Day 02 – Your first love

Om man bortser från diverse puppyloves så träffade jag min första riktiga pojkvän när jag var tretton. Jag brukade cykla hem till min mormor och morfar och sitta och vänta i hundra år på att deras modem kunde gå igång, så att jag kunde chatta på Passagens chatt. Med tanke på hur mycket internet har utvecklats sen dess kan man inte låta bli att fnissa lite när man tänker på det.

Hursomhelst så träffade jag min pojkvän där på chatten. Jag minns förstås inte vad vi pratade om men telefonnummer byttes och sedan inleddes en intensiv telefonrelation. Vi var på Gotland den sommaren och jag satt halva nätterna i olika telefonkiosker där jag slagit mottagaren betalar, smygrökte och blev förälskad i en kille jag aldrig träffat.

Tillsist sågs vi, med en hel hög kompisar vardera som förkläden. Det slog väl inga gnistor direkt, även om jag minns att min bästis som var med fick till det med en utav hans kompisar. Vi fortsatte att prata sporadiskt och när han påstod sig ha träffat en annan tjej blev jag genast enormt svartsjuk, och det slutade med att vi blev tillsammans tillsist ändå.

Förhållandet varade i 1½ år och det var en riktig fjortisrelation med höga berg och djupa dalar. Vi bråkade otroligt mycket, men hade det ganska fint också. Han bodde i Mölndal och jag bodde på landet utanför Lilla Edet, så vi sågs bara på helger och lov och om det är något jag minns förutom de konstanta hormonstinna fjortisgrälen (bland annat på grund av att han kysst en annan tjej, nu blir jag fnissig igen för hade Jari gjort samma sak så hade jag inte brytt mig nämnvärt, men jag minns att hela min värld rasade då när jag var tretton) så är det en intensiv och ständig saknad och längtan som gjorde nästan fysiskt ont. För att vara så unga tror jag att vi hade en ganska allvarlig relation, antagligen mycket på grund av avståndet. Vi pratade som ni kanske förstår otroligt mycket i telefon. Det slutade med att våra föräldrar spärrade telefonerna så att vi bara fick ringa på bestämda tider. Ett tag fick vi inte ses alls (då min vördade moder fått en teleräkning på 5000 kronor och var minst sagt rosenrasande), och jag kommer ihåg att jag rymde till honom, och att vi sågs i smyg hemma hos min pappa och att allt var bitterljuvt och underbart och väldigt smärtsamt, så som det är när man är fjorton år gammal.

Den sista sommaren var vi tillsammans non stop från dag ett tills skolan började igen. Det var en bra sommar. Jag tror inte att vi bråkade så mycket. Vi seglade till Skagen med hans föräldrar och tiggde pengar av okända människor så vi kunde köpa öl. Jag flyttade till Alingsås den sommaren och vi utforskade min nya stad tillsammans. Det var.. fint.

Men det tog slut den hösten ändå. Vi hade väl gjort slut och blivit ihop igen ungefär en miljon gånger när vi grälat, men när jag började i min nya klass och upptäckte en massa nya intressanta pojkar, som dessutom var intresserade tillbaka eftersom jag var ny i klassen så svalnade känslorna ganska snabbt. På en klassresa var jag "otrogen" om man nu kan kalla lite försynt hångel i en sovsäck för otrohet, och när min pojkvän kom till mig nästa gång så gjorde jag slut.
Det var jättejobbigt. Han var ledsen och fastän det var mitt beslut så var jag också väldigt ledsen. Vi trodde ju givetvis att det skulle hålla för alltid.
Vi fortsatte att ses sporadiskt tills jag blev tillsammans med en annan kille, och det hela fick ett fult och trasigt avslut tillsist, tyvärr.

Lite kuriosa: Något år senare hade jag ett löjligt internetbråk med hans nya tjej, eftersom jag var bitter och han också tror jag. Det slutade iallafall med att jag och hon blev kompisar istället. Helt stört, haha. Tror han var måttligt road över det eftersom det uppdagades att han justerat en del detaljer om mig så att säga. Sedan gjorde de också slut och en gång när jag hälsade på hans ex var hans nya tjej (alltså den tredje) med också. Bisarrt till och med för att vara ett gäng femtonåringar kan tyckas. Nåväl.

