Tjohej!

Idag är jag glad! Den här helgen blir toppen!

1. Jag har köpt glitterskor och ska ner på stan och köpa jeans!
2. Ikväll ska jag ha min allra första träff och visa vårens Meandi-kollektion, ska bli så roligt! Är peppad!
3. När jag kommer hem ska jag dricka öl och kanske rent av ta mej ut och dansa eftersom barnen är hos sin mormor. (Skulle egentligen ut imorgon men barnvakten strejkar då så det får bli idag.)
4. Imorgon fyller jag år!
5. Imorgon ska jag på häxmöte och det är alltid trevligt, sedan ska jag hem och äta massa gott och hyra film- på min födelsedag ska jag bestämma helt själv!
6. På söndag ska jag åka och titta på vårt nya hem igen, mäta lite fönster och grejer. Barnen har dessutom inte varit där än så det ska bli himla skoj att få visa dem.
7. På söndag blir det kalas med smörgåstårta och min goa släkt, alltid trevligt att umgås med dem. Och att äta smörgåstårta.=)

Nu så.

Jag sov bort det värsta, även om jag blev tvungen att hålla hårt, hårt i Lovis en stund och känna hennes varma, mjuka och trygga kropp i mina armar innan jag kunde lägga ner henne i hennes säng.
Fast det gjorde det hela om möjligt ännu mer svårt att förstå.

Jaja, om jag varit en framtidsseende superhälte så kunde jag kanske gjort något åt saken. Men det är jag inte så jag får helt enkelt koncentrera mig på att rå om mina egna och försöka stänga ute resten om jag inte ska bli galen.

Vad finns det egentligen man kan göra? Visst kan man skänka massa pengar eller arbeta ideellt, men hjälpen kommer ju ändå alltid när det redan är försent så vad tjänar det till?
När det handlar om vuxna som gör sina små illa så blir det alltid försent.

Känner att jag snöat in rejält här nu, får nog ta och byta ämne om någon ska orka läsa bloggen över huvudtaget.

Men först ska jag sova.

Nu orkar jag inte mer.

Nu gjorde jag det igen. Två gånger till och med.
Läste saker som jag borde låta bli att läsa, men ändå så gör jag det.

Och jag mår så illa, rent fysiskt efteråt.
Det känns som om mitt hjärta går sönder, på riktigt.

Jag har två levande, glada barn. Och jag kan inte låta bli att tänka mej dem i de situationerna.

Jag måste sluta, jag måste verkligen det innan jag tappar all tro på att tiden här är god. Innan rädslan för att ha satt barn till den här helt bisarrt onda världen tar överhanden. Just nu är det alldeles för nära.

Fy fan 3.

Maaaaaaw! Min nya Meandi-kollektion har kommit och jag kan inte hämta ut den förrän på torsdag eftersom jag jobbar tills efter att utlämningsstället har stängt både idag och imorgon.
Så otroligt störande! Jag vill titta och klämma och känna och jag tänker verkligen INTE hålla mej tills på torsdag.
Nu måste jag tänka ut en plan...

Fy fan 2.

Igår när jag skulle gå över ett övergångsställe i stan så höll jag på att bli överkörd.
helt sant.
jag var halvvägs ut i gatan när en bil närmar sig i hög hastighet. istället för att bromsa så fortsätter den bara att köra med resultatet att jag fick kasta mig bakåt, med lovis i barnvagn kan tilläggas.

jag fick givetvis ett raseriutbrott och visade finger samtidigt som jag skrek alla fula ord jag kan (och ni skulle bli förvånade om ni visste hur många fula ord jag känner till, på flera språk) och vad gör idioten i bilen då?
Jo han vinkar åt mej. Vinkar.

Om jag inte vart alldeles chockskadad så skulle jag ha tagit bilnumret och satt dit den jäveln. Önskar verkligen att jag haft sinnesnärvaro nog att göra det.

Fy fan 1.

