Hjo var trevligt. Men blött större delen av tiden. Fast det var ju inte helt oväntat.
Imorgon rullar vi vidare. Den här gången utan Lovis för att få lite kvalitétstid med Melvin. Det blir en heldag med övernattning i White trashens mekka; High Chaparall.
Men det är okej, jag tycker om att spana på kåbåjsare och åka ånglok.
Ett par öl i plastmuggar kan jag nog kosta på mig också utan att vara en alltför kass mamma. Och det ska bli väldans skönt att bara ha en unge att hålla reda på. Eller knappt det eftersom min lillebror ska följa med och agera lekkamrat.
Jag känner mej inte jättesugen på att klättra runt med knallpulverpistol i cowboy-outfit, så jag överlämnar den skojiga delen åt bror.
30.7.09
26.7.09
Nu rullar vi igen.
Rastlösheten är ett faktum, så vi trotsar det halvlabila vädret och sticker upp till Hjo med min mamma och plastpappa. Det är lite av en tradition att åka dit med dem varje sommar, dricka ett par öl och spela minigolf. Hjo är himla fint och så har de världens shysstaste restaurang. Om det bara låter bli att regna på oss blir det nog toppen!
24.7.09
Härliga typer.
När jag snokade runt på Helgon häromdagen hamnade jag på nån bruds presentation.
Överst stod det att hon studerar till läkare, och om man scrollade ner litegrann hade hon en lista över saker (folk) som hon störde sig på. Däribland unga mammor med motiveringen att man borde skaffa en karriär innan man skaffar ungar.
Som jag nämnt tidigare så förstår jag inte varför en del enkelspåriga människor envisas med att generalisera hej vilt när det gäller kvinnor som skaffar barn tidigt, jag förstå inte varför man per automatik skulle vara dömd till ett liv i misär bara för att man råkat bli på smällen.
Men det var liksom inte det som störde mig i det här fallet, utan att en sådan trångsynt person med en så skev människobild om några år kommer att arbeta med just människor; så vitt jag vet blir människor i alla samhällsskick och livssituationer sjuka.
Trevligt att få en läkare som kommer in och föraktar dig enbart på grund av dina yttre attribut, utan att egentligen veta någonting om vem du är. Även om hon nu förmodligen skulle bete sig professionellt och inte direkt visa det utåt finns det ju något som kallas intuition. Jag är rätt säker på att det skulle kännas obekvämt.
Jag tycker att det är viktigt att alla som arbetar inom vården är ödmjuka och fördomsfria personer.
Men å andra sidan finns det ju rötägg inom alla yrkeskategorier (fast oftast behöver man ju inte placera sin hälsa i deras händer.) Sorgligt, är vad det är.
Hoppas jag aldrig behöver befatta mig med någon som henne i en vårdsituation.
Överst stod det att hon studerar till läkare, och om man scrollade ner litegrann hade hon en lista över saker (folk) som hon störde sig på. Däribland unga mammor med motiveringen att man borde skaffa en karriär innan man skaffar ungar.
Som jag nämnt tidigare så förstår jag inte varför en del enkelspåriga människor envisas med att generalisera hej vilt när det gäller kvinnor som skaffar barn tidigt, jag förstå inte varför man per automatik skulle vara dömd till ett liv i misär bara för att man råkat bli på smällen.
Men det var liksom inte det som störde mig i det här fallet, utan att en sådan trångsynt person med en så skev människobild om några år kommer att arbeta med just människor; så vitt jag vet blir människor i alla samhällsskick och livssituationer sjuka.
Trevligt att få en läkare som kommer in och föraktar dig enbart på grund av dina yttre attribut, utan att egentligen veta någonting om vem du är. Även om hon nu förmodligen skulle bete sig professionellt och inte direkt visa det utåt finns det ju något som kallas intuition. Jag är rätt säker på att det skulle kännas obekvämt.
Jag tycker att det är viktigt att alla som arbetar inom vården är ödmjuka och fördomsfria personer.
Men å andra sidan finns det ju rötägg inom alla yrkeskategorier (fast oftast behöver man ju inte placera sin hälsa i deras händer.) Sorgligt, är vad det är.
Hoppas jag aldrig behöver befatta mig med någon som henne i en vårdsituation.
20.7.09
Laddad.
Nu har vi ägnat de senaste två dagarna åt att kolla igenom samtliga Harry Potter filmer, och imorgon smäller det. Då är det dags att kolla in senaste filmen på bio.
Eftersom jag tycker att del sex är den absolut bästa boken har jag skyhöga förväntningar, såklart.
Men även om den inte skulle hålla måttet spelar det ingen större roll.
Det ska bli så jäkla fint att bara få gå på bio och käka popcorn och hålla min man i handen (det hände ganska ofta förut, nu för tiden blir det föga förvånande mer sällan) att jag skulle vara nöjd oavsett vad för skitfilm vi ser.
Men eftersom jag gillar de andra filmerna, även om jag tycker att de har tryckt ihop handlingen lite väl mycket, så tror jag säkert att själva filmupplevelsen kommer att vara tillfredsställande den också.
