta några "dåliga" beslut med sådana fantastiskt bra föräldrar?). Festivalen har mördat honom, rått och kallblodigt, enligt dem.
Ja, vad tycker ni? Ska man skratta eller gråta eller kanske både och?
Det visade sig ganska tidigt i boken att föräldrarna som skrivit den är frikyrkliga, och vilka stjärnor sedan! Där kan man verkligen snacka om cynism. Om det var något boken gjorde så var det att spä på mina redan låga tankar om frikyrkor. Här kommer några väl utvalda (för det fanns, många, många fler i boken) godbitar i citatform:
"Roskilde var för Ebbe och Birgitta droger och alkohol och dålig musik. Inget som de ville att Carl-Johan skulle åka till."
Sonen är alltså tjugo år och har inte vågat tala om för sina päron att han ska åka till Roskilde. Inte svårt att förstå varför, eller vad tycker ni?
"Men någon säger till dem att det kanske var bra att Carl-Johan inte blev äldre:"för annars kanske han skulle ha råkat ut för värre saker."
Ebbe blir arg när han hör sådant, men Birgitta tar det till sig och kan inte sluta tänka på det: Vad skulle kunna vara värre än att dö? Att han skulle avsäga sig sitt barnaskap hos Gud."
Lägg märke till att det är punkt och inte frågetecken efter den sista meningen. Det var alltså bättre att sonen blev ihjälklämd underst i en lergrop än att han skulle ha lämnat kyrkan.Och åker man på en hemsk musikfestival är man givetvis besatt av Satan och kommer förmodligen att bränna kyrkor i morgon dag.
"-Ska du verkligen lyssna på det här? kunde Birgitta säga till honom. Hon ville hellre att han skulle lyssna på annan musik. Det var Birgitta som försökte ta upp kläd- och musikval och som oroade sig mest över att han allt mer sökte sig utanför de normer som fanns i församlingen."
Det här stycket tycker jag talar för sig självt. Hur kan man kväva sitt barn så? Jag tycker att det är hemskt.
"Daniel är tydlig med att olyckan inte är ett straff för att Carl-Johan var på Roskilde. Det kunde ha skett på pingströrelsens nyhemskonferens också.
-Var olyckan sker har inget att göra med var han kommer att hamna, även gudfruktiga drabbas av olyckor."
Föräldrarna har alltså varit oroliga över att sonen ska hamna i helvetet eftersom han besökt Roskildefestivalen. Det är så efterblivet att man storknar!
"- Carl-Johan var på fel plats vid fel tidpunkt och därför dog han. Någon annan förklaring finns inte. Gud straffar inte människor och låter olyckor hända för att någon har syndat, säger Daniel till dem."
Det är ju fint att prästen Daniel åtminstone fattat att det inte var Guds straff, men att det skulle vara en synd att åka till en plats för att lyssna på musik, dricka, dansa och ha roligt tillsammans med likasinnade är fortfarande lika efterblivet. Och de tycker verkligen att det ÄR så, på riktigt.
"Daniel Alm har hjälpt dem att förstå att det är naturligt att drabbas även som kristen."
På allvar? Finns det så förmätet självgoda människor att de tror sig stå över oss andra vanliga dödliga när det gäller oturskvoten? Ja, uppenbarligen.
"Så blir den festival som tog deras sons liv, och som de till en början inte ville ha kontakt med, till en del av deras församlings framtid."
Lägg särskilt märke till den första meningen. Den är ett återkommande tema genom hela boken. Deras son har enligt dem blivit mördad av Roskildefestivalen. Ja, ni hör ju själva hur befängt det synsättet är. Det som hände i Roskilde var riktigt, riktigt hemskt och orättvist. Men det var en olycka och ingenting annat. Visst kanske det fanns brister i säkerheten den kvällen, och med facit i hand hade olyckan kanske gått att undvika och det är beklagligt, men för varje normalt funtat människa står det tydligt att ingen ville att detta skulle hända. Att ge en festival skulden för sonens död är så bittert och återigen cyniskt att det är inte klokt.
Trots att deras son själv fattade beslutet att åka till Roskilde, själv fattade beslutet att gå på Pearl jam så är ingenting hans fel (såklart! Hur skulle han kunnat fatta några "dåliga" beslut med sådana fantastiskt bra föräldrar?). Festivalen har mördat honom, rått och kallblodigt, enligt dem.
Ja, vad tycker ni? Ska man skratta eller gråta eller kanske både och?
Fy skäms!
Igår när jag åkte hem från jobbet var det tänt nästan överallt, särskilt i Vårgårda.
I Alingsås var det lite bättre och på våran gata hade alla släckt på bägge sidor av gatan utom ett enda hus! Heja Odengatan! Nu gillar jag mina grannar ännu mer.
Jag tycker det är riktigt slappt att inte kunna släcka sina lampor en enda liten timme. Att någon skulle ha missat detta spektakel finner jag ganska otroligt eftersom det funnits reklam både på mjölkpaketen, TV och internet.
Givetvis gör det ingen skillnad för miljön med en timme, men det var väl för sjutton gubbar inte det som var meningen heller! Meningen var väl att visa att vi är missnöjda med situationen som den är nu och att det måste göras stora förändringar.
