Trevligt på gyn.

Idag gjorde jag cellprov. Jag hatar det. Alltså verkligen HATAR! När jag gjorde mitt första cellprov för några år sedan hade jag cellförändringar av grad tre, vilket är värsta tänkbara sorten, vilket i sin tur ledde till att jag fick göra en konisering. Detta innebär i praktiken att de bränner bort en redigt stor bit av livmodertappen med laser. Och ja, det var precis lika otrevligt som det låter, trots lokalbedövning. Efter det har jag blivit totaltraumatiserad och mår dåligt i dagar innan det är dags för cellprov. På grund av det får jag dessutom gå på extratäta kontroller. Vilket givetvis är jättebra, men hemskt otäckt varenda gång.

Nog sagt om mitt underliv. Det jag ville komma fram till var att barnmorskan som tog provet på mig idag var så väldans trevlig. Vi småpratade ganska friskt och kom in på detta med att jag ska börja läsa till sjuksyrra. Hon frågade då om jag inte funderat på att bli barnmorska, och jag svarade att jo, det är ju liksom det som är målet. (Jag vågar säga det högt nu, när jag faktiskt nått första målstolpen på den långa, långa vägen dit.) Och hon blev alldeles till sig, tanten. Upplyste mig glatt om att det kommer jag aldrig någonsin att ångra, att det är världens bästa jobb och oj det var så trevligt att prata att hon glömde ta ut spateln.
Det kändes fint. Det var mitt trevligaste gynbesök ever och jag blev glad av hennes ord. Jag tror att hon har rätt och det är så skönt att höra någon säga det. Hon avslutade samtalet med att glad i hågen säga att "kämpa på nu! Om några år kanske vi blir kollegor!" och jag bara skrattade och höll med.

Inte för att jag är så värst sugen på att stoppa fingarna i folks muttor hela dagarna utan helst vill vara med och kläcka bebisar, men ändå.