Eftersom jag tycker att del sex är den absolut bästa boken har jag skyhöga förväntningar, såklart.
Men även om den inte skulle hålla måttet spelar det ingen större roll.
Det ska bli så jäkla fint att bara få gå på bio och käka popcorn och hålla min man i handen (det hände ganska ofta förut, nu för tiden blir det föga förvånande mer sällan) att jag skulle vara nöjd oavsett vad för skitfilm vi ser.
Men eftersom jag gillar de andra filmerna, även om jag tycker att de har tryckt ihop handlingen lite väl mycket, så tror jag säkert att själva filmupplevelsen kommer att vara tillfredsställande den också.
18.7.09
Gött.
Jari meddelade mig för en stund sedan under högtidliga former att han bestämt sig för att sluta äta kött. Från och med nu, ögonaböj.
Jag har inte velat tjata på honom alltför mycket eftersom jag tycker att det är ett beslut han måste fatta själv. Men det glädjer mej väldigt mycket att han valt det bra alternativet. Dels slipper jag ha en massa äckligt kött i min frys, vilket inte känns bra av flera anledningar, dels underlättar det matlagningen nått alldeles otroligt att vi slipper laga två middagar.
Så från och med idag blir vi en helvegetarisk familj. Hemma iallafall.
(Jag är skeptisk till att låta små växande kroppar äta enbart vegetabiliska proteiner, så tills vidare kommer kidsen att äta kött på dagis.)
Jag har inte velat tjata på honom alltför mycket eftersom jag tycker att det är ett beslut han måste fatta själv. Men det glädjer mej väldigt mycket att han valt det bra alternativet. Dels slipper jag ha en massa äckligt kött i min frys, vilket inte känns bra av flera anledningar, dels underlättar det matlagningen nått alldeles otroligt att vi slipper laga två middagar.
Så från och med idag blir vi en helvegetarisk familj. Hemma iallafall.
(Jag är skeptisk till att låta små växande kroppar äta enbart vegetabiliska proteiner, så tills vidare kommer kidsen att äta kött på dagis.)
Lättlurad.
Jaha. Dödsångesten och cynismen i det förra inlägget visade sig ha en minst sagt naturlig förklaring. Det är samma visa varenda gång, men trots det så lyckas jag aldrig koppla ihop mina slängar av totaldepp och undergångsplaner med det som oundvikligen kommer några dagar senare. Mens.
Man tycker ju att en person som varit med om samma sak månad efter månad sen hon var elva borde lära sig att känna igen mönstret. Men min kropp är tydligen listigare än jag. Till mitt försvar kan ju nämnas att sedan jag pluggade igen bebishålet med en hormonspiral är det minst sagt svårt att förutspå när det ska bege sig.
Men ändå liksom.
Vi flydde hemmet i några dagar och även om vår usprungsplan gick åt skogen så kom vi snabbt upp med en plan B, så istället för att tillbringa några dagar våldsgästandes en husvagn (kändes inte så lockande med tanke på det något instabila väder vi hade) åkte vi hem till min mormors och morfars tomma hus (tomt eftersom de i sin tur är ute med sin husvagn).
Det låter ju inte särskilt roligt men om man lägger till att min mormors hus ligger mitt i skogen, så kan man kanske föreställa sig att det är ungefär som att hyra en sommarstuga. Förutom att det är gratis, finns kabel-tv, internetuppkoppling och swimmingpool.
Vi hade det så bra att vi tänkte stanna i tre nätter. Ungarna lekte och badade medans jag och Jari slappade på altanen. Vi klappade kossor och plockade blåbär i skogen, och när barnen däckat drack vi öl och nattbadade i poolen. Najs.
Fredagen skulle spenderas först på Lödöse museum och sedan på Fallens dagar i Trollhättan. En heldag med skoj helt enkelt. Men de planerna grusades snabbt när Melvin spydde upp frukosten. Vi stannade kvar ett tag ändå och badade och så medans Melvin låg inne på soffan och spydde i en hink. Sedan fann vi det klokast att bege oss hemåt innan någon av oss andra, läs Lovis, satte igång att spy ner mormors soffa.
Märkligt nog verkar vi andra ha klarat oss den här gången. Någon gång ska man ju ha lite tur också,lite snopet dock eftersom vi kunde stannat kvar tills idag som vi tänkt från början. Men det finns ju inget som hindrar oss från att åka tillbaka när det slutat regna. Om det slutar regna.
Man tycker ju att en person som varit med om samma sak månad efter månad sen hon var elva borde lära sig att känna igen mönstret. Men min kropp är tydligen listigare än jag. Till mitt försvar kan ju nämnas att sedan jag pluggade igen bebishålet med en hormonspiral är det minst sagt svårt att förutspå när det ska bege sig.
Men ändå liksom.
Vi flydde hemmet i några dagar och även om vår usprungsplan gick åt skogen så kom vi snabbt upp med en plan B, så istället för att tillbringa några dagar våldsgästandes en husvagn (kändes inte så lockande med tanke på det något instabila väder vi hade) åkte vi hem till min mormors och morfars tomma hus (tomt eftersom de i sin tur är ute med sin husvagn).