Att inte orka ställa upp på det tycker jag är skit.
Och ett extra stort fyfinger till alla kommuner som vägrade att ställa upp!
Både Alingsås och Vårgårda dissade hela grejen. Skäms på er!
I Alingsås var det lite bättre och på våran gata hade alla släckt på bägge sidor av gatan utom ett enda hus! Heja Odengatan! Nu gillar jag mina grannar ännu mer.
Jag tycker det är riktigt slappt att inte kunna släcka sina lampor en enda liten timme. Att någon skulle ha missat detta spektakel finner jag ganska otroligt eftersom det funnits reklam både på mjölkpaketen, TV och internet.
Givetvis gör det ingen skillnad för miljön med en timme, men det var väl för sjutton gubbar inte det som var meningen heller! Meningen var väl att visa att vi är missnöjda med situationen som den är nu och att det måste göras stora förändringar.
Att inte orka ställa upp på det tycker jag är skit.
Och ett extra stort fyfinger till alla kommuner som vägrade att ställa upp!
Både Alingsås och Vårgårda dissade hela grejen. Skäms på er!
28.3.09
Therese, jag längtar efter dej!
Jag skrattar fortfarande när jag läser det här:
http://riotmamman.blogspot.com/2006/10/blog-post.html
Ett ganska vanligt förhållande.
Det är rätt fascinerande med dessa bloggar som finns överallt.
Just nu har jag snokat rätt på något slags pars respektive bloggsidor.
Det är väl ganska vanligt att tjejer kärar ner sig i helt ointresserade killar, men för det mesta brukar man ju inte kunna följa dessa tragiska historier som oftast slutar i gråt och tandagnisslan (för tjejen då, givetvis) så konkret som via en blogg.
Så vitt jag förstått är de inte tillsammans. Men i tjejens blogg låter det precis som att de varit gifta i sjutton år och har världens lyckligaste förhållande. Vartenda inlägg handlar om killen i fråga.
I killens blogg står det ingenting om tjejen. Inte ett dugg.
Jag tycker det är ganska underhållande att sitta och läsa om dem.
Samtidigt tycker jag synd om tjejen. Det är så patetiskt och desperat alltihopa.
Antingen lever hon i någon slags fantasivärld, förnekar hur läget är eller så är hon faktiskt störd på riktigt.
Kanske är kärleken helt enkelt så himla blind?
Eller så är killen bara inte intresserad av att skriva om sitt förhållande?
Jag blir galen av att inte veta! Kanske skulle skaffa mig ett liv istället...
Just nu har jag snokat rätt på något slags pars respektive bloggsidor.
Det är väl ganska vanligt att tjejer kärar ner sig i helt ointresserade killar, men för det mesta brukar man ju inte kunna följa dessa tragiska historier som oftast slutar i gråt och tandagnisslan (för tjejen då, givetvis) så konkret som via en blogg.
Så vitt jag förstått är de inte tillsammans. Men i tjejens blogg låter det precis som att de varit gifta i sjutton år och har världens lyckligaste förhållande. Vartenda inlägg handlar om killen i fråga.
I killens blogg står det ingenting om tjejen. Inte ett dugg.
Jag tycker det är ganska underhållande att sitta och läsa om dem.
Samtidigt tycker jag synd om tjejen. Det är så patetiskt och desperat alltihopa.
Antingen lever hon i någon slags fantasivärld, förnekar hur läget är eller så är hon faktiskt störd på riktigt.
Kanske är kärleken helt enkelt så himla blind?
Eller så är killen bara inte intresserad av att skriva om sitt förhållande?
Jag blir galen av att inte veta! Kanske skulle skaffa mig ett liv istället...
Ibland tar jag mig själv på förbannat stort allvar.
Vi var på Hjulet förut (Vårgårdas second hand)och jag köpte 3 böcker för 20 spänn. En av dem heter Efter Roskilde och är skriven av föräldrarna till en utav killarna som dog under Pearl jams konsert 2000.
Jag minns när det hände. 2000 var jag 15 och drömde våta drömmar om att få åka på festival, men min mamma vägrade klokt nog att släppa iväg mig.
När det hände läste jag allt om det i tidningarna och mamma som tänkt låta mig åka när jag var 16 bestämde sig raskt för att inte släppa iväg mig förrän jag fyllt 17-minst.
Sedan glömdes det bort, så som hemska saker som egentligen inte rör en själv har en tendens att göra, men nu när jag satt här och läste om det så slog det mig att jag tillbringade en utav de lyckligaste kvällarna i mitt liv framför den orangea scenen, alltså på samma ställe (om än inte längst fram) där 8 människor dog 6 år tidigare, nästan på dagen. Utan att ens ägna det en tanke. Trots att det är flera år sedan så fick jag en känsla av att på något sätt ha vanhedrat de döda med min lycka... Och så vill jag inte känna. Tror knappast att de skulle tycka det, eller ens bry sig men ändå så kom den känslan för mig.
Men på något sätt tycker jag samtidigt att det känns fint att en plats där något så hemskt inträffat ändå kan vara en bra plats, en plats för kärlek.
Jag minns när det hände. 2000 var jag 15 och drömde våta drömmar om att få åka på festival, men min mamma vägrade klokt nog att släppa iväg mig.