Såhär i efterhand misstänker jag att han faktiskt var ihop med en annan tjej i Mölndal samtidigt som han var ihop med mig. Hade jag fått reda på det då så hade jag gått sönder. Men nu tycker jag mest att det är ganska festligt. Han var ingen elak kille, bara ung och naiv precis som jag var då, och om det nu skulle vara så så skulle jag ändå inte vilja ha vårat förhållande ogjort. För att vara mitt första så tror jag att det var ganska bra (det man inte vet har man ju som bekant inte ont av), och definitivt väldans passionerat.=)

Jul och så.

Nu var julspektaklet över för den här gången. Det har varit mysigt och trevligt i vanlig ordning. Gav och fick fina klappar och hade en trevlig kväll hemma hos mormor.
Fick bland annat fem biobesök med barnvakt av mamma. Toppen! Bättre kan det nästan inte bli.

Dagen innan julafton hade vi i vanlig ordning uppesittarkväll här hemma med en hög trevliga vänner. Och vilken uppesittarkväll! Kom i säng framåt femsnåret och var bra sliten på julaftonsmorgon, vilket Jari som fick vara den ordentliga av oss hade vansinnigt roligt åt. Men vansinnigt roligt hade vi under nattens gång också så det fick det vara värt.

Igår tog jag mod till mig och åkte till Borås med barnen. Vi hade en trevlig dag. Hämtade ut den där gamla trista tentan, käkade på Max och besökte Stadsparksbadet så att ungarna fick leka av sig. Var ju inte helt fel att flyta runt i en varm bubbelpool i några timmar för min del heller.

Nu är det nyår kvar att se fram emot, sedan börjar årets värsta tid enligt mig. Jag hatar att vänta på våren!

(Skrev klart inlägget under också, lite hastigt och oinspirerat. Får ta och beta av den där listan lite pö om pö när jag känner att jag har tid.)

Day 01 – Introduce yourself

Jaha. Nu har jag försökt komma på en bra inledning på det här inlägget i X antal minuter. Så kanske ska vi helt enkelt börja med att nämna att jag är en tjej som sällan vet hur jag vill ha det. Och med tanke på att det gått över en vecka sedan jag lovade att skriva det här inlägget kanske det även bör nämnas att jag är väldigt bra på att skjuta upp saker. Det mest grundläggande så som intressen och dylikt finns hur som helst i presentationen till vänster, så jag tänkte bjussa på lite mer udda godbitar av min personlighet.

1.Jag är världsbäst på maniska infall. Varje vecka påbörjas något nytt projekt, som nästan aldrig fullföljs. Allt från yogakurser till att sy egna kläder till att planera nästa års semester in i detalj eller börja med scrapbooking. (En av mina favoritmanier är något så klichéartat som att börja banta/träna. Det brukar hålla i max en vecka för när det blir fredag börjar motivationen alltid tryta.) Det börjar med att jag känner mig smått rastlös och då vet jag att det behövs ett projekt att låta tankarna snurra kring. Jari höjer inte ens på ögonbrynen längre. Enda gången han muttrar lite är när jag får för mig att göra något som kostar pengar.

2.Jag älskar Japan. Det är en mani som aldrig släpper. Jag älskar japansk kultur och framförallt japansk historia och kan läsa om det i timmar. Jag måste ha varit japan i ett tidigare liv.

3. Jag är mörkrädd. Antagligen på grund av att jag älskar skräck och läskiga saker, men i slutändan klarar jag inte av att hantera det. Om jag är ensam hemma vågar jag inte gå in på vinden, och jag är helt säker på att zombieapocalypsen lurar alldeles runt hörnet.

4. När jag var ett år så dog jag en stund. Jag fick kramp och slutade att andas. Då fick jag åka ambulans. Fränt! Hursomhelst så överlevde jag (uppenbarligen). Vilken tur!

5. Jag har värdelös karaktär på alla sätt och vis. Skjuter alltid upp allting så länge det bara går och går runt och mår dåligt över saker jag borde göra istället för att bara göra dem.