Sitter på jobbet och har precis kollat klart på oprah winfrey.
det handlade om en amerikansk mamma som på grund av att hon var så förfääärligt upptagen och så otrooooligt stressad och inriktad på att vara en perfekt mamma hela tiden, glömde att lämna sin sovande tvååring hos dagmamman och istället lämnade henne i bilen i åtta timmar medans hon var på jobbet. i 35 graders värme kan tilläggas.
flickans hud satt kvar i bilsätet när de drog loss henne och givetvis var hon död.

sen har människan mage att sitta och grina om hur synd det är om henne som var så stressad att hon kunde glömma. "det kan hända vem som helst."
eh. nej det kan det inte. alla gör misstag, även jag. men att glömma ungarna i bilen under en hel arbetsdag är inget litet misstag utan något helt annat.

det gör man bara inte, och skulle man ändå göra det så går man och hugger huvudet av sej och sitter absolut inte och fiskar sympati i riksteve. motbjudande människa.

sedan säger hon att "vi kvinnor måste sluta upp med att göa allting själva. vi har faktiskt män och vi måste börja be dem om hjälp när vi inte orkar."
No shit, Sher. Kom du på det idag eller?

Dessutom hade hon brun byxdress med en rosa-lila, jag upprepar ROSA-LILA kavaj över.
Hela hennes uppenbarelse i kombination med det hon sa fick mej att spy lite i munnen.

Ibland är ödmjukhet verkligen inte min starka sida.

Redbull ger dig sömnlösa nätter.

Shit vad trött jag var igår. Jag var trött i lördags också så när jag gick av mitt pass klockan 21 tyckte jag att det var en bra idé att köpa en redbull eftersom det ju ändå var lördag och jag gärna ville vara uppe en stund innan jag däckade.

sagt och gjort, jag svepte en redbull på stående fot vid halvtiosnåret.
tänkte att det skulle hålla mej vaken en timme eller två extra kanske.

vad jag inte tänkte på är att jag varken dricker kaffe eller coca cola, nästan bara dricker grönt eller rött te och har druckit redbull två gånger tidigare i mitt liv.
kort sagt är jag rätt ovan vid coffein, så den där redbullen fick mej att studsa runt i soffan tills klockan var 3.30.
helt sjukt.. men nu vet jag att det funkar iallafall.

hursomhelst hade detta effekten att jag sovit cirka tre timmar när det var dags att hoppa upp och gå till jobbet. fantastiskt.

men nu har jag sovit ut, i nästan tolv timmar närmare bestämt. så nu tänker jag ta med mej trollen ner till stan och handla skor. sedan ska vi gå och käka pizza, för imorgon börjar mitt nya liv!

Hate to say I told you so.

Jari var inte bara kaxig när jag kom hem igår. Han var nästan lite spydigt självsäker.
Jag sa åt honom att inte ta ut något i förskott, men han ville inte lyssna på det örat.
Givetvis fick han storstryk igen. När han var naken hade jag fortfarande bara blivit av med en strumpa.
I rest my case.

Men inte ens då kunde han erkänna att jag helt enkelt är bättre än honom på guitar hero. Istället surade han som en liten pojke.

Då var jag tvungen att driva lite med honom så jag ändrade svårighetsgrad utan att han märkte det, han var helt inne i att klå mej. Resultatet blev ju att jag fick mer än dubbelt så mycket poäng som honom vilket stukade hans redan kränkta manlighet ytterligare.
Men sedan kunde jag inte låta bli att berätta vad jag gjort och då blev han nästan lite imponerad.
"Jag blir lite pilsk när du är en sådan vidrig människa." Hahaha.

Sedan drack jag lite vin och blev sentimental och grät en skvätt av orsaker som jag låter bli att nämna här. Mest av trötthet tror jag dock.

Men då kramade han mej och sa snälla saker tills jag blev glad igen.

I början av vårt förhållande körde Jari fula tricks.
Han kom med egenkomponerade dikter som i det stora hela gick ut på att jag var det mest fantastiska som någonsin hänt honom (vilket jag givetvis är), han spelade in romantiska blandband och målade teckningar åt mej, han gick med mej på shopppingrundor utan att klaga ett endaste dugg och hjälpte mej att välja kläder men stor entusiasm (skulle han ALDRIG göra nu), han lagade middagar till mej och ringde mitt i natten för att tala om hur mycket han älskade och saknade mej, ibland låg han och tittade på mej för att han tyckte att jag var vacker att se på.. ja.. ni hajjar.
Han betedde sej som i en dålig amerikansk lovemovie.
Och jag är tjej, så givetvis föll jag som en fura för hans listiga list.