När det hände läste jag allt om det i tidningarna och mamma som tänkt låta mig åka när jag var 16 bestämde sig raskt för att inte släppa iväg mig förrän jag fyllt 17-minst.
Sedan glömdes det bort, så som hemska saker som egentligen inte rör en själv har en tendens att göra, men nu när jag satt här och läste om det så slog det mig att jag tillbringade en utav de lyckligaste kvällarna i mitt liv framför den orangea scenen, alltså på samma ställe (om än inte längst fram) där 8 människor dog 6 år tidigare, nästan på dagen. Utan att ens ägna det en tanke. Trots att det är flera år sedan så fick jag en känsla av att på något sätt ha vanhedrat de döda med min lycka... Och så vill jag inte känna. Tror knappast att de skulle tycka det, eller ens bry sig men ändå så kom den känslan för mig.
Men på något sätt tycker jag samtidigt att det känns fint att en plats där något så hemskt inträffat ändå kan vara en bra plats, en plats för kärlek.
Tax tax.
Glömde bort att tacka alla trevliga människor som var här i torsdags!
Öppet hus visade sig vara ett mycket vinnande koncept, men gudars vad trött jag var sedan på kvällen. Däckade i soffan redan tjugo över åtta när de sista gått.
Igår kom det en dammsugarman hem till mig och ville kränga en 33000 krs dammsugare.
Han sanerade min säng på "hudavlagringar, kvalster och kvalsterbajs" som han så mysigt uttryckte det. När jag såg resultatet trodde jag att jag skulle spy.
Hade jag haft 33 lax hade jag köpt den förbaskade dammsugaren på fläcken!
Sedan tog vi en heleftermiddag i götet med diverse shopping. Fick fixat Lovsans ribbotten på Ikea så inatt har hon sovit i sin säng hela natten! Duktigaste tjejen.
Och jag blev så stolt över Melvin. Han har sparat ihop 250 kr genom att städa sitt rum, passa Lovis och hjälpa till i största allmänhet. Igår skulle han sätta sprätt på dem och vi lovade honom att åka till Toys r us på Backaplan så han laddade hela dagen. Väl där hittade han inget som han verkligen ville ha (åtminstone inte i den prisklassen som var aktuellt), men han hade sett ut en Star wars transfomer på Maxi hemma i Alinge sedan tidigare, så istället för att göra som de flesta ungar hade gjort, nämligen att köpa något bara för att eller skrika sig hes så sa han att han skulle vänta tills vi kom hem och handla på Maxi istället.
Trots att vi hade sjutton affärer till som vi skulle till innan hemgång. Sedan gick han snällt med i alla affärerna utan att tjata och på hemvägen åkte vi in på Maxi och fixade hans grej. Min superkille!
Mina barn är helt enkelt bäst.
Idag är det jobb som gäller. Skitsegt. Jag ville vara hemma och plantera blommor!
Öppet hus visade sig vara ett mycket vinnande koncept, men gudars vad trött jag var sedan på kvällen. Däckade i soffan redan tjugo över åtta när de sista gått.
Igår kom det en dammsugarman hem till mig och ville kränga en 33000 krs dammsugare.
Han sanerade min säng på "hudavlagringar, kvalster och kvalsterbajs" som han så mysigt uttryckte det. När jag såg resultatet trodde jag att jag skulle spy.
Hade jag haft 33 lax hade jag köpt den förbaskade dammsugaren på fläcken!
Sedan tog vi en heleftermiddag i götet med diverse shopping. Fick fixat Lovsans ribbotten på Ikea så inatt har hon sovit i sin säng hela natten! Duktigaste tjejen.
Och jag blev så stolt över Melvin. Han har sparat ihop 250 kr genom att städa sitt rum, passa Lovis och hjälpa till i största allmänhet. Igår skulle han sätta sprätt på dem och vi lovade honom att åka till Toys r us på Backaplan så han laddade hela dagen. Väl där hittade han inget som han verkligen ville ha (åtminstone inte i den prisklassen som var aktuellt), men han hade sett ut en Star wars transfomer på Maxi hemma i Alinge sedan tidigare, så istället för att göra som de flesta ungar hade gjort, nämligen att köpa något bara för att eller skrika sig hes så sa han att han skulle vänta tills vi kom hem och handla på Maxi istället.
Trots att vi hade sjutton affärer till som vi skulle till innan hemgång. Sedan gick han snällt med i alla affärerna utan att tjata och på hemvägen åkte vi in på Maxi och fixade hans grej. Min superkille!
Mina barn är helt enkelt bäst.
Idag är det jobb som gäller. Skitsegt. Jag ville vara hemma och plantera blommor!
26.3.09
24.3.09
Det är det här som kallas envishet.
Jag har varit vaken sedan tio i fyra (Då min stackars make vaknade och var alldeles hysterisk eftersom han drömt att Melvin blivit ihjälkörd av en bil, vilket visserligen var en helt okej dröm att bli hysterisk över). Eftersom jag skulle upp kvart i sex blev jag givetvis skitstressad och försökte tvinga mig själv att somna om fort som attan, med det givna resultatet att jag var klarvaken tills ca 20 min innan jag skulle upp.