Det låter ju inte särskilt roligt men om man lägger till att min mormors hus ligger mitt i skogen, så kan man kanske föreställa sig att det är ungefär som att hyra en sommarstuga. Förutom att det är gratis, finns kabel-tv, internetuppkoppling och swimmingpool.
Vi hade det så bra att vi tänkte stanna i tre nätter. Ungarna lekte och badade medans jag och Jari slappade på altanen. Vi klappade kossor och plockade blåbär i skogen, och när barnen däckat drack vi öl och nattbadade i poolen. Najs.
Fredagen skulle spenderas först på Lödöse museum och sedan på Fallens dagar i Trollhättan. En heldag med skoj helt enkelt. Men de planerna grusades snabbt när Melvin spydde upp frukosten. Vi stannade kvar ett tag ändå och badade och så medans Melvin låg inne på soffan och spydde i en hink. Sedan fann vi det klokast att bege oss hemåt innan någon av oss andra, läs Lovis, satte igång att spy ner mormors soffa.
Märkligt nog verkar vi andra ha klarat oss den här gången. Någon gång ska man ju ha lite tur också,lite snopet dock eftersom vi kunde stannat kvar tills idag som vi tänkt från början. Men det finns ju inget som hindrar oss från att åka tillbaka när det slutat regna. Om det slutar regna.
15.7.09
Rädd.
Jag har haft en hemsk natt. Först låg jag vaken halva natten med världens dödsångest.
Vad som utlöste den var förmodligen allt detta tjat om den förbannade svininfluensan.
Jag vet att media just nu kör med stenhård skrämselpropaganda i syfte att sälja, och att den här sjukdomen antagligen inte alls är eller kommer att bli så allvarlig som nyheterna vill ge sken av. Det finns medicin emot den, så särskilt många dödsfall kommer det kanske inte att bli. Jag förstår det egentligen. Jag är inte dum. Och fram tills för lite drygt fem år sen brydde jag mig inte ens om sådana här saker. Det var innan jag började leva med delar av mitt hjärta utanför kroppen.
För det finns en annan del av mig som vägrar att ta in den informationen.
Det är den delen där min modersinstinkt sitter och just nu vrålar den i panik.
Om det blir så att 40 % av befolkningen smittas innebär det att mina barn har 40% chans och det skrämmer mej något alldeles löjligt mycket; fast jag innerst inne vet att det är helt irrationellt så har någon uråldrig moderskänsla hos mig uppfattat att det finns en relativt stor fara för mina barn. Och fast jag vet att även om de skulle smittas, så skulle det med största sannolikhet inte innebära någon risk för deras liv, är jag ändå livrädd.
För detta är något jag inte känner till eller behövt handskas med tidigare. Jag gillar inte tanken på en pandemi som sprids över stora delar av världen. Det känns hotfullt och den där mamma-delen av mej vägrar att acceptera alla argument som tyder på att det faktiskt inte är så farligt... Den bereder sig istället på att slåss.
Att barn under 18 år inte kommer att få det vaccin som det överallt står att hela befolkningen kommer att erbjudas gör mig inte lugnare direkt. Jag skiter väl i mig själv. Jag klarar mig. Men mina barn? Varför finns det ingenting man kan göra förebyggande för dem?
Nåja, när jag vandrat ner för den här gatan var det inte långt till nästa, där jag helt enkelt föreställde mig världens, eller åtminstone mänsklighetens, undergång ur diverse olika vinklar.
Jag gör ganska mycket, även om jag skulle kunna göra mer.
Jag källsorterar, cyklar, äter inte kött, använder bara rättvisemärkta och ekologiska varor (i den utsträckning det är möjligt), säljer och köper saker på second hand, jag flyger inte (visserligen mest för att jag inte har råd) o.s.v.
Men vad spelar det egentligen för roll när jag vet att det jag gör bara är en liten, liten fis i rymden?
Att problemet i första hand ligger hos faktorer som jag inte har möjlighet att påverka?
Och att majoriteten av de människor runtomkring mej som har möjligheterna att göra likadant som jag helt enkelt verkar skita i det? Ja förutom just nu då, när det plötsligt blivit trendigt att tänka på miljön. Men sluta äta kött? Cykla till affären? Köpa dyrare grejor när det finns billigare så man inte har råd att åka på sin årliga charterresa till mallis? Näe, där går gränsen för Svenne-Banan. Det får ju inte bli för tråkigt/jobbigt.
Det känns ganska hopplöst.
Hur kunde jag vara så jävla dum att jag satte barn till den här världen?
Som vi våldtar raka vägen mot dess undergång, och det snabbt?
Hur kan jag ens överväga att skaffa ett till?
Någonstans mitt i den här nattsvarta ångesten så somnade jag. Och drömde givetvis helt bisarra mardrömmar där jag gång på gång tvingades försvara mina barn mot psykopater som ville förgifta dem, bränna dem, skada dem.