När han väl fått mej på kroken så avtog hans enorma uppvakting ganska markant.
Visserligen blir det väl så i de flesta förhållanden men lite lurig var han allt där i början.
Nu ska det mycket till innan han plockar fram sin överrromantiska sida, men igår var han faktiskt helt underbar och sa det finaste han någonsin sagt till mej.
Men det behåller jag för mej själv.=)

Idag saknar jag honom. Han är helt fantastisk fast jag kan störa mej så att jag blir tokig på honom ibland och fast romantiken nu för tiden mest sträcker sej till klappar på rumpan och snuskiga sms.
Nog nu.

Guitar loser.

Igår uppfann jag och Jari en ny rolig sport: Stripp-guitar hero.
Reglerna är ganska enkla, vi battlar (är sådana guitar hero-nördar att vi införskaffat varsin gitarr) och den som förlorar får ta av sej ett klädesplagg. När man inte har några klädesplagg kvar får man börja utföra mer eller mindre förnedrande sexuella tjänster åt vinnaren. Askul.

Jari var otroligt självsäker innan, jag tror närmare bestämt att hans exakta ord var att jag skulle vara naken inom 5 låtar.
Men som vi alla vet går högmod före fall och jag spelade skjortan av honom. Bokstavligen.
När jari var naken hade jag fortfarande alla mina kläder på mej. Jag njöt, och Jari som är en otroligt dålig förlorare blev om möjligt ännu lite sämre när han tvingades tävla naken.
Han skyllde på det mesta, ni vet sånt som dåliga förlorare gillar att skylla på: fel på gitarren, för mycket öl, för lite sömn.. yada yada.

Sanningen var helt enkelt att jag hade sånt jäkla flyt igår. Jag spelade så att svetten rann och jag var BRA! Jag satte nästan vartenda ackord.

Hursomhelst så påstår han att jag ska få storstryk ikväll när jag kommer hem från jobbet, så nu är jag sjukt peppad. Om det visar sig att jag slår honom idag också kommer jag att kunna suga på den här karamellen länge, länge... Jag kommer att spela som om det gällde livet.

Lilla ego.

Jag har gått runt och haft ångest i flera dagar eftersom Jari fått för sej att åka till england och spela med gloomy sunday just den helgen vi ska flytta.

det är inte det att jag inte kan flytta ensam. Eller ja inte ensam eftersom halva min släkt skulle hjälpa till och min mormor dessutom ska passa mina barn hela flytthelgen, men utan min man får man väl säga då.
Utan det var mest det där psykologiska med att inte ha Jari med som störde mej; det här blir vår femte flytt på sex år och vi har fått in någon slags rutin på flyttandet där det gått så långt att det rentav blir ganska mysigt.

Det hade helt enkelt blivit pisstråkigt att flytta utan Jari.
Vad skulle jag hittat på när alla flytthjälparna stuckit hem?
Skulle jag ensam beslutat om hur vi ska ha möbler, tavlor och grejer? Eller bara låtit allting vara tills han kom hem igen? (inte en chans!)
Fy så tråkigt!
Och att sova helt ensam första natten i nya huset utan varken man eller barn..
Nej hela flyttsituationen kändes genast väldigt tråkig när vi konstaterat att flytten sammanföll med englandstrippen.

Men ibland har jag flyt, för igår fick vi reda på att spelningen blivit inställd, ja faktiskt hela festivalen där de skulle spela är inställd!

Det är ju tråkigt att de inte får spela och alla andra band som var involverade är säkert jättesura, men shit vad glad jag är!

Bajskorven faller inte långt från trädet.

Igår kväll ägnade jag och Melvin uppskattningsvis en timme åt att byta ut ord i kända barnsånger mot bajskorv och andra bajsrelaterade ord.
Melvin har fått en seriös släng av kiss och bajs-åldern. (Mycket på grund av att Lisa och Mathias köpte bajsboken åt honom i julklapp, tack tack!) men det mest tragiska är att jag nog aldrig kom ur det stadiet för jag tycker fortfarande att det är sådär fnisskul. Åtminstone var det det igår.
Nu kanske ni skakar på huvudet men pröva själva! Jag lovar att ni kommer att skratta ihjäl er.

(jag berättar klart om mina olyckliga stunder en annan dag när jag har mer tid och tankekraft.)

Lycka versus olycka.