Hursomhelst så har jag varit vaken sedan dess, haft en hyfsat taskig dag på jobbet och sedan donat med en massa grejer. Så redan vid 21-tiden var jag redo för sängen.
Det smarta altrenativet hade varit att då lyssna på kroppens övertydliga signaler och gå och lägga sig, vakna pigg och utvilad imorgon.
Det korkade alternativet är att tvinga sig själv att vara uppe till strax innan spöktimman bara för att titta på en fjantig serie som de efter nästan 5 år börjat sända på den ännu fjantigare tiden 22.40 och vakna trött och sur som ett gammalt troll imorgon.
Varför? Jo, av ren envishet. Jag har minsann följt Lost sedan det började, och fatsän jag blir helt lost av att försöka hänga med i vad som händer så vägrar jag att sluta titta nu, när det tydligen bara är 2 säsonger kvar.
Jag ska ha reda på vad det är för ugglor i mossen på den där förbaskade ön om jag så ska stryka med på kuppen!
Hursomhelst så har jag varit vaken sedan dess, haft en hyfsat taskig dag på jobbet och sedan donat med en massa grejer. Så redan vid 21-tiden var jag redo för sängen.
Det smarta altrenativet hade varit att då lyssna på kroppens övertydliga signaler och gå och lägga sig, vakna pigg och utvilad imorgon.
Det korkade alternativet är att tvinga sig själv att vara uppe till strax innan spöktimman bara för att titta på en fjantig serie som de efter nästan 5 år börjat sända på den ännu fjantigare tiden 22.40 och vakna trött och sur som ett gammalt troll imorgon.
Varför? Jo, av ren envishet. Jag har minsann följt Lost sedan det började, och fatsän jag blir helt lost av att försöka hänga med i vad som händer så vägrar jag att sluta titta nu, när det tydligen bara är 2 säsonger kvar.
Jag ska ha reda på vad det är för ugglor i mossen på den där förbaskade ön om jag så ska stryka med på kuppen!
22.3.09
Våren är här!
Och vilken otroligt bra första vår-helg jag har haft!
I fredags firade vi vårdagjämningen med god mat och några glas vin med trevliga vänner.
Dessutom hade Melvin en kompis här som sov över, för första gången. Han är så stor nu, min lilla. Det gick bra och var givetvis oerhört spännande för bägge pojkarna. Lite för spännande kanske eftersom de vaknade tjugo över tre på nattenoch sedan inte somnade om. Så igår morse var jag redigt trött.
Men det var bara att ignorera för det bar iväg till trollhättan för lite mer vårdagjämningsfirande plus fest. Vilket som alltid var jättetrevligt.
Men vid halvtolvsnåret däckade jag av utmattning, tråkigt nog men inte särskilt konstigt med tanke på att jag varit vaken sedan halvfyra på morgonen.
Imorses när jag åkte hem från trollhättan kändes det verkligen annorlunda.
Ljuset och luften som andades vår. Det är första gången jag verkligen har känt skillnad från innan ett firande, bara sådär. Fränt värre.
Idag har jag haft en mycket trevli (som alltid) Meandi-träff och sålt ganska bra med kläder, och sedan slappat. Hade storslagna planer på att dona i trädgården och göra vårfint där. Men latmasken vann ändå. Kände att jag behövde lite vila nu.
I fredags firade vi vårdagjämningen med god mat och några glas vin med trevliga vänner.
Dessutom hade Melvin en kompis här som sov över, för första gången. Han är så stor nu, min lilla. Det gick bra och var givetvis oerhört spännande för bägge pojkarna. Lite för spännande kanske eftersom de vaknade tjugo över tre på nattenoch sedan inte somnade om. Så igår morse var jag redigt trött.
Men det var bara att ignorera för det bar iväg till trollhättan för lite mer vårdagjämningsfirande plus fest. Vilket som alltid var jättetrevligt.
Men vid halvtolvsnåret däckade jag av utmattning, tråkigt nog men inte särskilt konstigt med tanke på att jag varit vaken sedan halvfyra på morgonen.
Imorses när jag åkte hem från trollhättan kändes det verkligen annorlunda.
Ljuset och luften som andades vår. Det är första gången jag verkligen har känt skillnad från innan ett firande, bara sådär. Fränt värre.
Idag har jag haft en mycket trevli (som alltid) Meandi-träff och sålt ganska bra med kläder, och sedan slappat. Hade storslagna planer på att dona i trädgården och göra vårfint där. Men latmasken vann ändå. Kände att jag behövde lite vila nu.
19.3.09
Det känns ju lite ointressant, men jag kan inte låta bli att kommentera det fantastiskt härliga vädret! Det är visserligen svinkallt ute, men jag känner ändå ett slags spirande hopp och en liten försmak av ljuvliga grillkvällar och salta bad när solen lyser så trevligt.
Dessutom föder det en nästan oemotståndlig längtan efter att köpa nya sandaler.
Oerhört tråkigt att spendera en utav de första vårdagarna på jobbet bara.
Dessutom föder det en nästan oemotståndlig längtan efter att köpa nya sandaler.
Oerhört tråkigt att spendera en utav de första vårdagarna på jobbet bara.
16.3.09
Fast förresten.