Man behöver ju inte vara psykolog för att kunna analysera var de drömmarna hade sitt ursprung.
Så idag är jag trött och lite ledsen. Allt känns hopplöst, fel och svårt.
Men det blir väl bättre.
Det blir det alltid när man har så många saker att glädjas över. Trots allt.
Vad som utlöste den var förmodligen allt detta tjat om den förbannade svininfluensan.
Jag vet att media just nu kör med stenhård skrämselpropaganda i syfte att sälja, och att den här sjukdomen antagligen inte alls är eller kommer att bli så allvarlig som nyheterna vill ge sken av. Det finns medicin emot den, så särskilt många dödsfall kommer det kanske inte att bli. Jag förstår det egentligen. Jag är inte dum. Och fram tills för lite drygt fem år sen brydde jag mig inte ens om sådana här saker. Det var innan jag började leva med delar av mitt hjärta utanför kroppen.
För det finns en annan del av mig som vägrar att ta in den informationen.
Det är den delen där min modersinstinkt sitter och just nu vrålar den i panik.
Om det blir så att 40 % av befolkningen smittas innebär det att mina barn har 40% chans och det skrämmer mej något alldeles löjligt mycket; fast jag innerst inne vet att det är helt irrationellt så har någon uråldrig moderskänsla hos mig uppfattat att det finns en relativt stor fara för mina barn. Och fast jag vet att även om de skulle smittas, så skulle det med största sannolikhet inte innebära någon risk för deras liv, är jag ändå livrädd.
För detta är något jag inte känner till eller behövt handskas med tidigare. Jag gillar inte tanken på en pandemi som sprids över stora delar av världen. Det känns hotfullt och den där mamma-delen av mej vägrar att acceptera alla argument som tyder på att det faktiskt inte är så farligt... Den bereder sig istället på att slåss.
Att barn under 18 år inte kommer att få det vaccin som det överallt står att hela befolkningen kommer att erbjudas gör mig inte lugnare direkt. Jag skiter väl i mig själv. Jag klarar mig. Men mina barn? Varför finns det ingenting man kan göra förebyggande för dem?
Nåja, när jag vandrat ner för den här gatan var det inte långt till nästa, där jag helt enkelt föreställde mig världens, eller åtminstone mänsklighetens, undergång ur diverse olika vinklar.
Jag gör ganska mycket, även om jag skulle kunna göra mer.
Jag källsorterar, cyklar, äter inte kött, använder bara rättvisemärkta och ekologiska varor (i den utsträckning det är möjligt), säljer och köper saker på second hand, jag flyger inte (visserligen mest för att jag inte har råd) o.s.v.
Men vad spelar det egentligen för roll när jag vet att det jag gör bara är en liten, liten fis i rymden?
Att problemet i första hand ligger hos faktorer som jag inte har möjlighet att påverka?
Och att majoriteten av de människor runtomkring mej som har möjligheterna att göra likadant som jag helt enkelt verkar skita i det? Ja förutom just nu då, när det plötsligt blivit trendigt att tänka på miljön. Men sluta äta kött? Cykla till affären? Köpa dyrare grejor när det finns billigare så man inte har råd att åka på sin årliga charterresa till mallis? Näe, där går gränsen för Svenne-Banan. Det får ju inte bli för tråkigt/jobbigt.
Det känns ganska hopplöst.
Hur kunde jag vara så jävla dum att jag satte barn till den här världen?
Som vi våldtar raka vägen mot dess undergång, och det snabbt?
Hur kan jag ens överväga att skaffa ett till?
Någonstans mitt i den här nattsvarta ångesten så somnade jag. Och drömde givetvis helt bisarra mardrömmar där jag gång på gång tvingades försvara mina barn mot psykopater som ville förgifta dem, bränna dem, skada dem.
Man behöver ju inte vara psykolog för att kunna analysera var de drömmarna hade sitt ursprung.
Så idag är jag trött och lite ledsen. Allt känns hopplöst, fel och svårt.
Men det blir väl bättre.
Det blir det alltid när man har så många saker att glädjas över. Trots allt.
12.7.09
En sjuk sjökvinna..
.. är jag idag.
Men det var en fantastiskt rolig fest så det är helt klart värt det!
Får skriva mer om det imorgon.
Men det var en fantastiskt rolig fest så det är helt klart värt det!
Får skriva mer om det imorgon.
10.7.09
Att lära av sina misstag...
...är inte min starka sida. Min slyniga sjömansklänning var såklart slut idag.
Men jag tror att jag lyckades hitta ett ganska hyfsat substitut ändå.
Det är konstigt att jag aldrig lär mig att följa mina shoppingimpulser. Och att jag blir lika besviken varje gång jag går hem och sover på saken för att dagen efter upptäcka att det jag suktat efter försvunnit eftersom jag tvekat.
Efter shoppingen var jag trött, men Anneli kom hit och livade upp mig. Vi såg den fantastiskt bra filmen Changeling (att den är verklighetsbaserad gör mig helt mordisk), åt godis och grät lite grann. Trevligt.