Inatt när jag kommit hem från en mycket trevlig kväll i göteborg och hade svårt att varva ner och somna så låg jag och funderade på mitt liv. Lite djupt sådär om mina bästa minnen, och mina sämsta.
Bästa:

¤Mitt allra första riktigt lyckliga minne är från Rhodos, jag var tre år då fast det vet jag bara för att min mamma talat om det, och jag fick åka med mamma och hennes kompis dit utan lillebror. Jag minns mycket från den veckan men det jag minns starkast är en kväll när vi gick på barrunda. De söp inte eller så (tror jag, haha) men vi träffade kompisar till dem som de kände sedan innan ute på nån bar och jag halvsov i min sulky. Jag minns att jag vaknade till ibland och att det var varmt och mysigt med alla människor som skrattade och hade trevligt och att jag var mycket lycklig.

¤Mitt andra är från sexårsåldern. Pappa väckte mej och min bror tidigt och det var en såndär riktigt klar och kall vinterdag med mycket snö. Pappa bodde i ett torp i falköping då och vi gick långt in i skogen till en liten tjärn som vi åkte skridskor på. Sedan drack vi varm chocklad och åt mackor.

¤Tredje är när jag fick min lillebror Robin. Då var jag sju och det var otroligt spännande med en bebis. Jag minns att fröken skrev på tavlan att Jenny hade fått en lillebror och jag var så stolt.

¤Fjärde är när jag tolv år gammal fick åka med min bästis till spanien en vecka. Hon ringde kvällen innan avresan och frågade om jag kunde följa med och jag trodde aldrig att mamma skulle gå med på det med så kort varsel. Men det gjorde hon och då var jag så glad att det var inte klokt.

¤Femte är från när jag var sexton och kom in som reserv på estetlinjen- Då var jag faktiskt så glad att jag grät.

¤Sjätte är från första gången jag stod på scen. Det var skithäftigt. Då var jag sjutton.

¤Sjunde (och nu börjar det bli klyschigt) är från när jag och Jari precis träffats. Vi hade väl inte pratat om att vara tillsammans men jag ville att det skulle vara så.
En dag när vi satt i hans sunkiga unkarlskök och gjorde pannkakor så ringde det och personen i andra änden frågade vad han gjorde och då svarade han att han stekte pannkakor åt sin flickvän. Lycka och eufori.

¤ Åttonde är mina barn. Jag kan inte välja ett och det låter banalt men alla som har barn vet att det är som det är. De gör mej lyckliga varje dag. Första gången de sprakade inuti mej, första gången jag fick möta deras blickar och lukta på deras huvuden. Första gången de log och alla de andra förstan som man har med dem när de är små. Första gången de skrattade tillsammans bägge två..

Om jag måste välja ett åt dem var så blir Melvins det från första gången han sparkade.
Jag och jari bråkar inte särskilt ofta men den här dagen hade vi gjort det. jag minns inte längre om vad men jag satt iallafall i vardagsrummet och grät.
jari hade gått ut och jag kände mej bara helt olycklig och osäker på allt.
då kände jag tre små buffningar i magen. det var som om han sa åt mej att allt skulle bli bra och att han fanns där med mej.

Lovis är lätt, för med henne gjorde vi ett könsul och jag var så säker på att det var en pojke till, vilket visserligen hade vart underbart det med.
Men jag minns när hon sa att det är en liten tjej att jag blev så förvånad, och så glad att jag skulle få en dotter eftersom jag redan hade en son.

Nä fy va sockrigt det blev nu. Jag fortsätter sen när jag lugnat ner mej. måste visst jobba lite också.

Den oändliga historien.

Det börjar kännas riktigt tjatigt, det hära.
Nu har min stackars Lovaliten fått ögoninflammation verkar det som.
39,5 i feber också. Ska det aldrig ta slut?

Hon hasar runt och gnäller som en tok. Damen vet hur man tycker synd om sig själv, trots sin ringa ålder. Har hon ärvt det av sin mor kanske?

Jaja..

Själv mår man skit men det är bara att se glad ut trots evighetsförkylningen.
Jobba, jobba, jobba. Plugga, plugga, plugga. Sälja, sälja, sälja.
Jag kommer överhuvudtaget inte att ha något liv den här våren.
Men på ett sätt känns det bra, jag känner mej nyttig och det var minsann ett tag sen jag gjorde något ordentligt. Och jag har ju hela livet på mej att vara lat, sedan.

Bestämde mig i sista stund för att byta ut en kurs och läsa engelska C istället.
Jag har inget emot att prata engelska, men jag fixar inte att läsa engelska böcker.
Det vill bara inte fastna när jag läser på engelska och eftersom det finns en rejäl hög med böcker jag gärna skulle vilja läsa som bara finns på engelska, och även några stycken som jag vet att jag kommer bli tvungen att läsa om jag inte ska få stryk=) så tänkte jag att det kunde vara bra att plugga in lite mer eng.

Det verkar bli skitkul, det enda man ska göra är att skriva ett specialarbete om något kulturellt, historiskt, religiöst etc som finns främst i ett engelsktalande land, sedan får man välja en bok som man ska läsa av en engelsk författare (på engelska givetvis) och redovisa den skriftligt, plus att läraren väljer en bok som ska redovisas muntligt. That´s it.

Ett arbete på engelska om i princip vadsomhelst man är intresserad av är ju bara roligt, att öva sig på att läsa engelska böcker är ju precis det jag vill göra och alltså roligt det med.

Det känns som att det blir en glidarkurs.. värre är det med matten och naturkunskapen, religion ska jag ha med men det är jag inte nervös för, det ska också bli kul.

Och vad gäller matten/nk så är det nog bara att bita ihop och ta sej igenom om jag inte vill ha ett skitjobb resten av livet.

Vilka puckon det finns.

http://www.familjeliv.se/Forum-4-51/m39783205.html

Hon skriver lite hattigt, men om man orkar läsa igenom det hon skrivit så inser man ju vilken kalaskarl man lyckats få tag på.. och vilka förbannade ärkesvin det finns som man haft turen att missa.

usch.

jag saknar mina barn så att det gör ont i bröstet.
Det är förmodligen det enda bra som kommer att komma ur det här (det och en massa stålar), nu när jag inte kommer att umgås med dem 24/7 kommer jag förmodligen inte att vilja sälja dem lika ofta.

Lök på min lax.

jaha. Så var dagen jag fruktat och fasat inför här. Just nu befinner jag mej alltså på den arbetsplats jag inte satt min fot på på över ett och ett halvt år.
Det känns förjävligt. Som om jag aldrig varit härifrån.

Jag är dock mycket mycket lycklig över att jag fått en dator. Det förminskar mitt lidande med 80%. Förmodligen kommer det även att öka min bloggfrekvens med 180% eftersom jag bara kommer att arbeta 12-timmars pass 1-3 dagar i veckan.
På de tolv timmarna har jag ca 2 timmar som jag verkligen arbetar. Resten av tiden sitter jag bara och försöker hitta å¨tidsfördriv som får timmarna att gå lite snabbare.

Jag vet, de flesta undrar vad fan jag klagar över. Jag kan surfa, läsa och till och med halvsova större delen av min arbetstid. Men det är faktiskt bättre att ha ett jobb där man gör något. Tiden går så otroligt mycket fortare då.
Sen det faktum att när jag väl utför något på mitt arbete är det oftast saker som innefattar att få dräggel på sej, torka en vuxen människas bakdel eller annat äckligt tycker jag nästan väger upp alla mina fritimmar.

Fy fan vad jag ska härifrån snart. Flera av de andra som arbetar hos samma brukare har verkligen gjort det i x antal år. Jag fattar inte hur dom står ut?
Har de inga som helst ambitioner i livet? Jag förtvinar av att vara här.

Dessutom small det till i mitt öra igår när jag och Melvin var på Maxi och handlade.
Helt plötsligt svullnade min hals igen och det började illtjuta och bulta i högerörat. Jag var helt säker på att jag fått akut dödlig öroncancer eller något sådant, men när jag ringde sjukvårdsupplysningen så fick jag rådet att avvakta.

Tog en citodon som jag sparat till ett särskilt festligt tillfälle (eftersom jag har en förmåga att råka ut för diverse konstiga sjukdomssymptom som oftast är mer eller mindre smärtsamma) men det hjälpte inte så vid tolvsnåret igår kväll åkte jag in till jourcentralen.
Där var det givetvis lååång väntetid så först strax före två inatt fick jag hjälp.

Det var ju inte så mycket snack om saken, han kikade lite i örat och konstaterade snabbt och glatt att jag har en rejäl öroninflammation. Tack som fan.