Så är jag tjock och tatuerad och har blonderat hår. Det kanske räcker för att vara WT?
White Trash-jag?
Ptjae, jag vet ju inte riktigt hur man ska definiera det påhoppet.
Faktum är att jag finner det föga troligt att några så kallade White Trash över huvudtaget exsisterar i Sverige (att använda uttrycket känns däremot lite lagom trashigt).
Så vitt jag vet har jag ett arbete och har aldrig levt på staten eller bidrag.
Så vitt jag vet är jag gift med pappan till mina barn. Alla mina barn.
Så vitt jag vet bor jag inte i husvagn eller ett fallfärdigt gammalt ruckel.
Så vitt jag vet behandlar jag min man, mina barn och vänner med respekt och värdighet.
Så vitt jag vet använder jag inte alkohol eller andra droger i större utsträckning än många andra. Och aldrig när mina barn är närvarande.
Så vitt jag vet studerar jag för att kunna få en högre utbildning.
Men men, det man anklagar andra för att vara är ju ofta det man själv är, så vi lämnar det så.
Faktum är att jag finner det föga troligt att några så kallade White Trash över huvudtaget exsisterar i Sverige (att använda uttrycket känns däremot lite lagom trashigt).
Så vitt jag vet har jag ett arbete och har aldrig levt på staten eller bidrag.
Så vitt jag vet är jag gift med pappan till mina barn. Alla mina barn.
Så vitt jag vet bor jag inte i husvagn eller ett fallfärdigt gammalt ruckel.
Så vitt jag vet behandlar jag min man, mina barn och vänner med respekt och värdighet.
Så vitt jag vet använder jag inte alkohol eller andra droger i större utsträckning än många andra. Och aldrig när mina barn är närvarande.
Så vitt jag vet studerar jag för att kunna få en högre utbildning.
Men men, det man anklagar andra för att vara är ju ofta det man själv är, så vi lämnar det så.
13.3.09
Tidsmaskinen från helvetet.
OM det nu mot all förmodan skulle råka finnas något sådant som ett helvete, och om man i sådana fall skulle få lov att skapa det själv utav den värsta situation man kan tänka sig, så har jag just tillbringat 2 timmar i mitt.
Jag har alltid haft svårt för ålderdomshem; jag är absolut inte det minsta rädd för att dö, men jag är totalt jävla skräckslagen för att bli gammal och tvingas in på hemmet. Sjukt obra atmosfär. Jag känner mej döende bara av att befinna mig i den en stund och blotta tanken på att tillbringa mina golden years på ett sådant ställe gör mej bitter.
Idag fick jag vatten på min kvarn när min brukare ville gå på sångstund på ett utav ålderdomshemmen här i Vårgårda. Det visade sig snabbt att sångstunden bestod av en kärring med den kassaste sångröst jag någonsin hört, som sjöng litegrann och pratade ganska mycket.
Pratet gick ungefär såhär:
"På den gamla goda tiden hade vi bara stenar och kottar och blommor att leka med, men vi var så förnöjsamma ändå för vi hade GUD. På den gamla goda tiden fick vi gå 2 km till skolan, inga skolbussar som de har nuförtiden inte! Men GUD fick oss att orka." Sedan var det tydligen något lapp-tema för hon pratade ganska mycket om Lapp-Lisa och hur herren hjälpte henne på diverse ointressanta sätt.
Dessutom läspade hon mer än vad jag trodde var fysiskt möjligt och uttalade piano PI-aaaano. Dessa utläggningar varvade hon alltså med långa sånger i falsett som uteslutande handlade om gud och jesus. Jag höll på att krevera.
Sådant ska man alltså dessutom behöva utstå under sina sista år i livet???
Det räcker inte med dålig mat och kärringar som är hälften så gamla som en som torkar en i rumpan och talar med bebisröst, utan man ska tydligen få den förbannade kristendomen nerkörd i halsen också...
Givetvis pejlade kärringen in mig direkt i fikastunden (där det givetvis inte serverades något annat än kaffe, för på den gamla goda tiden fanns det minsann inget annat att dricka), kom och lade armen om mig och frågade om hon kunde slå sig ner. Jag tänkte i mitt stilla sinne att jag kan gärna slå ner dej (nej då, nu överdriver jag lite, men jag var inte överdrivet intresserad av att sitta brevid henne). Jag förstår inte? Syns det på mej att jag lider? Har jag okristet utseende eller vad?
Hursomhelst avbröt jag hennes målmedvetna försök till att frälsa mig med att jag endast var med i egenskap av P.A. Basta.
Förhoppningsvis så hinner det hända en del innan jag ska in på hemmet.
Det här är ju den gamla skolan, och då var det väl ganska mycket kristet tjafs, kanske får vi när det blir dags för mig träffas och spela TV-spel i samlingsrummet istället för att lyssna på galningar utan sångröst.
För annars tänker jag be mina barn att slänga ner mig för ättestupan, inget snack om saken.
Jag har alltid haft svårt för ålderdomshem; jag är absolut inte det minsta rädd för att dö, men jag är totalt jävla skräckslagen för att bli gammal och tvingas in på hemmet. Sjukt obra atmosfär. Jag känner mej döende bara av att befinna mig i den en stund och blotta tanken på att tillbringa mina golden years på ett sådant ställe gör mej bitter.
