Lovis föds.

Måndagen den 19e november steg vi upp kvart över sex på morgonen, mycket förväntansfulla eftersom vi med största sannolikhet skulle få träffa vår efterlängtade lilla dotter inom de närmsta dygnen; klockan nio den morgonen hade vi nämligen fått tid för igångsättning pga mina gallstenar som jag fått under graviditeten (Inget ont som inte för något gott med sig).

Jag hade åtminstone lyckats sova hyfsat under natten trots att jag visste vad som väntade. Dessutom lyckades jag äta inte mindre än tre pannkakor till frukost. Kort sagt kände jag mej redo att föda barn, åtminstone så redo som man kan vara med en riktig mardrömsförlossning i bagaget.
Lite sjukt kändes det allt att ha en tid då ens förlossning skulle sättas igång. Det hade vart en låång helg och visst var man bra nervös. Både eftersom man hört en hel del skräckhistorier om igångsättningar och inte alls visste hur det skulle gå. Men inte minst för att få träffa sitt barn för första gången.
Skräckblandad förtjusning på hög nivå.

När vi kom fram till Borås tog det förstås två timmar innan dom gjorde första undersökningen. Under den tiden fick vi vänta i sällskapsrummet. Jag ockuperade soffan och lyckades sova en stund, Jari bälgade i sej kaffe och trummade på sina ben (han var nog mer nervös än jag, haha).
Klockan elva fick vi äntligen komma in och så blev jag undersökt.Redan innan dom satt den första gelningen var jag öppen närmare 2 cm + att halva livmodertappen redan försvunnit.
Så oddsen för en lyckad igångsättning såg rätt bra ut.
Ändå påpekade barnmorskan att inte särskilt många kommer igång på första försöket. Därför görs en bedömning efter 6 timmar och har det inte hänt något då blir det ännu en gelning. Funkar inte det heller får man oftast vila till nästa morgon och sedan se vad som ska göras. När hon förklarat hela proceduren kände vi oss ganska missmodiga. Säkert skulle det inte bli någon bebis idag.
Så sprutade dom in gelen och sedan var det ju bara att vänta i sex timmar.Vi fördrev dem genom shopping på knalleland och lunch på pizzeria.=)Riktigt mysigt hade vi det faktiskt.
Ett par timmar efter att gelningen gjorts började jag få lite molande mensvärk men inte alls som värkar.

När vi kom tillbaka för bedömning var vi alltså ganska säkra på att ingenting hade hänt.Så gissa om vi blev glada när det visade sig att jag var öppen 4 cm!
Det som sedan följde visade sig faktiskt bli det mest smärtsamma under hela förlossningen:
barnmorskan förklarade att min livmodertapp låg långt bak och för att snabba på det hela skulle hon "dra fram den". Exakt vad det innebär har jag ingen aning om men fy helvete vad ont det gjorde! Samtidigt passade hon på att öppna mej ytterligare 1 cm med hjälp av fingrarna, den fulingen. Jag trodde att jag skulle dö.

Nu var jag alltså öppen 5 cm och efter att bm gjort sin lilla pryl därinne började jag få riktiga värkar. Dom gjorde dock inte särskilt ont och jag hade inga som helst problem att andas igenom dem. Vi fick ett förlossningsrum och 17.15 tog hon hål på hinnorna. Efter det blev värkarna starkare och kom tätare. Jag gav mej på lustgasen och blev lite fnittrig ett tag, men inte alls som förra gången.

Vid sjutiden hade det inte hänt så mycket (öppen 6 cm) så vi kom överrens om att testa med EDA och värkstimulerande eftersom barnmorskan trodde att jag spände mej för mycket för att verkligen komma igång. Sagt och gjort.
Förra gången sattes EDAn försent vilket gjorde att den inte tog, alltså var jag rätt skeptisk nu, men den här gången fick jag superbra smärtlindring utav den.
När den var satt var klockan ungefär halvåtta och bm sa att hon skulle komma tillbaka om en timme och kolla läget.
Jag stod upp i gåstolen och gungade medans Jari masserade mej (såå skönt!), lyssnade på musik, frodade choklad och sög lustgas.. hade det allmänt trivsamt med andra ord så jag tyckte att det lät som en bra idé. här skulle uppenbarligen inte födas än på ett tag.

20.10 var läget oförändrat förutom att jari fått rast och satt i en utav fåtöljerna och vilade. Då fick jag min första krystvärk.
Jag kunde inte riktigt gå med på att det var sant utan tänkte att jag måste inbilla mej. i tre, fyra värkar försökte jag hålla emot innan jag insåg att det var lönlöst. jag krystade faktiskt! När jag insåg det på allvar fick jag nästan panik och jari kastade sej på larmet. Barnmorskan kom fort och jag förklarade läget. Hon kände efter och jag var öppen 9 cm! Från 6 cm till fullt öppet på knappt en timme. Nu fick hon plötsligt bråttom.=)
Hon frågade om en barnmorskestudent fick vara med ("det vore tråkigt om hon missade en sån här fin förlossning" då blev jag faktiskt lite tårögd mitt i alltihop) och det fick hon. Dessutom visade hon sej vara helt underbar. Under större delen av tiden som var kvar var vi själva med henne men jag kände mej aldrig osäker på att hon visste vad hon sysslade med, dessutom var hon jättegullig och engagerad.
Jag stod fortfarande upp men nu kände jag att det gick alldeles för fort så jag ville lägga mej ner.
Krystvärkarna upplevde jag på ett helt annat sätt den här gången. När melvin föddes var jag så mycket tröttare och räddare att jag verkligen fick anstränga mej för att kunna krysta.
Nu kändes det som om kroppen själv gjorde jobbet och det var hur häftigt som helst.20 min senare var hon ute.

Världens finaste lilla tjej. Den här gången fick Jari klippa navelsträngen och hon fick ligga på min mage och allt det där som vi missade förra gången.
Moderkakan kom ut som den skulle och en liten bristning syddes. Sedan blev vi lämnade ensamma i flera timmar. Så himla skönt. Jag blir redan nostalgisk när jag tänker på den stunden, trots att det bara är två veckor sedan.=)

Med andra ord var det här en riktig drömförlossning. Det blev precis som jag hade tänkt mej, och viktigast av allt: jag förlorade aldrig kontrollen. Jag var med och fattade alla beslut och smärtan blev aldrig övermäktig.

Nu kan jag nog till och med tänka mej att göra om det.;)