Ibland undrar jag om någon osynlig typ sitter någonstans och bara driver med mej.
Jag har aldrig någonsin haft öroninflammation. Jag har haft två veckor på mej att få det, två veckor då jag kunde fått ligga hemma och tycka synd om mej själv och ha ont.
Men givetvis måste det bryta ut kvällen innan jag ska börja jobba. Inte ens DAGEN innan jag ska börja jobba. Då kunde jag ju ha sökt hjälp på vårdcentralen.
Men nej då, kvällen innan jag ska börja jobba givetvis så att jag tvingas tillbringa halva natten på jouren.
Jag har alltså inte bara jävligt ont i örat och tvingas jobba tolv timmar i sträck, jag har dessutom varit uppe till halvtre i natt och följaktligen bara kunnat sova knappt fyra timmar.

Usch vad jag gnäller nu. Men jag kan nog ärligt säga att jag sällan kännt mig så bitter, cynisk och självömkande som just idag, så det får ni stå ut med.

Gott nytt då för farao!

Jaha. Så var det 2009 då.
Jag vet inte riktigt hur jag vill summera 2008, men på det stora hela har det varit ett bra år med ett par upp och nedgångar och några riktigt trevliga minnesvärda händelser, och det är väl så de flesta år är.

För 2009 har jag stora planer däremot. Jag känner på mej att det blir ett höjdarår, och så optimistisk brukar jag sällan vara den 1a januari.

Just nu hägrar flytten, givetvis. Men även det faktum att jag om allt går som planerat ska börja studera på heltid till hösten känns bra.
Vi hoppas också ha råd med en utlandsresa någon gång under året och det är ju aldrig fel. Och bara det faktum att vi till hösten ska få in bägge barnen på dagis och på så vis utveckla något slags normalt vardagsliv känns skönt att tänka på.

Jag är visserligen väl införstådd med att jag är lyckligt lottad som kunnat ha mina barn hemma på heltid ända tills de närmat sig tvåårsåldern.
Jag förstår att de flesta inte har den möjligheten och dömer absolut ingen som lämnar barnen tidigare än så (det hade jag också gjort om inte mitt jobb varit såpass flexibelt i arbetstid), men jag personligen anser att barn egentligen är för små att lämna redan vid ett år. Därför är jag som sagt mycket tacksam över att jag kunnat slippa lämna dem så tidigt.
Men samtidigt blir det mer struktur på saker och ting med en inrutad vardag.
Nu tar vi dagen lite som den kommer, jag är själv ingen rutinmänniska och måste nog erkänna att jag varit riktigt usel på att ha rutiner med barnen medans vi varit hemma.
Jag vet ju inte, men det känns som att det kommer bli ordning på det per automatik när vi har jobb och dagistider att passa.

Men först är det våren, från och med i övermorgon går jag tillbaka till mitt jobb som PA, med tjänsten utökad till 75% (hade 52% innan). Trots detta kommer jag bara att arbeta 1-2 dagar iveckan, men då jobbar jag i gengäld 12 timmar i sträck.=/
Jag har själv valt att ha det så för det är ju underbart att vara ledig 5-6 dagar i veckan. Men visst kommer det bli tuffa pass och jag ser inte direkt fram emot det.

Utöver mitt ordinarie jobb kommer jag fortsätta med Meandiförsäljningen som blir ungefär 25%.

Dessutom ska jag plugga halvtid på distans, allt som allt ger det alltså en arbetstid på 150%.
Jag blir stressad bara av att skriva om det.
Som tur är kommer jag kunna plugga i princip allt medans jag är på mitt andra jobb (mycket dötid), så det blir nog inte så tufft som det låter.

Det ska bli skittråkigt att börja jobba och det kommer bli en seg vår, men jag kommer att öka min inkomst med 12 000 i månaden och det är fanimej inte fel.
Ska bli så skönt att slippa vända på slantarna, nu i höst har jag bara tagit ut 3 dagar föräldrapenning i veckan och det har bannemej inte vart sådär jättekul.

Hursomhelst, det här skulle bara bli en kort summering av 2008 och en liten inblick i vad 2009 har att erbjuda för min del, men det blev visst en hel massa babbel istället.
Så kan det vara ibland, och det är väl ett ganska bra avslut på det här inlägget;
att även om man planerat att saker ska bli på ett visst sätt så kanske det blir helt annorlunda.
Så vi får väl se hur 2009 kommer att arta sej.