Idag fick jag vatten på min kvarn när min brukare ville gå på sångstund på ett utav ålderdomshemmen här i Vårgårda. Det visade sig snabbt att sångstunden bestod av en kärring med den kassaste sångröst jag någonsin hört, som sjöng litegrann och pratade ganska mycket.
Pratet gick ungefär såhär:
"På den gamla goda tiden hade vi bara stenar och kottar och blommor att leka med, men vi var så förnöjsamma ändå för vi hade GUD. På den gamla goda tiden fick vi gå 2 km till skolan, inga skolbussar som de har nuförtiden inte! Men GUD fick oss att orka." Sedan var det tydligen något lapp-tema för hon pratade ganska mycket om Lapp-Lisa och hur herren hjälpte henne på diverse ointressanta sätt.
Dessutom läspade hon mer än vad jag trodde var fysiskt möjligt och uttalade piano PI-aaaano. Dessa utläggningar varvade hon alltså med långa sånger i falsett som uteslutande handlade om gud och jesus. Jag höll på att krevera.
Sådant ska man alltså dessutom behöva utstå under sina sista år i livet???
Det räcker inte med dålig mat och kärringar som är hälften så gamla som en som torkar en i rumpan och talar med bebisröst, utan man ska tydligen få den förbannade kristendomen nerkörd i halsen också...
Givetvis pejlade kärringen in mig direkt i fikastunden (där det givetvis inte serverades något annat än kaffe, för på den gamla goda tiden fanns det minsann inget annat att dricka), kom och lade armen om mig och frågade om hon kunde slå sig ner. Jag tänkte i mitt stilla sinne att jag kan gärna slå ner dej (nej då, nu överdriver jag lite, men jag var inte överdrivet intresserad av att sitta brevid henne). Jag förstår inte? Syns det på mej att jag lider? Har jag okristet utseende eller vad?
Hursomhelst avbröt jag hennes målmedvetna försök till att frälsa mig med att jag endast var med i egenskap av P.A. Basta.
Förhoppningsvis så hinner det hända en del innan jag ska in på hemmet.
Det här är ju den gamla skolan, och då var det väl ganska mycket kristet tjafs, kanske får vi när det blir dags för mig träffas och spela TV-spel i samlingsrummet istället för att lyssna på galningar utan sångröst.
För annars tänker jag be mina barn att slänga ner mig för ättestupan, inget snack om saken.
11.3.09
Lönesamtal...
... ska jag på nu om en liten stund.
Det ska bli intressant, eftersom jag fått bedöma min kompetens på ett papper, sedan har chefen ett likadant papper där hon bedömt mig också ska vi jämföra våra papper.
Jag har kryssat i att jag är bäst inom samtliga områden på min arbetsplats.
Dels har jag hört att man alltid ska satsa allt när man löneförhandlar, dels anser jag faktiskt att med den skitlönen jag har så ger jag rätt mycket mer än vad jag får.
Jag återkommer med en uppdatering efteråt...
Det ska bli intressant, eftersom jag fått bedöma min kompetens på ett papper, sedan har chefen ett likadant papper där hon bedömt mig också ska vi jämföra våra papper.
Jag har kryssat i att jag är bäst inom samtliga områden på min arbetsplats.
Dels har jag hört att man alltid ska satsa allt när man löneförhandlar, dels anser jag faktiskt att med den skitlönen jag har så ger jag rätt mycket mer än vad jag får.
Jag återkommer med en uppdatering efteråt...
8.3.09
Stopp!
Jag och min son har en gemensam passion. Hon heter Veronica Maggio och varje gång vi åker bil tillsammans kopplar vi mp3n till bilstereon och sjunger för fulla halsar.
Vår absoluta favoritlåt heter Stopp. När Melvin vrålar med i refrängen så sjunger det inuti mej också. MEN.
Sedan hela den här historien med morden i Arboga klarar jag inte av att lyssna på Stopp utan att börja tänka på den där psykopatiska tyskhyndan.
Det är otroligt störande och jag vet att det är ganska irrationellt, men samtidigt passar texten så himla bra in på henne att det för mej blir oundvikligt att dra åt det hållet. Och när jag börjar tänka på henne blir jag ledsen och får magvärk, vilket gör att lyssnandet inte blir särskilt angenämt.
Det här är ju förvisso en riktig liten struntsak i jämförelse med vad hon gjort, men det stör mej ändå. Jag vill inte bli ledsen av att lyssna på Veronica!
Vår absoluta favoritlåt heter Stopp. När Melvin vrålar med i refrängen så sjunger det inuti mej också. MEN.
Sedan hela den här historien med morden i Arboga klarar jag inte av att lyssna på Stopp utan att börja tänka på den där psykopatiska tyskhyndan.
Det är otroligt störande och jag vet att det är ganska irrationellt, men samtidigt passar texten så himla bra in på henne att det för mej blir oundvikligt att dra åt det hållet. Och när jag börjar tänka på henne blir jag ledsen och får magvärk, vilket gör att lyssnandet inte blir särskilt angenämt.
Det här är ju förvisso en riktig liten struntsak i jämförelse med vad hon gjort, men det stör mej ändå. Jag vill inte bli ledsen av att lyssna på Veronica!
