Jag är helt jättesuperkär i den här låten just nu. Texten skulle jag ha kunnat skriva rakt av för sju år sedan. Så haha nej, jag är tack och lov inte med barn igen.
Men det är en fin text om att vara det när det finns andra som tvivlar på att det är en bra idé... och kanske när man tvivlar lite själv också och inte riktigt vet hur det ska gå med saker och ting.
Och let´s face it: När man just flyttat ihop i en rivningshotad kåk där väggarna rasar om man försöker hänga upp tavlor, när man bara varit tillsammans i lite drygt fyra månader, när man går i trean på gymnasiet och killen ifråga sagt upp sig från sitt jobb för att han inte har lust att jobba, när han dessutom är nio år äldre och i stort sett hela hans bekantskapskrets visar med all (icke)önskvärd tydlighet att de inte vill ha några tonnisar i sitt läger, när man helt enkelt har sämsta tänkbara förutsättningar för att göra något så stort och fantastiskt som att sätta en annan människa till den här skitvärlden så är det ju inte särskilt konstigt att man freakar ur. Särskilt inte när alla andra förbannade människor som inte har med saken att göra talar om för en att man gör fel.
Jag tror inte att det fanns någon som trodde på oss då, för sju år sedan. Prognosen såg brun ut ur alla upptänkliga vinklar. (I ärlighetens namn så tyckte vi det också.)
Men tji fick ni för det visade sig ju ganska snabbt att vi var ena jävlar på att styra upp saker och ting. Och att vi faktiskt älskade -älskar- varandra på riktigt.
Fy fan vad det måste reta er nu. Ni kommer aldrig ens i närheten.
(Ja, jag är lite vinlullig och sentimental och nostalgisk och skiter just nu helt i mina integritetsprinciper i bloggsammanhang. Det bjuder jag på inatt.)
Kärleken övervinner allt. Men man måste tro på den också. Man måste lyssna på det som är ens egen sanning och skita i vad alla andra tycker och säger.
Jag är säker på att det är kärleken som tagit oss hit. Men om vi inte dessutom trott på oss själva och varandra trots att i princip alla försökte intala oss att vi valde fel väg så hade kanske historien sett annorlunda ut. Jag tror inte att alla människor är så starka. Och hur sorgligt är egentligen inte det?
Nåväl. Nu har jag väl svamlat tillräckligt.
Och sist men inte minst; låten som utlöste denna skrivdiarré. Videon är kass, men det är låten jag vill åt så bara blunda och lyssna:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar