Visar inlägg med etikett Kärlek. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kärlek. Visa alla inlägg

19.11.08

Birthday-baby!

För ett år sedan idag föddes världens finaste flickunge.
Då var hon bara en liten, liten korv som jämt sov och aldrig skrek.




Om hon fortfarande är en korv exakt 365 dagar senare kan man ju diskutera.
En falukorv i sådana fall. Nu för tiden sover hon nästan aldrig.
Hon skriker så fort hon inte får sin vilja igenom.
Men hon är nästan alltid glad och gillar att mysa och hitta på practical jokes (på en ettårings nivå, vill säga).
Varje dag dansar hon i vardagsrummet och när jag tänker mej hur livet var för ett år sedan, innan hon kom kan jag inte minnas något annat än att det måste varit tråkigt.
Det här året har gått fruktansvärt fort, snabbare än någonsin.
Jag ska inte ha några fler bebisar, så nu sörjer jag lite att min sista bebis redan börjar bli en stor tjej som kan själv.
Men samtidigt vet jag ju att det kommer bli fantastiskt roligt de närmaste åren, det är ju nu vi verkligen kommer att få se en egen liten personlighet växa fram, och jag är ganska säker på att det är få saker i världen som är lika tillfredsställande som att få vara med och forma en annan människa.


Paketöppning.

Storebror hjälper till och visar hur ett paketproffs gör.


Min stora ettåring! Gosh vad fort det gick!




23.9.08

Slackerdag.

Igår hade jag en väldigt stressig, händelserik och tillsist trevlig dag/kväll med resultatet att jag idag kände mej helt dränerad på energi.

Alltså gjorde jag något radikalt som jag normalt sett inte brukar göra eftersom bara tanken på det oftast ger mej dåligt samvete.

Jag stängde av mobiltelefonen, drog ur sladden till hemtelefonen, stängde av datorn och låste dörren.
Isolerade mej totalt från omvärlden med andra ord, och sedan låg jag i soffan hela dagen i pyamas.

För en gångs skull läste mina barn av min sinnesstämning rätt och lät mej faktiskt (nästan) vara.
Jag lät Melvin titta på tv hur mycket han ville, han fick obegränsad tillgång till datorn och vi gick igenom massor av de gamla nintendospelen som finns inlagda på X-boxen.
Fy vilken hemsk mamma jag är! Men idag struntade jag faktiskt fullkomligt i det.

Lovis verkade rätt nöjd med situationen, de senaste veckorna har vi flängt runt som en flock yra höns och hon tyckte nog det var skönt att bara skrota runt hemma och greja med sånt som tiomånaders gillar att greja med (slänga saker i toaletten, äta upp tv-tidningen, leka med pappas cdskivor, dra fram alla skorna i skostället i hallen, tömma skåp och lådor i köket, öva på att klättra upp i soffan, äta saker man hittar under soffan och så vidare).

Istället för att laga mat fick Jari åka ut och jaga pizza, och vi har både druckit cola och ätit glass.
Vidare har vi inte vart ute och fått frisk luft på hela dan, inte klätt på oss eller ätit ordentlig lunch.

Jag har alltså inte gjort någonting idag utan bara varit, och det var helt underbart att bara strunta i alla måsten och allt som ska göras och bara vara i nuet med dom två som betyder allt för mej.

Och vet ni vad det märkligaste är? Att trots att jag rent praktiskt varit en riktig skitmamma idag var det nog bra längesen jag var en sådan bra mamma som idag.
Så många pussar och kramar, så mycket mys och bus som vi hunnit med idag, så mycket tid som annars hade gått åt att städa, laga mat, göra annat men som istället gick åt att se barnen och ta tillvara stunden, har jag sällan.

Det var två mycket lyckliga små troll som gick och lade sej och det ska jag också göra nu.

Och imorgon ska jag sätta på mobilen igen, jag ska duscha och aktivera och rensa upp här, jag ska plugga och träna och gå till öppnis.

Men tack vare den här fina dagen kommer det att kännas mycket lättare.

9.8.08

I fyra år har jag varit någons mamma.

Nybliven fyråring äter tårtfrukost.=)



Tiden går så fort. Det är visserligen underbart att se Melvin växa. Han gör mej stolt och glad varje dag.

Men samtidigt gör det lite ont i hjärtat. Jag vill sakta ner lite. Men han blir aldrig min lilla bebis igen.



Födelsedagen gick fint. Vi hade kalas här på eftermiddagen för släkten och Melvin sken som en sol.

Han är så stolt över att vara fyra år nu. Också fick han massor med fina presenter med såklart.
Min lilla, lilla kille börjar bli stor!



6.8.08

Fyra år. Ett litet liv och en evighet.

Eftersom Melvin är född 00.20 ägde hela min förlossning i princip rum idag för fyra år sedan. Alltså låg jag just nu för exakt fyra år sedan och trodde att jag skulle dö. På riktigt.
Eftersom storyn inte finns med här i bloggen kommer den här, om nu någon skulle vara intresserad:

Natten mellan måndag o tisdag började jag få värkar. på tisdagmorgon var dom så pass starka att vi packade väskan o tänkte ringa, då bara avtog dom (till mitt stora förtret o jaris enorma besvikelse) så jag gick o la mej.
tisdagnatt var ett helvete (trodde jag, om jag bara vetat vad som väntade hade jag nog sovit gott trots värkar) och på onsdag var vi hos barnmorskan. hon sa att det enda vi kunde göra var att gå hem o ha sex så det gjorde vi och nån timme senare hade jag värkar igen.
På onsdagkväll kom värkarna med två-tre minuters mellanrum så vi tog vår redan packade väska och drog iväg till borås. jag hade packat för två nätter.. föga anade jag att det skulle dröja en vecka innan jag fick komma hem igen.