Var bor du lilla råtta & Imse vimse spindel.
Det märks att vi inte bor i ett nybyggt hus längre, på flera mindre trevliga sätt.
Häromdagen så kröp det upp en spindel stor som en enkrona på väggen i vardagsrummet.
Jag är inte särskilt rädd för spindlar men när Jari försökte få våra utvecklingsstörda katter att fånga den med resultatet att den trillade ner i soffan och ännu inte har återfunnits, tyckte jag att det blev lite obehagligt.
Ännu mer obehagligt blev det när Jari raglade upp yrvaken och lagom morgonglad vid femsnåret för att ge sej iväg till jobbet, men först skulle han slänga något i komposten.
Kompostlådan sitter på insidan av skåpsdörren och är alltså ungefär i lårhöjd, och när Jari lyfter på locket sitter det en råtta där och mumsar förnöjt på en äppelskrutt.
Trevlig chock han fick, ja både Jari och råttan.
Mest Jari kanske eftersom han pep som en flicka i väldigt hög ton så att jag vaknade.
Dagen efter var mister råtta på plats igen, men den här gången lät han sig inte skrämmas iväg utan satte sig och stirrade trotsigt på Jari.
Nu förs det ett tyst krig i vårat kök, mellan Jari oc råttan. Jari tänker utrota den och tills han har gjort det vägrar jag att slänga soporna.
Melvin tyckte att vi kunde fånga den och ha den som husdjur.
Äckligt.
Jag undrar varför de förra ägarna inte talade om på visningen att vi har extra hyresgäster?
Häromdagen så kröp det upp en spindel stor som en enkrona på väggen i vardagsrummet.
Jag är inte särskilt rädd för spindlar men när Jari försökte få våra utvecklingsstörda katter att fånga den med resultatet att den trillade ner i soffan och ännu inte har återfunnits, tyckte jag att det blev lite obehagligt.
Ännu mer obehagligt blev det när Jari raglade upp yrvaken och lagom morgonglad vid femsnåret för att ge sej iväg till jobbet, men först skulle han slänga något i komposten.
Kompostlådan sitter på insidan av skåpsdörren och är alltså ungefär i lårhöjd, och när Jari lyfter på locket sitter det en råtta där och mumsar förnöjt på en äppelskrutt.
Trevlig chock han fick, ja både Jari och råttan.
Mest Jari kanske eftersom han pep som en flicka i väldigt hög ton så att jag vaknade.
Dagen efter var mister råtta på plats igen, men den här gången lät han sig inte skrämmas iväg utan satte sig och stirrade trotsigt på Jari.
Nu förs det ett tyst krig i vårat kök, mellan Jari oc råttan. Jari tänker utrota den och tills han har gjort det vägrar jag att slänga soporna.
Melvin tyckte att vi kunde fånga den och ha den som husdjur.
Äckligt.
Jag undrar varför de förra ägarna inte talade om på visningen att vi har extra hyresgäster?
7.3.09
Jaja...
Nu är någon tydligen skitsur på mig för något som jag inte har gjort, och om personen i fråga tänkte efter lite skulle han förmodligen fatta det själv, det krävs inte direkt någon raketforskning för att koppla hur det igentligen ligger till.
Men ärligt talat så orkar jag inte bry mej om det särskilt mycket.
Är man inte smartare än så, så fine.
Men ärligt talat så orkar jag inte bry mej om det särskilt mycket.
Är man inte smartare än så, så fine.
Utmanad.
Har blivit utmanad av:
www.fetbulan.blogspot.com (Funkar inte att länka.)
Till utmaningen då,
jo den består av 1 styck bild på dej själv utan snyggkänsla.Helst en bakfull,osminkad eller grimaserande hottie..hehe! Inga probs va?Sedan sju stycken tillhörande saker om dej självsom du tycker att du är grym på, riktigt bra på.
Det kan vara materiellt, praktiskt, emotionellt eller något du gjort som var så där riktigt bra.Hänger ni med?
Utmanar:
Alla som känner sig sugna.
Här är min bild, det är inte den allra fulaste, men eftersom jag inte har internet på den stationära datorn (där fulbilderna finns) för tillfället så fick det bli den här.
Och den är faktiskt ganska ful, jag ser helt ond och bulltokig ut.
1. Jag är bra på att fokusera och sedan genomföra, även om det inte alltid verkar som om det ska bli gjort så blir det det till sist, och oftast med gott resultat.
2. Jag är grymt mysig, glömmer aldrig bort att pussas och kramas varken med man eller barn.
3. Jag är skitbra på guitar hero, åtminstone om man jämför med jari.
4. Jag står för vad jag tycker till 110% och vänder aldrig kappan efter vinden för någon annans skull eller för att undvika konflikter.
5. Jag vet precis vem jag är och vad jag vill ha ut av livet.
6. Jag kan det absolut häftigaste partytricket, som ingen annan jag träffat kan.
7. Jag har världens bästa humor.
Shit vad svårt det var! Jag hade nog kunnat komma på lite bättre, djupare grejer... Men strunt samma!
www.fetbulan.blogspot.com (Funkar inte att länka.)