6. Jag har OCD-light. Klarar inte av ojämna nummer (exempelvis så räknar jag alltid klunkarna vatten jag dricker så att det blir jämnt), kan inte äta den sista kanten på smörgåsen eller dricka upp det sista i glaset, måste snyta mig när jag varit på toa även om jag inte är snuvig, hoppar över det näst sista trappsteget i trappor och så vidare. Jävligt störigt.

7. Jag är lat, så nu orkar jag inte mer.

Inte ett dugg bättre idag.. Hjärnan känns helt mosig och jag har en såndär jobbig känsla i kroppen som indikerar sjukdom. Har pluggat nästan oavbrutet i tolv timmar men det känns inte som att något har fastnat. Oh well, vad ska man göra?

Fick dessutom tillbaka första tentan i humanbiologin idag, och som jag misstänkte klarade jag inte de delar som jag knappt pluggat på (no shit!). Jag visste ju det men man hoppas ändå in i det sista att man ska ha lyckats pricka rätt. Så surt att jag var 1 poäng ifrån godkänd på ena delen, och två poäng ifrån på den andra. Urk. Däremot hade jag alla rätt på den del jag faktiskt pluggat på (alla de där latinska orden, om ni minns) och det kändes ju gött iallafall. Men ändå trist att behöva omtenta de andra delarna. Jag HATAR celler, och rörelseapparater, och nervsystem och all annan fysiologisk skit. Nåja, det blir till att slira iväg till Borås och göra tenta imorgonbitti och hoppas på att det kommer frågor jag kan svaret på, eller att det finns lagrat nånstans därinne i min överhettade hjärna när jag väl sitter med tentan framför mig. Och kanske framför allt att jag inte är för sjuk för att kunna åka. Håll tummarna!

Ynkisch.

Ingen bra dag idag. Har känt mig hängig och seg. Kom hem efter att ha lämnat barnen och tänkte vila mig en liten stund eftersom Sookie tokröjde inatt, och när jag vaknade kändes det som om jag sovit i fem minuter men klockan var halvett! Så knockad blir jag bara när en förkylning är på intågande, Inte bra då många dyrbara pluggtimmar gick förlorade. Satte mig och försökte panikplugga under kvällen men en ihållande huvudvärk, samt extremt ont i halsen gjorde att koncentrationen inte var på topp, direkt. Jag har inte tid att vara sjuk nu! Två dagar till, var det för mycket begärt?
Bakis aliengris. Så går det när man lever rövare halva natten.

Listan.

I några av de bloggar jag läser har den här listan med 30 bloggämnen förekommit, och jag har känt mig lite smått sugen på att påbörja den men inte haft tid att blogga varje dag i 30 dagar. Men efter tentan så borde min tid till nöjesskrivning öka markant, så då tänkte jag minsann anta utmaningen! Dels är det perfekt med 30 förutbestämda ämnen eftersom mitt liv i övrigt mest kretsar kring valpträning, halsont och humanbiologi just nu, vilket ju faktiskt inte är sådär överdrivet intressant att skriva om. Dels tilltalar listan ifråga min narcissistiska sida väldigt mycket.
Så från och med fredag kör vi!

Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment

Nya husdjur...

Vi hämtade ju som bekant hem Sookie i helgen, och allt har gått över förväntan. Hon är en riktig slappis och verkar gilla läget i största allmänhet. Inga sura miner, inget gnäll eller klängande. Hon till och med kissar och bajsar utomhus (för det mesta).
Det känns som om hon passar in i familjen alldeles ypperligt. Hon har redan hittat sitt eget sovställe och lägger man henne där så slocknar hon helt automatiskt, och när hon inte sover eller ligger och gruffar och myser leker hon oavbrutet med ungarna. Värsta bästa mysbrallan!


Dessvärre fick vi idag ett antal mindre välkomna husdjur, då det konstaterades att bägge ungarna fått löss. Det har gått i Melvins klass ett bra tag så jag var himla glad att vi klarat oss undan.. Men tji fick jag. Så ikväll stod det avlusning på schemat. Varken jag eller Jari hade blivit smittade dock. Thank gods! Jag hade dött av äckelhet. Tyvärr satte dessa små ovälkomna parasiter käppar i hjulet för mitt tentapluggande. På fredag är det dags igen och jag måste erkänna att jag ligger hopplöst efter och antagligen kommer sabba den här också. Inte bra alls! Och det är faktiskt bara mitt eget fel; jag har inte suttit hälften så mycket som jag borde.. det är alldeles för lätt att komma på ursäkter.
Glada lusungar!