väl inne på förlossningen konstaterade världens käckaste barnmorska att jag var öppen två centimeter *triumf*. så vi blev inskrivna och fick ett vilorum för natten. jari fick en livsfarlig tältsäng och jag fick två panodil och en morfinspruta vilket jag tyckte var himla festligt. så sa dom åt oss att försöka sova. vi var dock rätt uppspelta och fnissiga (särskilt jag) så det tog sin lilla tid, jag lyckades bara halvsova mellan värkarna och klockan sju väckte jag jari.. vi åt frukost vid det lilla bordet i vilorummet och låtsades att vi befann oss på något flashigt hotell nånstans.. det här var den femte augusti och således vår ettårsdag.. vi konstaterade att vårt barn förmodligen skulle komma ut på vår årsdag och kunde inte riktigt bestämma oss för om det var bra eller dåligt.. men vi hade inte behövt bekymra oss.
efter en stund dök det upp en hårdhänt barnmorska som skulle kolla vad som hänt under natten.
jag var fullständigt övertygad om att nu skulle det dra igång, men hon kände och jag hade inte öppnat mej en millimeter till, även om tappen nu tydligen var helt utplånad. besvikelsen var enorm, och nu fick jag inga mer tabletter för nu skulle det skyndas på. men hela dagen gick så tillsist fick vi gå ut o gå och när vi kom tillbaks hade jag faktiskt öppnat mej en ynka centimeter till.. så antingen, sa barnmorskan (den käcka igen) får du något att sova ordentligt på nu och så sätter vi igång dej igen i morgon bitti, eller så föder du barn inatt.
jag var ordentligt trött + att det lät läskigt när hon sa sådär, så vi valde att sova.. ett ödestigert misstag visade det sej, för när det blev morgon ville den nya barnmorskan inte alls sätta i gång nånting, tvärtemot sa hon att vi antingen fick åka hem o försöka få fart på det eller gå ut o gå.
jag tänkte fanimej inte åka hem efter dom senaste dygnen så vi gick ut o gick en rejäl promenad, ungefär halvvägs började jag få så ont att stönanden var oundvikliga. jag hängde på jari och stånkade o pustade och skrämde livet ur åtminstone en liten tant som oroligt frågade hur det var med mej.
vi började gå tillbaka till förlossningen, men fick stanna ungefär var tionde meter när en ny värk kom, tillsist lyckades vi ta oss fram iallafall och när vi kom in fattade barnmorskan att nu menade vi allvar, så vi fick ett rum och, äntligen; Lustgas.
I början tyckte jag bara att det hela var obehagligt, men när jag fått lite kläm på det var det underbart.
jag började rentav tycka att det här med att föda barn kanske inte var så pjåkigt ändå.. och roligt var det dessutom.. skitkul. klockan var nu fem på eftermiddagen och dom närmaste två timmarna gungade jag gungstol och andades lustgas. mellan värkarna fnissade jag åt jari och var allmänt tillfreds med tillvaron.
vid sjutiden tog dom hål på hinnorna och massa varmt vatten forsade ut. jag blev plötsligt övertygad om att man nu skulle kunna se konturerna av bebisen alldeles under skinnet och vågade inte kolla ner, men tillslut tog jag mod till mej och magen såg precis likadan ut som innan.. så klart.
vid åttatiden åkte jari för å handla mat. när han gick satt jag i min gungstol o lyssnade på björk och allt var frid o fröjd. då kom barnmorskan in o sa åt mej att försöka kissa, vilket misslyckades så hon beslöt att tappa min blåsa.. och sedan bröt helvetet löst. om jag trott att jag hade ont innan hade jag fel. jag var övertygad om att man inte kunde överleva en sådan smärta som jag kände nu, så jag bestämde mej för att svimma.
dom närmaste tre timmarna är rätt suddiga. jag hade iallafall nått slags vision och emellanåt var jag övertygad om att jag skulle dö. jag var nån helt annanstans och det enda bra med det var att jag inte hade ont längre.. ibland vaknade jag dock till och sa tydligen en hel del flummiga grejer, stackars jari som lugnt gett sej iväg för o käka kom tillbaks till ett inferno utan dess like, med mej ömsom avsvimmad, ömsom vilt skrikande och fastklamrad vid honom.. efteråt har han berättat att det var helt hemskt.
han har också berättat att värkarna ibland var uppe på 120 på ctgn.. vi som tyckte det var mycket när dom var uppe på 30 dan innan. vid niotiden fick jag eda, som knappt tog bör tilläggas eftersom den sattes för sent, detta har jag dock inget som helst minne av, inte heller att dom tog ifrån mej min älskade lustgasmask och satte igång att slå mej i ansiktet minns jag, hursomhelst kom jag tillbaks ordentligt vid elva, och sen började jag krysta..
och jävlar vad jag krystade, i vad som kändes som en evighet. jari hejade på och torkade pannan/ höll i lustgasmasken. ibland glömde han trycka fast den ordentligt över munnen på mej.. vilket gjorde mej fullständigt rasande. men jag hade fullt upp med att klamra mej fast i sängen (hade träningsvärk i 4 dar efter) och skrika för allt jag var värd. jag krystade o krystade o krystade. men det hjälpte inte så tillsist kom en barnmorska av rysk kulstöterskemodellen in och slängde sej, enligt jari, på min mage så det knakade i sängen och jari var övertygad om att hon brutit mina revben, och ut flög i en enda värk vår son.

jari tittade ner och sa att han såg en pung. trots att jag varit övertygad om att barnet var en flicka var det så självklart att den där pungen satt där. jag väntade otåligt på att få upp vår bebis på magen, ögonblicket vi drömt om så länge. men det kom inte. och nu började det sakta gå upp för mej att det var alldeles tyst. inga barnskrik. nästa tanke; han är död!

från det att bebisen kom ut, till att jag hann tänka detta, till att dörren small upp och ett läkarlag störtade in och försvann med jari och vårt barn kan det bara ha gått några sekunder. men det kändes som en evighet i slowmotion.. och jag fattade ingenting. barnmorskan sa åt mej att fortsätta andas lustgas så det gjorde jag och som tur var var jag så knockad av den att jag inte riktigt fattade vad som hände. den närmaste halvtimmen visste jag inte om mitt barn ens levde. dom tog ut moderkakan och visade den med livets träd och yada yada. jag ville se mitt barn.

en läkare kom in och sa att han är lite sur.. jag fattade fortfarande ingenting, pratade han om mjölk?
först nu efteråt har jag fått veta att det innebär att barnet får mjölksyra i blodet efter en hård förlossning.
sedan skulle jag sys och då äntligen kom jari in med vårt barn i famnen. så fick jag se honom och pussa honom och lukta på honom i några minuter innan dom försvann igen. barnmorskan sydde ihop mej (en inre liten bristning + ett litet klipp hon lagt) och började äntligen förklara vad som hänt.

Melvin låg i vidöppen kronbjudning, alltså med det bredaste på huvudet först istället för det smalaste, vilket leder till längre och smärtsammare förlossning(jo tack, du)"så du har iallafall vart med om det värsta som finns i förlossningsväg", sa barnmorskan glatt, "nästa gång kommer det inte alls göra lika ont!" jag kände mest för att sparka henne i ansiktet när hon sa så.
Dom hade haft problem med att få ut honom, varpå han blivit stressad och bajsat i det vatten som fanns kvar.. därpå hade fosterljuden sjunkit och vi tydligen vart bara några sekunder från akutsnitt när han kom ut (därav läkarteamet som jag tyckt var väldigt snabba; anledningen till det var helt enkelt att jag skulle snittas).
och då andades han inte. men nu var tydligen allt bra, bara att han var medtagen och behövde ligga i kuvös ett tag. sedan hade hon sytt färdigt och hjälpte mej på toa. först då var jag tillräckligt klar i huvudet för att kunna konstatera att det var alldeles tyst och stilla i min kropp, för första gången på ett halvår. och att jag inte hade värkar längre, för första gången på 53 timmar. sedan kom jari tillbaks och vi fick mackor och juice som jag slukade ("eeh.. ska du ha dom där eller").

jari satt bara o såg på mej med tårar i ögonen.. sedan sa han: om du visste vad du växt i mina ögon nu, jenny.
det kändes bra. så småningom fick vi åka upp till neonatal där vår lille pojke sov i en kuvös. så fick jag äntligen hålla honom ordentligt, hans lilla huvud var alldeles blått efter att han legat och tryckt så länge och jag började nästan gråta när jag tänkte på hur ont han måste ha haft. så tittade han på mej och jag var hans. Så enkelt gick det. (så jag tar tillbaka det där om att kärlek vid första ögonkastet inte exsisterar; när det gäller ens barn så gör det helt klart det.)

5.8.08

I fem år har jag varit världens lyckligaste.

Den kvällen för fem år sedan idag då jag blev hans är ljus och värme.
Det värker i hjärtat av nostalgi när jag tänker tillbaka på den.
Vi kysstes tills luften tog slut, jag hade ömma läppar dagen efter.
Han viskade alla de rätta sakerna och jag trodde på honom av hela mitt hjärta.
Så många gånger jag blev sviken och bränd det året är det ett under.
Men jag kände att han talade sanning och han helade mej fortare än jag någonsin trott var möjligt.
En förälskelse så stor att den inte går att beskriva.
Han var (och är fortfarande) allt det jag sökt hos den människa jag vill dela mitt liv med: Ödmjuk, kärleksfull, tolerant och varm.
Allt som finns mellan oss är respekt och kärlek. och redan då, på något sätt visste jag.

Jag tror inte det finns något som heter kärlek vid första ögonkastet.
Men det jag kände första gången jag såg Jari är nog så nära man kan komma. Trots att jag inte visste något om honom värkte det i min själ när han gick.
Jag ville så gärna följa honom, vara hans.
jag trodde aldrig att det skulle bli verklighet. Att han kände samma sak.
Men det gjorde han och det var magi och kärlek och ömhet och värme.
Det är det fortfarande efter så lång tid. Jag kan fortfarande bli alldeles yr av förälskelse när jag ser honom sova, när jag stryker läpparna över den lilla fläcken alldeles bakom hans öra som är så mjuk, så mjuk och luktar så gott.
När han leker med våra barn eller kysser mej hejdå innan han går till jobbet på morgonen.
Små, små saker. Kärlekslappar på kylskåpet, ett sms som får det att pirra i hela kroppen, en kram när allt känns jobbigt och svårt.
Ett liv utan honom vore ett halvt, svartvitt liv.

Fem år. Det är ganska länge. Ändå har det gått så fort och vi har hunnit med så mycket.
Vi har gett varandra två barn, kärleksbarn. Vi har delat sorg.. men det har funnits så mycket kärlek och glädje.
Vi har lovat varandra att leva tillsammans, alltid.
Jag tror att vi kommer kunna hålla det löftet. Det är min övertygelse och den gör mej så lycklig.
Tusen år till, min själs älskade.. men fem är iallafall en bra början.

"I en evighet levde jag som om du inte fanns
I alla drömmar var du ändå nära så underbart nära
Och jag trodde jag fann dig men du var någon annanstans
Varenda gång jag funnit nånså såg jag att drömmen inte var sann

Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Ja alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött

Det var enkelt och vackert du sa att du väntat mig
Jag kunde ana att det fanns en himmel på jorden jag såg den
Och du bad mig att leva mitt liv alltid nära dig
Jag följde dina steg och allt jag någonsin drömt om fanns där för mig

Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Ja alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött

Det finns ingen som lockat mitt hjärta så underbart
Med all din ömhet får du sorg och smärta att sakta försvinna
Alla skuggor, allt mörker som förr var så uppenbart
Det skingras, och tillsammans ser vi ljuset, som stiger med solens fart"

3.8.08

Resumé:

Bloggen har haft semester. Och jag har njutit av några helt perfekta sommarveckor med sol, bad och grillfester i överflöd. Jag är mycket nöjd. Sedan jag skrev sist för lite drygt en månad sedan har jag:

Vart argare på Jari än jag någonsin varit under hela vårat snart fem år långa förhållande.
Varit med om en utav de häftigaste och mest livsomvälvande händelserna hittills i mitt liv.
Badat naken i en sjö med vänner klockan tre på morgonen.
Firat min första Lughnasad.
Läst 8 delar i sagan om isfolket.
Tatuerat mej.

Men nu har jari börjat jobba igen och även om jag ska vara ledig hela hösten är semestern på något sätt över för mej också. Men det är ok, jag gillar höst.=)

8.7.08

Redogörelse 3: Arvika.

Jahopp. Hemma igen då. Och återhämtningen tog ovanligt lång tid trots att jag aldrig betett mej så lugnt och beskedligt i festivalsammanhang tidigare. Man börjar visst bli gammal.


Har träffat massor med supertrevliga människor och i vanlig ordning en hel del otrevliga och jobbiga dito.
På det hela taget är jag mycket nöjd, även om L slog huvudet på spiken när hon sa att det vart en mycket underlig festival.


Fick se allt jag velat se plus lite till, brände sönder näsan, rökte 60 cigaretter och sov alldeles på tok för lite, skrattade alldeles för mycket.. orkar liksom inte riktigt gå igenom allt, men ni som vet hur det är vet hur det är.
Och vet ni inte är det ingen idé att försöka förklara. Anneli var däremot ambitiös som tusan och bildbloggade under hela helgen, kolla http://http://www.rullgardinsflikkan.blogspot.com/

Jag älskar det, jag längtade hem med varenda cell i min kropp men jag älskar det. Och nu längtar jag tillbaka.
Och trots att jag var alldeles förbi av trötthet när jag kom hem känner jag mej på något sätt alldeles proppfull med energi och ork och tålamod nu. Tre dagar om året. Det är allt jag behöver för att kunna orka vara mamma, hustru, vuxen och allvarlig de övriga 362. Det är inte så förbannat mycket begärt.


Det är inträngd mellan människor jag inte känner, med deras svett mot min och min lycka i deras.
Det är när vi alla är en enda kropp som rör sej i samma takt, med hjärtan som dunkar lika.
Det är när musiken fyller varje del av mej med så mycket glädje att jag måste illtjuta med den.
Det är då jag känner att jag lever. Mitt liv är här och det är nu och det är underbart.
Det är stunderna som håller mej flytande.


Det sämsta? Att vi bodde ca 5 träd från ett danstält som spelade dunka-dunka så luftmadrassen hoppade till klockan 3.30 varje morgon.


Det bästa? Otippat nog måste jag säga S. P. O. C. K s spelning. Otippat eftersom jag aldrig hört dem förut och trots att jag var nykter hade så grymt askul. Dessutom var det otroligt häftigt när alla stannade kvar i över 20 min efter att de gått av och totalhyllade dem. Det glömmer jag aldrig.

1.7.08

Redogörelse 2: Legoland.

Det började dåligt. Våran första inplanerade dag i varberg gick fullständigt åt skogen eftersom det var total storm där. Jag skojar inte, man flög iväg! I ren trots gav vi oss ner på stan en sväng men det var helt fruktansvärt. Så vi kurade på varndrarhemmet i väntan på nästa dags avfärd.
Chill I Varberg.
Upp och iväg kom vi. Skitfin båt och underbar frukostbuffé. Livet lekte bortsett från att det gungade ganska rejält. Hursomhelst gick båtresan ganska fort och väl över på danska sidan lyckades vi ta oss till hotellet med bara en felkörning. score!
Och vilket hotell! Så himla fint att det var inte klokt. Nästan så att det var slöseri att ha med sej barnen till ett sånt ställe, haha.
Vi duschade av oss resdammet och bestämde oss för att gå ut och känna Kolding på pulsen.
Jag vet inte varför men vi hade fått för oss att det var en liten skithåla.
Ack så vi misstog oss! Kolding visade sej vara en urmysig stad med massa små sköna gränder, ett alldeles riktigt slott och den häftigaste lekpark jag någonsin skådat:











Efter en del övervägande bestämde vi oss för att överge ursprungsplanen (två dagar på legoland) och istället stanna i Kolding den första dagen. Det visade sej vara ett klokt beslut.



Så dag två sov vi till halvnio, sedan njöt vi riktigt länge av den helt fantastiska frukostbuffén (wienerbröd! till frukost!)




och så spenderade vi dagen som riktiga el turistas med besök på sjukhusmuséum (en sådan bisarr företeelse kunde ingen av oss missa) , en låååång picknik i lekparken där Melvin dessutom hittade en svensk kompis, ett besök på slottet, lite shopping inne i stan och middag på mycket trevlig restaurang.









Dinnertime mexicanstyle.
Här skulle jag vilja bo!


Dålig humor på sjukhusmuseét.













Avslutningsvis besökte vi poolen på hotellet där det dessutom visade sej finnas en varm bubbelpool!
sällan har jag blivit så lycklig. jag och melvin badade i över två timmar.