Till utmaningen då,
jo den består av 1 styck bild på dej själv utan snyggkänsla.Helst en bakfull,osminkad eller grimaserande hottie..hehe! Inga probs va?Sedan sju stycken tillhörande saker om dej självsom du tycker att du är grym på, riktigt bra på.
Det kan vara materiellt, praktiskt, emotionellt eller något du gjort som var så där riktigt bra.Hänger ni med?
Utmanar:
Alla som känner sig sugna.
Här är min bild, det är inte den allra fulaste, men eftersom jag inte har internet på den stationära datorn (där fulbilderna finns) för tillfället så fick det bli den här.
Och den är faktiskt ganska ful, jag ser helt ond och bulltokig ut.
1. Jag är bra på att fokusera och sedan genomföra, även om det inte alltid verkar som om det ska bli gjort så blir det det till sist, och oftast med gott resultat.
2. Jag är grymt mysig, glömmer aldrig bort att pussas och kramas varken med man eller barn.
3. Jag är skitbra på guitar hero, åtminstone om man jämför med jari.
4. Jag står för vad jag tycker till 110% och vänder aldrig kappan efter vinden för någon annans skull eller för att undvika konflikter.
5. Jag vet precis vem jag är och vad jag vill ha ut av livet.
6. Jag kan det absolut häftigaste partytricket, som ingen annan jag träffat kan.
7. Jag har världens bästa humor.
Shit vad svårt det var! Jag hade nog kunnat komma på lite bättre, djupare grejer... Men strunt samma!
Färdigflyttad!
Första blogginlägget på en vecka, inte så konstigt eftersom jag dels inte haft något internet hemma och min bärbara har skitkass täckning i det nya huset, och dels eftersom jag inte särskilt förvånande haft ungefär 2000 saker att göra.
Idag jobbar jag dock och har massor med tid att bara sitta, känns underbart!
Flytten blev ganska så kaotisk, jag fattar inte hur vi kunnat samla på oss så himla mycket grejer i vår lilla lägenhet!
När vi flyttade från hus på 110 m2 till lägenheten på 76 m2 hade vi två flyttlass, nu när vi flyttade därifrån hade vi FYRA. Hur är det möjligt, rent förvaringsmässigt?
Som tur var hade vi ett tappert gäng med flyttkarlar och en mamma (min) som städade ur det mesta av lägenheten, så vi han trots allt klart även om oddsen var emot oss.
Sedan såg visserligen huset ut som sju svåra tjackpundarår när flyttgänget åkt hem, men nu en vecka senare börjar vi faktiskt se ljuset i tunneln, efter en god portion ryggvärk och förhårdnade fingertoppar efter allt skruvande ( nya köksmöbler, ny garderob, två nya barnsängar, nya hyllor, ny bokhylla= två miljoner skruvar).
Lovis har dessutom fått något slags flyttpsykos kombinerat med nya tänder och bara skriker så fot man försöker sätta ifrån sig henne, skitkul.
Trots att det varit en hemsk flytt så är det så himla skönt att äntligen ha flyttat! Vårat hus är så fint och vi kommer att få det så bra där när allt är färdiguppackat, jag älskar att vakna på morgonen och ha skog utanför sovrumsfönstret.
Jag älskar att ha en egen garderob som är bara min. Jag älskar att kunna öppna dörren ut till baksidan och släppa ut ungarna. Det är så skönt med allt utrymme och att barnen fått egna rum.
Det är helt enkelt värt allt jobb hundra gånger om!
Men jag ska aldrig flytta igen!
Idag jobbar jag dock och har massor med tid att bara sitta, känns underbart!
Flytten blev ganska så kaotisk, jag fattar inte hur vi kunnat samla på oss så himla mycket grejer i vår lilla lägenhet!
När vi flyttade från hus på 110 m2 till lägenheten på 76 m2 hade vi två flyttlass, nu när vi flyttade därifrån hade vi FYRA. Hur är det möjligt, rent förvaringsmässigt?
Som tur var hade vi ett tappert gäng med flyttkarlar och en mamma (min) som städade ur det mesta av lägenheten, så vi han trots allt klart även om oddsen var emot oss.
Sedan såg visserligen huset ut som sju svåra tjackpundarår när flyttgänget åkt hem, men nu en vecka senare börjar vi faktiskt se ljuset i tunneln, efter en god portion ryggvärk och förhårdnade fingertoppar efter allt skruvande ( nya köksmöbler, ny garderob, två nya barnsängar, nya hyllor, ny bokhylla= två miljoner skruvar).
Lovis har dessutom fått något slags flyttpsykos kombinerat med nya tänder och bara skriker så fot man försöker sätta ifrån sig henne, skitkul.
Trots att det varit en hemsk flytt så är det så himla skönt att äntligen ha flyttat! Vårat hus är så fint och vi kommer att få det så bra där när allt är färdiguppackat, jag älskar att vakna på morgonen och ha skog utanför sovrumsfönstret.
Jag älskar att ha en egen garderob som är bara min. Jag älskar att kunna öppna dörren ut till baksidan och släppa ut ungarna. Det är så skönt med allt utrymme och att barnen fått egna rum.
Det är helt enkelt värt allt jobb hundra gånger om!
Men jag ska aldrig flytta igen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)