Jennywise:

Nu är min "semester" slut. Fick ju trots allt jobba lite under den, men ändå. Nu har jag 16 nätter plus 5 dagpass att se fram emot innan skolan börjar. Hade lite planer på att söka en nattjänst som är ute på min arbetsplats... Men inatt när jag gjorde första natten och kolllegorna frågade så bestämde jag mig helt plötsligt för att inte söka den. Helt enkelt för att jag inte vill. Jag är så jävla färdig med det där nu. Så färdig att jag hellre drar på mig flera hundratusen i studielån än jobbar kvar där. Och känner man så, ja då är det faktiskt inte värt det. Nu vill jag göra något helt annat, något nytt. Jag har arbetat där sedan jag var tjugo och om man bortser från sommarjobb och en del timvik innan jag blev fastanställd så är det det enda jobb jag haft. Det hade visserligen vart skitbra, för man gör 7 nätter på 3 veckor så det hade antagligen funkat med plugget och så där... Men blotta tanken fick ett stort svart hål att öppna sig inuti mig. Så nej. Jag kommer att stå kvar som timvikarie och jag hoppas att chefen vill göra om min tjänst så att jag kan jobba kvar var tredje hel. Det är lagom, det fixar jag. Mer än så pallar jag inte. Nu vill jag bara vara student-Jenny och slippa resten.

Annars trivs jag bra med att jobba natt. Det är så lugnt, så tyst.
Jag gillar känslan av att gå ut och ta en cigg precis innan solen går upp och veta att det nästan bara är jag som är vaken. Men så fort jag jobbat färdigt ska jag sluta röka igen. Har hållt upp under både graviditeter, amning och mammaledigheter, men så fort jag kommit tillbaks till jobbet har jag börjat igen. Att sluta röka (igen) blir en del i processen. Jag känner mig färdig med det också, en gång för alla. Och det här gången är det MITT beslut och inte ett jag tar av hänsyn till att det bor en annan person i min kropp.
Jag vill gärna leva som jag lär och om jag nu ska bli sjuksyrra så rimmar det ganska illa med ett cancerframkallande beroende. Dessutom skäms jag över att vara en såndär mamma som röker. Jag gör det visserligen inte mycket (mest på jobbet) och inte när barnen är i närheten. Men ändå.

Sammanfattningsvis känns det som att det bara kan bli bättre nu. Friskare och gladare, fy fan vad bra! Nu räknar jag ner.