När vi tillslut kommit i säng var vi mycket nöjda med vårat beslut. det var helt rätt tänkt att bara ta det lugnt en dag emellan.
Dag tre var det dock upp klockan sju, packa in allt i bilen (fast frukostbuffén njöt vi loss av trots att vi hade lite bråttom) och sedan raka spåret till legoland.




Alla med barn MÅSTE åka dit. Det fanns hur mycket som helst att göra och vi hade skitkul allihopa.
Vi var där klockan tio när de öppnade och lämnade parken klockan åtta när de stängde och vi hade inte tråkigt en sekund. Så rent, fräsch, roligt och fantasifullt har jag inte sett det någon annanstans. Kolla bara in skötrummet, med sängar, amningssoffor och gratis blöjor till alla!









Möjligtvis minuspoäng för att maten var helt löjligt dyr men bortsett från det var det verkligen en tiopoängare. ÅÅÅK!



Bägge barnen somnade som stockar så fort vi satt dem i bilen och planen var ju att de skulle sova sej igenom hela bilfärden, de 1½ timmarna vi skulle få vänta tills färjan kom (här var planen att jag o jari skulle sitta och läsa och kanske sova en stund)+ påstigningen på färjan.
Jag vet inte vad för rosa skimmer jag simmade i när jag kom på den storslagna idén för givetvis vaknade bägge två så fort vi stängde av motorn. sedan var det fest i bilen tills färjan kom. Hur vi överlevde de 1½ timmarna vet jag ärligt talat inte.

Tillsist hade vi iallafall installerat oss i vår hytt och efter att min klaustrofobi gjort sej påmind och jag visualiserat diverse sjunkningsscenarion plus funderat en del över estonia och även spelat upp valda scener ur titanic-filmen i huvudet somnade jag. (då sov de andra redan som stenar).

3½ timme senare var det rise and shine som gällde. Jari fick köra hem för jag var helt död.

Summa summarum var det en helt tokbra semestertripp. Melvin säger att det är det bästa han har gjort i hela sitt liv och det är nästan (men bara nästan!) så att jag är beredd att hålla med.
Alla småbarnsföräldrar borde ha rätt till en helg om året på fyrstjärnigt hotell med wienerbrödsfrukost och bubbelpool. Så det så!

9.6.08

Värsta bra!

Har haft typ världens bästa långhelg. Fantastiskt! Ibland är livet bannemej värt att leva.

I torsdagskväll fixade vi världens grillbuffé och åt tills vi sprack, sedan drack vi vin på balkongen och hade det mysigt. Nice.

I fredags var vi hos min kusin på studentfest, sedan låg jag på mormors altan och läste medans min underbara make badade med ungarna. Niice.

I lördags gick underbara maken upp med barnen på morgonen fastän han skulle jobba natt så att jag fick sovmorgon (jag måste ju få skryta lite för ibland är han faktiskt bara bäst).
Sedan var vi på barnkalas och på kvällen hyrde vi Guldkompassen- så grymt bra film! Niiice!

Igår var jag duktig och kokade massa barnmat trots att kötthantering får mej att spy.
Sedan gick Lovis och Jari på promenad medans jag och Melvin åkte och badade med Anneli och hennes crew.
Det var nästan som semester att bara ha med sej en unge. Niiiice.
Sedan grillade vi igen.. det går liksom inte att låta bli. världens godaste fisk med färskpotatis. testa:
http://www4.arla.se/Default____17653.aspx?RecipeID=14615

Fem dagar kvar sen är det semester på riktigt! NIIIIIICE!

En stor anledning till att helgen blev så bra var att en av mina top10författare John Ajvide Lindqvists senaste bok Människohamn damp ner i brevlådan i torsdags.
Det finns nog inget bättre. Dessutom var den grymt bra, nästan lika bra som Hanteringen av odöda.
Och riktigt, riktigt läskig emellanåt.
Frågan är om jag kommer våga bada i havet nå mer nu.
Äsch, sova.

7.6.08

det är väl så dags..

mycket att göra nu. varmt och soligt och väldigt lite datortid. men det är skönt.

förra lördagen gick Lovsans välkomstgalej av stapeln. det började inte så bra eftersom det vi trodde var lokalen vi hyrt inte alls var det. istället för ett stort hus med insynskyddad trädgård visade den sej vara en källarlokal. dessutom en källarlokal i ett hus där det görs stambyte= hela hallen full med toalettstolar. totaldepp och omstrukturering eftersom vi planerat att vara i den insynskyddade trädgården. yeah! men vi tog nya tag (vad fan ska man göra när 50 pers tackat ja?) och styrde upp situationen så gott det gick. om man bortser från toastolarna i hallen blev det riktigt fint. dessutom var det ju så bövelens varm att vi hade nog inte kunnat vara ute iallafall.

eftersom både jag och kära make är tidsoptimister av rang blev lördagen en extremt stressad och svettig dag till att börja med. halvett var vi på maxi och handlade all maten. då skulle vi fixa tacobuffé till 50 pers, fixa och dona med ceremonin och dessutom hade vi inte dukat.=)

tack vare extremt teamwork och Annelis mammas magiska tupperwaregrönsakshackare lyckades vi på nått sätt få det mesta färdigt.

Sedan kastade jag mej hem och rakade benen samtidigt som jag tvättade håret och sminkade mej typ, och var faktiskt tillbaka innan gästerna kom.

Själva ceremonin gick väl sådär. Mestadels eftersom T som skulle sjunga och spela ballade ur 4 timmar innan det var dags så vi hade ingen musik och det gjorde nog att vi tappade gnistan rätt rejält.
Men vi stakade oss igenom det och Lovis grät åtminstone inte.

I vanlig ordning misslyckades vi både med att filma och ta kort. Bajs.

Sen fick alla skriva i vår fina bok som vi scrappat till:











Maten och tårtan var iallafall god tror jag.. Alla åt tills dom spydde.


Sen blev jag tvingad att öppna alla presenterna. Allt var jättefint såklart men jag gillar icke att stå sådär och öppna allt offentligt och Jari lyckades såklart slingra sej ur det värsta. Men tack igen alla för de fina grejerna!

I slutändan var alla nöjda och glada. Det känns ju så att säga om det är en bra tillställning eller inte och stämningen kändes bra. När alla gamla (och för unga) släktingar gett sig hemåt var vi en liten tapper skara på sisådär 15 pers som stannade kvar tills klockan tre och hade det allmänt festligt och trevligt.

Mamma tog med sej Melvin hem och Lovis och Leonid sov i sina vagnar bland toalettstolarna medans vi tömde det som fanns kvar av öl och bålförrådet.=)

På det hela taget är jag nöjd och jag tror att alla som kom också var det. det var tråkigt att allt inte blev som jag hade tänkt mej men så är det ju. Det blir ju aldrig riktigt som man tänkt sej och så länge det iallafall blir ganska hyfsat är det nog bara att tacka och bocka.

Typ enda bilderna vi tog:



Lovis och min mormor.

28.5.08

ett hjärta som svämmar över ibland

det finns många människor i mitt liv just nu. många som betyder mycket för mej och tiden går så fort.

När jag fick Melvin var jag ensam. Eller nej det var jag inte.
Jag hade Jari och vi fick melvin så tidigt i vårat förhållande att vi fortfarande var i det där "vi och inga andra" stadiet.
jag hade min familj, min mamma underbara mamma. alltid min bästa vän.
hon som alltid ställer upp för mej och sätter sej själv i andra rummet.
jag hade mina bröder och min mormor och morfar.
han som varit mer en pappa än någon annan i mitt liv.

jag hade vänner. de som stannade kvar när jag blev gravid har jag fortfarande. det fanns några som inte stannade kvar. inte orkade, inte ville. vad vet jag?
jag var arton när jag väntade min son och de som försvann då klandrar jag inte.
när man är arton kan nog hela graviditetsprylen te sej tämligen ointressant och kanske rent av skrämmande. jag klandrar dem inte.
de som orkade hänga med värderar jag högre än vad som går att beskriva.
bättre vänner kan man inte ha.

Trots detta var jag ensam i min graviditet och under hela bebistiden med Melvin.
För det fanns ingen annan mamma jag kunde dela det med.
Efter förlossningen blev man en annan människa. Det är faktiskt så och att inte ha någon i samma sits var svårt. Jag såg det nog inte då men nu när jag ser tillbaka ser jag det.
Att inte ha någon utomstående vuxen att gå igenom den enorma livsomvälvande erfarenhet som det är att få sitt första barn med är ju hemskt, egentligen.

Men jag var så ung då. Och så förälskad i min son att jag såg det inte.. och tur är väl det egentligen.

men nu när jag fått mitt andra barn ser jag det som sagt; hur ensam jag måste varit därute i skogen utan någon att dra barnvagnen med, ingen som visste hur det var, vad jag gick igenom.

Nu när jag fått mitt andra barn är min situation så annorlunda.
De flesta av de jag nu räknar som mina närmsta vänner är i samma situation, mer eller mindre. det händer saker varje dag.
varje dag får jag träffa andra mammor att umgås med, tala med, gnälla med, skratta med.
Inte just för att de är mammor utan för att de är människor som jag mår bra av, människor som jag hade velat ha i min tillvaro även om de inte haft småbarn, men som av en lycklig slump råkar ha det samtidigt som jag.
och det gör att allt blir så mycket lättare, så mycket roligare.

Jag är så lycklig och tacksam över att ha så många underbara, glada, coola mammor och pappor i min närhet!

tack för att ni förgyller min tillvaro och när min själ under de svåraste, vackraste och förmodligen lyckligaste åren av mitt liv!

26.4.08

På natten blir allt så tydligt.

Igår vaknade jag och mådde skit.
Det var synd eftersom jag och G skulle ut på galej på kvällen. det blev alltså inget med det.
Fast idag vaknade jag å andra sidan och mådde bra. Om jag vaknat igår och mått bra hade jag med största sannolikhet vaknat och mått jävligt dåligt idag. Och det var ju skönt att slippa.

På Valborg blir det iallafall Sticky Fingers!! Hur längesen var inte det? (det kan jag tala om ganska exakt, två år sen i runda slängar.) Det ska bli kul. Jag hoppas och laddar inför en riktig toppenkväll. Det är jag värd.

idag har jag städat och städat och städat. Man kan spegla sej i mina köksluckor. imorgon ska jag städa ännu mer. jag vill rensa ut all skit som frodats härinne under vintern. Vill slå upp alla fönster och släppa in våren och ljuset. Det ska bli härligt när det är klart.

Pratade med Tess för en liten stund sedan.. Jag saknar henne så otroligt mycket!!
Det är så tråkigt här när hon är så långt borta. Jag behöver henne nära mej..
Nästan alla jag vill ha nära mej är någon annanstans nu (tycker lite synd om mej själv).
Jag hoppas att de inte fastnar långt borta allihopa utan kommer tillbaks så småningom.

Det är märkligt när många man umgåtts med försvinner och man själv är kvar på samma plats.
Märkligt att prata med dem och höra hur annorlunda deras liv är mot mitt.
Inte bättre, bara annorlunda.

jag skulle aldrig byta bort det jag har. Det är få som är så förunnade som jag är.
Jag vet ju det, innerst inne.

men ibland känns allt bara så tungt. Jag skulle vilja slippa allt ansvar ett tag.
Släppa taget om allt och bara bry mej om hur jag mår.
Fast det går ju inte och ibland blir jag lite rädd när det går upp för mej.

Det är så jobbigt. Men det är så mycket kärlek och glädje.
En dag kommer jag att se tillbaka på den här tiden i mitt liv och vilja vara här igen.

Jag får fantomkrystvärkar när jag kollar på barnmorskorna på svt!
det är helt sant!
Dessutom känner jag ett abnormt sug efter sönderkokt sjukhuspotatis.
Plus att jag mått illa typ konstant i tre dagar nu.
Tänk om jag är gravid?? Det är min största fasa!
Då ska jag stämma levonova på 200 miljoner.

Om mindre än två veckor blir jag gräsänka i nästan en vecka.
Jari den jäveln ska åka till england och jag ska vara hemma och hålla ställningarna medans han roar sej med diverse fylla och spelningar.
Jag hatar det. Jag är hemskt ledsen att jag inte är en större människa än så men det gör jag verkligen.
jag vill inte vara själv, fast det är inte det största problemet. det ska jag nog klara av (lika bra att jag övar eftersom min mamma vart hos en spåtant som förutspått att jag och jari kommer att skiljas).
Nej det värsta är att jari är en kille och alla killar är hundar.
dessutom ska han åka runt och leka rockstjärna större delen av tiden och det kommer med största sannolikhet finnas en hel hög med fjortisgroupiesar på de där spelningarna.. fjortisar utan bristningar på magen, fjortisar utan snor och spyor (obs! inte mina egna) på sina solkiga lindextoppar. fjortisar som han aldrig sett spy tarmarna ur sej eller dreggla okontrollerat när de ligger och sover.. etc.

Jag bryr mej egentligen inte så värst mycket om han skulle råka göra bort sej en gång här eller där (så länge han ger fan i att berätta det och spela ångerfull när han kommer hem), nej det jag går runt och är helt livrädd för (och det här låter verkligen helt sjukt men jag kan inte hjälpa det) är att han ska komma hem och smitta mej med någon könssjukdom!
Sånna frodas därborta i england har jag nämligen hört. hahaha fatta vad störd jag är!
Och jag får inte ens skicka med honom kondomer för han blir bara fly förbannad (märkligt nog) när jag för saken på tal.
undra om jag kan tvinga honom att gå och testa sej när han kommer hem? Då får jag nog söva ner honom och personligen bära honom till gynekologen.

Fatta vilket problem. Hur lösa? Jag kommer att vara helt paranoid när han kommer hem och vi ska ligga med varandra! jisses.

Och jag vet att det låter skruvat och allmänt irrationellt; men jag är bara så jävla osugen på att få klamydia! (eller hiv eller whatever)
eller så är jag bara allmänt störd.

om man bortser från det dilemmat så kan det ju faktiskt hända andra saker också.. typ att planet störtar eller att jari tappar bort sitt pass och inte får åka med hem eller så. dessutom ska det faktiskt bli ganska tråkigt att inte ha honom här.. ja enligt mej suger helt enkelt den här englandsresan i största allmänhet.

ack, de uppoffringar man måste göra som rockstjärnehustru.=D

10.4.08

Sjukt läskig dröm!

Måste skriva ner innan jag glömmer..

"Jag och Lovis är på ett hotell. Det är helt sinnessjukt stort och vi sitter i matsalen och äter räkmackor (jepp, lovis också.) Det är massa andra folk där också som verkar ha någonslags fest fast vi är inte där med dem utan själva.
Helt plötsligt fälls det ner pansar för fönstren och alla dörrar bommas igen.
Det visar sej att vi har blivit instängda för att vara med i något slags Battle Royale- spel.
(för de som inte sett filmen kan ju tilläggas att Battle Royale handlar om ett gäng skolungdomar som tror att dom ska åka på skolresa men egentligen ska dom till en öde ö där de ska delta i ett experiment som går ut på att de ska döda varandra. om de inte gör det så exploderar deras halspulsådrar. den som är sist kvar får leva. var dock sjukt längesen jag såg den så det kan hända att det inte är exakt så som jag minns det men på ett ungefär är det vad den handlar om. och JA den är japansk.)
Jag får givetvis panik eftersom jag har min lilla bebisdotter med mej. På något sätt lyckas jag ta mej ut och springer som en tok för att fly.

Några sekunders lättnad innan jag inser att de har kommit på mej och att jag är jagad.
Jag kommer fram till ett stort hus och bankar på dörren och ropar på hjälp. Jag hör att de som jagar mej kommer närmare. Tillsist kommer en skitäcklig flicka och släpper in mej.. hon ser typ ut som bruden i the grudge. snacka om pest eller kolera men jag följer iallafall med henne.

Vi springer genom en lång vit korridor och i slutet finns en hiss. Hon springer framför mej och in i hissen först. Precis när jag ska följa efter henne in går dörrarna igen framför näsan på mej.
Det finns ingenstans att gömma sej i korridoren men jag försöker trycka mej mot väggen för att inte synas genom dörren. Fast det gör jag givetvis och de kommer in för att ta oss och jag har ingenstans att fly. Panik! De börjar dra mej tillbaka till hotellet men jag bönfaller dem att skona Lovis. "okej" säger en utav dem." men då får du lämna henne här."

Vad väljer man? Att lämna sin bebis på ett kallt golv utanför en hiss som man inte vet vart den leder. Eller tar man med sig henne tillbaka för att verkligen bli tvungen att kämpa för hennes liv, men åtminstone ha henne hos sej?

I verkligheten kan jag inte svara på den frågan. Men i drömmen lämnar jag henne på golvet och blir förd tillbaka.

Sen har det helt plötsligt gått några veckor, jag är inne i hotellet och jag lever fortfarande, det enda jag kan tänka på är hur det har gått för min älskade lilla dotter och om jag någonsin kommer att få se henne igen.
Då berättar någon som jag inte kan se att efter att jag lämnat Lovis i korridoren har de som fångat mej gått tillbaka och sparkat henne till döds. Hon lever inte längre.