Mitt barn.

Min son är sex år, och han har en hemlighet. Han har berättat den för mig en morgon när vi låg tillsammans i sängen och talade om livet, om kärleken. Om vänskap och tillit. Jag älskar att prata med honom, det finns ingen människa i hela världen vars tankar jag är lika intresserad av. Det förvånar och förtjusar mig att han är så klok, så ödmjuk och varm och fin. Jag är så stolt över att han har blivit sådan.

Men åter till hemligheten, som jag givetvis inte tänker avslöja här. Varför jag överhuvudtaget för den på tal är eftersom den fick mig att känna något nytt. Något som jag nog visste skulle komma: Han är på väg bort ifrån mig. Vi har levt i symbios ända sedan första gången jag kände honom sprattla i min livmoder, och nu växer han ifrån mig. Är inte en del utav mig längre, utan en alldeles egen liten person med egna åsikter och egna hemligheter. Det gör lite ont i mammahjärtat, även om jag vet att det är såhär det ska vara, så var jag inte beredd på att det skulle börja riktigt än.

Samtidigt är det så förunderligt fantastiskt att få stå bredvid och se den här människan växa. Att få ta emot honom när han faller. Att veta att jag är en av dem som han alltid kommer att älska, villkorslöst. Att få vara den han delar sina hemligheter med (åtminstone än så länge). Det är bitterljuvt att blicka bakåt, och minnas hur han varit. Men det är fantastiskt spännande att föreställa sig framtiden, och den person han kommer bli och som jag kommer att få följa. Jag trodde att jag skulle få ett barn, men jag fick en själsfrände.

En kvinna som bar ett barn vid sitt bröst sade:

"Tala till oss om Barnen."

Och han talade:

Era barn är inte era barn

De är söner och döttrar av Livets längtan efter sig självt.

De kommer genom er men inte från er.

Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte.

Ni kan giva dem kärlek, men inte era tankar, ty de har sina egna tankar.

Ni kan hysa deras kroppar men inte deras själar.

Ty deras själar dväljs i morgondagens hus, som ni inte

kan besöka, inte ens i era drömmar.

Ni må sträva att efterlikna dem, men sök inte att göra

dem lika er.

Ty livet vänder inte tillbaka och dröjer inte hos den

dag som flytt.


Ni är de bågar, från vilka era barn skickas ut som

levande pilar.

Bågskytten ser målet på det oändligas stig och han

böjer dig med sin makt för att hans pilar ska gå snabbt och långt.

Låt dig i glädje böjas i Bågskyttens hand.

Ty liksom han älskar pilen, som flyger, älskar han också bågen, som är stadig.

-Kahlil Gibrans

Sedan sist...

Det blir inte mycket skrivet här nu. Har fullt upp med det där riktiga livet. Helt löjligt mycket skolarbete, en familj som pockar på uppmärksamhet, ett hem som måste donas med för att undvika totalt förfall.. Ja, ni fattar.

Dessutom händer det inte så vidare värst mycket spännande. Saker och ting rullar på. Det är kallt och jävligt, ekonomin är ett skämt och eftersom allt kostar pengar finns det inget utrymme för några extravaganzer. Var dock ute i fredags och blev så full att när jag vaknade dagen efter hade jag sår och ont både här och där. Total minneslucka. Totalt överskattat. Jävla skit. Jag är bannemej för gammal för sånt.
I måndags åkte vi till Ullared och handlade julklappar för pengar vi egentligen inte har. Ångest. Och i slutändan blev det ju dyrt iallafall. Och alla dessa dumma människor! Man kan ju tro att hela Ullared är gjort av renaste guld. Folk är som galna och visar ingen hänsyn mot varandra what so ever. Tröttsamt är bara förnamnet. Men nu är det iallafall överstökat.

Och på lördag ska vi hämta Sookie! Det ser jag verkligen fram emot. Ett ljus i misären.