Sen glömde hon kvar ett barn över natten, så just nu låter det som att Melvins rum håller på att implodera. Men jag får vara ifred iallafall.
Men jag tror att jag lyckades hitta ett ganska hyfsat substitut ändå.
Det är konstigt att jag aldrig lär mig att följa mina shoppingimpulser. Och att jag blir lika besviken varje gång jag går hem och sover på saken för att dagen efter upptäcka att det jag suktat efter försvunnit eftersom jag tvekat.
Efter shoppingen var jag trött, men Anneli kom hit och livade upp mig. Vi såg den fantastiskt bra filmen Changeling (att den är verklighetsbaserad gör mig helt mordisk), åt godis och grät lite grann. Trevligt.
Sen glömde hon kvar ett barn över natten, så just nu låter det som att Melvins rum håller på att implodera. Men jag får vara ifred iallafall.
Eden lake.
Jag har förmodligen nämnt det tidigare, men jag är en riktig sucker för skräckfilmer.
Jag älskar allt, utan undantag (sen finns det givetvis bra och dåliga skräckisar). Splatter, spöken, psycothrillers, vampyrer, monster, zombies(fast zombiefilmer har jag en nästan pervers förkärlek för), you name it! Det enda jag aldrig riktigt fastnat för är sådana där skräckisar där en eller flera psykopater jagar och gör slut på några oskyldiga civilister.
Inte det att jag inte gillar det, men det har aldrig riktigt påverkat mig på samma sätt som övriga fack inom genren. Tills idag.
Fy fan vilken jobbig jävla film.. Jag satt och hoppade i soffan mest hela tiden och skrek och härjade. Efter att ha sett slutet mår jag mest illa.. Precis så som jag vill ha det! Se!
Jag älskar allt, utan undantag (sen finns det givetvis bra och dåliga skräckisar). Splatter, spöken, psycothrillers, vampyrer, monster, zombies(fast zombiefilmer har jag en nästan pervers förkärlek för), you name it! Det enda jag aldrig riktigt fastnat för är sådana där skräckisar där en eller flera psykopater jagar och gör slut på några oskyldiga civilister.
Inte det att jag inte gillar det, men det har aldrig riktigt påverkat mig på samma sätt som övriga fack inom genren. Tills idag.
Fy fan vilken jobbig jävla film.. Jag satt och hoppade i soffan mest hela tiden och skrek och härjade. Efter att ha sett slutet mår jag mest illa.. Precis så som jag vill ha det! Se!
9.7.09
Bitter.
Om jag hade kunnat följa med Evis på det här galejet på lördag; http://www.facebook.com/event.php?eid=95634677339&ref=ts
vilket jag väldigt gärna skulle vilja eftersom temat är en riktig tiopoängare, då skulle jag vilja ha den här klänningen, som finns att köpa på korsetten.se, på mig:
Men eftersom jag inte blivit så smal som jag vill än (jag har en känsla av att smala flickor gör sig bättre i den här typen av tighta outfits) och jag finner det rätt orealistiskt att de skulle hinna skicka den till mig innan lördag, kanske det är lika bra att Jari redan hunnit paxa lördagen för någon slags fånig grabbkväll och alla andra barnvakter är upptagna med sitt. Fast jag hade hittat en alldeles perfekt klänning på Gina med, som passade. Men jag försöker att bortse från det.
Jag är inte bitter.
Sjömän & Slynor - 50´s styles-partyn växer säkert på träd.
vilket jag väldigt gärna skulle vilja eftersom temat är en riktig tiopoängare, då skulle jag vilja ha den här klänningen, som finns att köpa på korsetten.se, på mig:
Men eftersom jag inte blivit så smal som jag vill än (jag har en känsla av att smala flickor gör sig bättre i den här typen av tighta outfits) och jag finner det rätt orealistiskt att de skulle hinna skicka den till mig innan lördag, kanske det är lika bra att Jari redan hunnit paxa lördagen för någon slags fånig grabbkväll och alla andra barnvakter är upptagna med sitt. Fast jag hade hittat en alldeles perfekt klänning på Gina med, som passade. Men jag försöker att bortse från det.
Jag är inte bitter.
Sjömän & Slynor - 50´s styles-partyn växer säkert på träd.
Chefens vägar äro outgrundliga.
Jag skulle ju jobba idag. Och större delen av gårdagen ägnades åt en arbetsångest av sällan skådat slag. Jag har ju liksom kommit in det där sköna smesterchillet, så blotta tanken på vad som väntade mig idag fick hjärtat att skena i panik.
Jag dövade ångesten med folköl och choklad och hyrfilm. Det var en lång hyrfilm vilket föranledde att jag inte somnade förrän framåt tvåsnåret.
Upp och hoppa klockan sex igen. Det var trögt. Men jag kom iallafall bara två minuter sent till jobbet.
Väl där upptäcker jag att en vikarie redan är på plats..?!
Alltså, jag fattar att Le chef har en hel del att dona med så här i semestertider, men jag hade faktiskt förklarat både en och tre gånger att jag skulle jobba den här veckan.