Då vaknade jag. Och jag kan lova att den tacksamheten och lyckan som vällde upp i mitt bröst när jag kände Goselovsans varma pannkaksdoftande levande lilla kropp tätt emot min, den kan inte beskrivas i ord! jag gråter nu bara jag tänker på det.
Så på sätt och vis var det en bra dröm.

Men vet ni vad det sjukaste är? Att även om folk i verkligheten inte är instängda på battle Royalehotell så finns det faktiskt människor som tvingas skiljas från sina barn på liknande sätt som i min dröm. det finns människor som får veta att deras älskade ungar torterats till döds.
det finns till och med människor som tvingas se på medans det händer.

Nu har jag drömt om det. Och vi kan väl dra slutsatsen att det var mer än nog.
Men jag fick vakna upp i min varma säng med bägge mina barn bredvid mej.
Jag fick stiga upp och laga frukost till dem i min fina lägenhet. Sen fick jag vara med dem hela dagen idag. Och imorgon och i övermorgon.
Jag fick vakna upp och inse att det faktiskt bara var en mardröm och imorses var jag lite gladare, lite tacksammare och lättare till sinnes än annars. det blev en fin dag.

Men mitt hjärta blöder när jag tänker på alla de människor som inte fick vakna.

13.12.07

Mina fina:

Tänkte bara skryta lite med vilka snygga kidd-o´s jag (vi) har skapat.=)



Sen sammanfattar bilderna den här veckan ganska bra..
Vi har bakat pepparkakor och chillat mest hela tiden.

För tillfället räcker det alldeles utmärkt.
Det är det här jag har väntat på.
Jag är där nu.


24.11.07

Hon är här!

o71119♥Kl20:41♥3680 gram♥51 cm
Förlossningsberättelse kommer inom kort..
Nu måste jag gå och mysa med mina underbara ungar.=)

25.10.07

Två hjärtan i samma kropp.

Vecka 28
"Tänk att Du ligger inuti mig.
Tänk att mitt liv livnär Dig.
Tillsammans en kort stund så nära intill.
Njut av min värme så länge Du vill.
Min kropp är Din borg jag lånar Dig den
för aldrig kan jag ge Dig sådan trygghet igen.
Vaggas av mitt hjärtas slag när det slår för Dig.
Kom till ro,
somna i mig."
vecka 39Nu börjar jag tröttna på att vara fet och trött.

Samtidigt tycker jag att det känns lite vemodigt att graviditeten snart är slut.. eller jag vet inte. Kroppen är så tung och det verkar vara så ont om plats därinne, om det inte vore för det hade hon gärna fått stanna kvar ett tag till. Mysigt är det, med Melvin som pratar med henne på kvällarna och målar massa fina "tatueringar" på min stora mage.


Jag är lycklig just nu.. Lycklig men så himla trött.







29.9.07

Söndag 7 mars 2004.

Idag förundras jag över dom små stora sakerna.
Satt på en brygga förut, såg solen gå ner och kände hur du rörde dej inom mej. Små smekningar inuti för att påminna om att jag inte är ensam. Att jag aldrig kommer vara det mer. Det är så stort. Jag kan inte ta in det.
Tanken på att jag valde att låta dej leva. Att ditt liv är så skört att någon lade det i mina händer. Och att nu när jag valt att låta dej finnas kan lika gärna du välja att försvinna. Därför är det så otroligt dumt att tycka så mycket om dej. Hur kan man vara så förälskad i någon man aldrig mött? Som det inte finns några som helst garantier för att man kommer få lära känna?
Egentligen är det väl inte så konstigt förstås. Du är en del av min kropp nu. Och av Jaris. Min själsfrände, stora kärlek och bästa vän. Din pappa. Vi har blandat våra själar i dej. Hur skulle jag kunna annat än älska dej då?
Jag bär dej med mej överallt. Ditt liv beror helt på mej. Jag förundras över hur lätt jag skulle kunna släcka det. Det vill jag ju såklart inte, det är det sista jag vill. Just nu är det enda som betyder något för mej att vara ett bra ”värddjur” åt dej. Om något hände nu skulle det kännas som mitt misslyckande. Därför dricker jag inte. Jag röker inte. Jag ser min kropp förfalla och gråter i smyg utan att kunna göra något åt det. Och samtidigt är jag lyckligare än jag någonsin varit förr.
Och så otroligt stolt över att jag är en av dom som klarar av det här. Att jag klarar att bära dej, att jag klarar att skydda dej, att jag gör allt, precis allt jag kan för att du ska få födas till ett bra och lyckligt liv.

18.9.07

...

Magsjuka är tamejfan det värsta som finns. Innan jag fick barn hade jag inte vart magsjuk sen jag själv var barn. Nu är det en gång om året som gäller, MINST.
Testa gärna att kombinera det med att vara höggravid (40 cm bebis, 1500 g tung som sparkar på din magsäck) och du får din egen försmak av what hell must look like.
Goddammit vad sjuk jag varit.

Men här är en sån sak som gör det värt all magsjuka i världen:
I Onsdags när jag hämtade Melvin på dagis kom han springande med en gul blomma.
- Den här är till dej mamma, jag plockade den i skogen idag.
Du får den för att jag älskar dej så mycket.

Älskade, fina unge.

24.8.07

Här är hon:


Jepp, igår tjuvkikade vi och det är en tjej!! Precis som Melvin sagt hela tiden. Men jag blev ändå helt sjukt förvånad.. Var så himla säker på att det var en kille, men oj vad glad jag är!
Nu jävlar ska här shoppas.
Och hon ska heta Lovis.=)