Hursomhelst så grep jag tillfället i flykten och brummade hem igen.
Om sanningen ska fram hade jag seriösa planer på att sjukanmäla mej igår och hade nog gjort det också om det inte hade varit så förbannat genomskinligt, så den här dubbelbokningen passade mej svinfint.
Extra fint eftersom min kära mor fått för sig att ta hand om mina barn ett åt gången för att jag och Jari ska få spendera lite kvalitétstid med ett barn (och hon få mysa med ett barn åt gången, vilket nog är den främsta anledningen). Så om några timmar blir det barnbyte och då kommer Melvin hem och Lovis åker. Vi ska gå på bio ikväll med Melvin. Mys.
Jag dövade ångesten med folköl och choklad och hyrfilm. Det var en lång hyrfilm vilket föranledde att jag inte somnade förrän framåt tvåsnåret.
Upp och hoppa klockan sex igen. Det var trögt. Men jag kom iallafall bara två minuter sent till jobbet.
Väl där upptäcker jag att en vikarie redan är på plats..?!
Alltså, jag fattar att Le chef har en hel del att dona med så här i semestertider, men jag hade faktiskt förklarat både en och tre gånger att jag skulle jobba den här veckan.
Hursomhelst så grep jag tillfället i flykten och brummade hem igen.
Om sanningen ska fram hade jag seriösa planer på att sjukanmäla mej igår och hade nog gjort det också om det inte hade varit så förbannat genomskinligt, så den här dubbelbokningen passade mej svinfint.
Extra fint eftersom min kära mor fått för sig att ta hand om mina barn ett åt gången för att jag och Jari ska få spendera lite kvalitétstid med ett barn (och hon få mysa med ett barn åt gången, vilket nog är den främsta anledningen). Så om några timmar blir det barnbyte och då kommer Melvin hem och Lovis åker. Vi ska gå på bio ikväll med Melvin. Mys.
8.7.09
Peace and love- nostalgi på ett dåligt sätt.
Bredvid oss på campingen bodde det ett gäng riktigt dryga stockholmare i tjugoårsåldern. De var redigt dumma i huvudet på många sätt, även om de själva tyckte att de var de fränaste kisarna i hela Borlänge den helgen. Det var ganska uppenbart att de var rookies. För de tyckte det var himla originellt med vattenpistoler och bergsprängare, och det hade väl varit helt okej om det inte vore för att deras musiksmak var något.. begränsad, och deras främsta syfte med att besöka festivalen verkade vara att reta gallfeber på alla inom hörhåll.
Så är det visserligen alltid, för det finns alltid dryga idioter inom hörhåll, men det här tog ändå priset. Om och om igen, minst hundra gånger körde de låten Lilla Edet. Till och med en efterbliven apa hade tröttnat, men inte de här snubbarna inte. Man hörde den när man somnade på natten, man väcktes av den. Det var knappt att man trodde det kunde vara sant att ett helt gäng människors intelligens kan vara så liten. De ville få det till att det var någon slags plojgrej; att de körde den på repeat oavbrutet dygnet runt för att den är så jävla dålig. Men det var ju så toktydligt att de allihopa egentligen tyckte att det var en satans bra låt. Patetiskt.
Hursomhelst fick det hela ett abrupt slut när Jari kopplade på sin finska charm och med knivvåld i blicken upplyste dem om att nästa gång Lilla Edet gick på skulle han komma bort och förstöra deras 6000 kronors stereo. Då var de till vår stora förtjusning (men inte förvåning) inte särskilt tuffa längre, och det var nog mer än en kalsong som färgades brun av rädsla. Jävla förlorare. Efter det spelade de den inte igen (det här var ändå redan på fredagen), och efter att vi frågat alla grannar inom hörhåll om de ville vara med och förstöra deras lilla discoutrustning, och alla tackat ja under glada rop och tjut så packade de fega små asen faktiskt ihop och drog redan på lördagen. Sjukt roligt.
Som en liten parentes kan ju nämnas att jag är uppvuxen i Lilla Edets kommun och väl förtrogen med samhället ifråga, vilket jag dumt nog upplyste stockholmsaporna om redan i ett tidigt skede när jag ännu inte insett vidden av deras dryghet.
Enligt Matte ökade tydligen antalet Lilla Edet spelningar med 200 procent efter det erkännandet. Jag skäms.
Hursomhelst, här har ni låten ifråga. och man måste faktiskt lyssna igenom den för att inse vilken jävla tortyr det var vi utsattes för (det allra sjukaste är att det mot min vilja blivit den låt som för alltid kommer att förknippas med en utav de roligaste festivalupplevelser jag haft. Fan ta dem!).
Så är det visserligen alltid, för det finns alltid dryga idioter inom hörhåll, men det här tog ändå priset. Om och om igen, minst hundra gånger körde de låten Lilla Edet. Till och med en efterbliven apa hade tröttnat, men inte de här snubbarna inte. Man hörde den när man somnade på natten, man väcktes av den. Det var knappt att man trodde det kunde vara sant att ett helt gäng människors intelligens kan vara så liten. De ville få det till att det var någon slags plojgrej; att de körde den på repeat oavbrutet dygnet runt för att den är så jävla dålig. Men det var ju så toktydligt att de allihopa egentligen tyckte att det var en satans bra låt. Patetiskt.
Hursomhelst fick det hela ett abrupt slut när Jari kopplade på sin finska charm och med knivvåld i blicken upplyste dem om att nästa gång Lilla Edet gick på skulle han komma bort och förstöra deras 6000 kronors stereo. Då var de till vår stora förtjusning (men inte förvåning) inte särskilt tuffa längre, och det var nog mer än en kalsong som färgades brun av rädsla. Jävla förlorare. Efter det spelade de den inte igen (det här var ändå redan på fredagen), och efter att vi frågat alla grannar inom hörhåll om de ville vara med och förstöra deras lilla discoutrustning, och alla tackat ja under glada rop och tjut så packade de fega små asen faktiskt ihop och drog redan på lördagen. Sjukt roligt.
Som en liten parentes kan ju nämnas att jag är uppvuxen i Lilla Edets kommun och väl förtrogen med samhället ifråga, vilket jag dumt nog upplyste stockholmsaporna om redan i ett tidigt skede när jag ännu inte insett vidden av deras dryghet.
Enligt Matte ökade tydligen antalet Lilla Edet spelningar med 200 procent efter det erkännandet. Jag skäms.
Hursomhelst, här har ni låten ifråga. och man måste faktiskt lyssna igenom den för att inse vilken jävla tortyr det var vi utsattes för (det allra sjukaste är att det mot min vilja blivit den låt som för alltid kommer att förknippas med en utav de roligaste festivalupplevelser jag haft. Fan ta dem!).
Dumhet.
För ett tag sedan bestämde jag mig för att återigen besöka den man som vållat mig mer smärta än alla andra män.
Precis som väntat gjorde han mig hemskt illa, det gjorde ondare än någonsin att träffa honom. Trots det kommer jag att söka upp honom igen, snart.
Se bara vad han gjorde med mig:
Och ja, ni ser rätt. Jag har tatuerat in min mans namn på mitt bröst. Smart?
Inte särskilt. Men jag älskar honom och då gör man lätt irrationella saker.
(Förresten har han haft mitt namn tatuerat på sin högerhand i tre år redan, och jag kan ju aldrig vara fegare än honom.)
Precis som väntat gjorde han mig hemskt illa, det gjorde ondare än någonsin att träffa honom. Trots det kommer jag att söka upp honom igen, snart.
Se bara vad han gjorde med mig:
Och ja, ni ser rätt. Jag har tatuerat in min mans namn på mitt bröst. Smart?
Inte särskilt. Men jag älskar honom och då gör man lätt irrationella saker.
(Förresten har han haft mitt namn tatuerat på sin högerhand i tre år redan, och jag kan ju aldrig vara fegare än honom.)
Ibland blir jag så jävla trött på att vara mamma att jag nästan spyr.
Nu ska jag ta mina två och tralla ner till Biblioteket. Kanske kommer det att åska på oss, kanske inte. Just nu struntar jag faktiskt i det bara jag får komma ut härifrån. Det är även möjligt att två barn som ser ut ungefär såhär:
Kommer att finnas att låna på Alingsås bibliotek inom ett par timmar. I sådana fall är det bara att ta dem, jag hör av mej när jag börjar få kramabstinens.
Som det känns just nu blir det dock inte i första taget.
Nu ska jag ta mina två och tralla ner till Biblioteket. Kanske kommer det att åska på oss, kanske inte. Just nu struntar jag faktiskt i det bara jag får komma ut härifrån. Det är även möjligt att två barn som ser ut ungefär såhär:
Kommer att finnas att låna på Alingsås bibliotek inom ett par timmar. I sådana fall är det bara att ta dem, jag hör av mej när jag börjar få kramabstinens.
Som det känns just nu blir det dock inte i första taget.
Tvins-Melvin.
Eftersom Melvin har en tendens att vakna cirka två timmar före övriga familjen har vi fått igång ett system som går ut på att han smyger upp själv och kollar på Bolibompa eller spelar TV-spel och äter frukt tills resten av oss vaknar.
Det funkar mer eller mindre bra beroende på vad som visas/hur sällskapssjuk han är.
Idag funkade det bättre än någonsin och jag blev riktigt förvånad när jag vaknade och han inte kommit in i sovrummet en enda gång.
Jag gick upp och fixade iordning frukosten, och när jag sa till Melvin att maten var klar svarade han att han bara skulle titta färdigt.
Det gick en stund så till sist gick jag in till vardagsrummet för att kolla vad han höll på med. Då sitter ungen helt uppslukad av Tv-shop!
- Men Melvin, varför kollar du inte på Bolibompa...?
- Men mamma, den här dammsugaren är bättre än alla andra dammsugare, och man får en liten på köpet också!
-...?!
- Jamen! Jag gillar att kolla på de senaste grejerna som kommer!
Jag dör.
Det funkar mer eller mindre bra beroende på vad som visas/hur sällskapssjuk han är.
Idag funkade det bättre än någonsin och jag blev riktigt förvånad när jag vaknade och han inte kommit in i sovrummet en enda gång.
Jag gick upp och fixade iordning frukosten, och när jag sa till Melvin att maten var klar svarade han att han bara skulle titta färdigt.
Det gick en stund så till sist gick jag in till vardagsrummet för att kolla vad han höll på med. Då sitter ungen helt uppslukad av Tv-shop!
- Men Melvin, varför kollar du inte på Bolibompa...?
- Men mamma, den här dammsugaren är bättre än alla andra dammsugare, och man får en liten på köpet också!
-...?!
- Jamen! Jag gillar att kolla på de senaste grejerna som kommer!
Jag dör.
6.7.09
Jaha.
Som ni då förmodligen märkt är min bloggfrekvens rätt låg just nu. Det finns flera anledningar till det. Dels har min övervåning där datorrummet finns varit varmare än det varmaste helvete, vilket gjort att jag inte kunnat använda datorn utan att få bada bastu på kuppen. Dels har jag ju som bekant inte varit hemma särskilt mycket.
Och om sanningen ska fram har jag faktiskt inte haft någon direkt lust att skriva något heller, vilket kan vara em bra förutsättning för att kunna få till något någorlunda läsvärt.
Peace and love var grymt bra. Det var visserligen den sämst organiserade festival jag någonsin besökt och systemet för att komma in och få en plats på campingen var helt sjukt. Men det var det många som tyckte så förhoppninsvis blir det bättring i framtiden. Det var tydligen mycket fjortisar också, men det märkte jag inte direkt av eftersom jag mest umgicks med trevliga människor i mogen ålder.=)
Sen var det ju givetvis varmt så in i skogen, hela tiden. Campingen var fruktansvärd att vistas på under soltimmarna, men i gengäld var nätterna varma och ljusa.
Jag fick sett det mesta jag ville se och den övriga tiden hade jag bara trevligt precis hela tiden. Extremt mycket skrattande, supande, kelande och dansande med fina vänner.
Med andra ord helt perfekt!
Arvika gick däremot åt skogen av anledningar vi inte behöver bry oss om att dra upp här. Jävla skit. Men jag och bästa Anneli spillde ingen tid på att sörja utan tog med oss alla barnen till Hönö istället, som plåster på såren.
Inte direkt samma grej men vi hade det riktigt bra ändå. Sol, bad, krabbfiske och studsmattehoppning. Ungarna var mycket nöjda. Och när de somnat drack vi vin (och folköl när vinet tagit slut), försökte kedjeröka bort alla mygg (funkade inget vidare) och filosoferade om diverse saker i sommarnatten. En mycket bra semestertripp som tog slut alldeles för fort. Så som bra saker alltid gör.
Hittills har sommaren varit alldeles för bra. Och det göttigaste är att min semester har egentligen inte ens börjat än! Om det fortsätter i den här stilen kommer det här bli en sommar att sakna väldigt, väldigt mycket...
Och om sanningen ska fram har jag faktiskt inte haft någon direkt lust att skriva något heller, vilket kan vara em bra förutsättning för att kunna få till något någorlunda läsvärt.
Peace and love var grymt bra. Det var visserligen den sämst organiserade festival jag någonsin besökt och systemet för att komma in och få en plats på campingen var helt sjukt. Men det var det många som tyckte så förhoppninsvis blir det bättring i framtiden. Det var tydligen mycket fjortisar också, men det märkte jag inte direkt av eftersom jag mest umgicks med trevliga människor i mogen ålder.=)
Sen var det ju givetvis varmt så in i skogen, hela tiden. Campingen var fruktansvärd att vistas på under soltimmarna, men i gengäld var nätterna varma och ljusa.
Jag fick sett det mesta jag ville se och den övriga tiden hade jag bara trevligt precis hela tiden. Extremt mycket skrattande, supande, kelande och dansande med fina vänner.
Med andra ord helt perfekt!
Arvika gick däremot åt skogen av anledningar vi inte behöver bry oss om att dra upp här. Jävla skit. Men jag och bästa Anneli spillde ingen tid på att sörja utan tog med oss alla barnen till Hönö istället, som plåster på såren.
Inte direkt samma grej men vi hade det riktigt bra ändå. Sol, bad, krabbfiske och studsmattehoppning. Ungarna var mycket nöjda. Och när de somnat drack vi vin (och folköl när vinet tagit slut), försökte kedjeröka bort alla mygg (funkade inget vidare) och filosoferade om diverse saker i sommarnatten. En mycket bra semestertripp som tog slut alldeles för fort. Så som bra saker alltid gör.
Hittills har sommaren varit alldeles för bra. Och det göttigaste är att min semester har egentligen inte ens börjat än! Om det fortsätter i den här stilen kommer det här bli en sommar att sakna väldigt, väldigt mycket...
5.7.09
Jag är inte död.
Jag har bara haft fullt upp. Men jag ska försöka skriva ett riktigt blogginlägg ikväll. Om jag orkar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)