Mitt barn.

Min son är sex år, och han har en hemlighet. Han har berättat den för mig en morgon när vi låg tillsammans i sängen och talade om livet, om kärleken. Om vänskap och tillit. Jag älskar att prata med honom, det finns ingen människa i hela världen vars tankar jag är lika intresserad av. Det förvånar och förtjusar mig att han är så klok, så ödmjuk och varm och fin. Jag är så stolt över att han har blivit sådan.

Men åter till hemligheten, som jag givetvis inte tänker avslöja här. Varför jag överhuvudtaget för den på tal är eftersom den fick mig att känna något nytt. Något som jag nog visste skulle komma: Han är på väg bort ifrån mig. Vi har levt i symbios ända sedan första gången jag kände honom sprattla i min livmoder, och nu växer han ifrån mig. Är inte en del utav mig längre, utan en alldeles egen liten person med egna åsikter och egna hemligheter. Det gör lite ont i mammahjärtat, även om jag vet att det är såhär det ska vara, så var jag inte beredd på att det skulle börja riktigt än.

Samtidigt är det så förunderligt fantastiskt att få stå bredvid och se den här människan växa. Att få ta emot honom när han faller. Att veta att jag är en av dem som han alltid kommer att älska, villkorslöst. Att få vara den han delar sina hemligheter med (åtminstone än så länge). Det är bitterljuvt att blicka bakåt, och minnas hur han varit. Men det är fantastiskt spännande att föreställa sig framtiden, och den person han kommer bli och som jag kommer att få följa. Jag trodde att jag skulle få ett barn, men jag fick en själsfrände.

En kvinna som bar ett barn vid sitt bröst sade:

"Tala till oss om Barnen."

Och han talade:

Era barn är inte era barn

De är söner och döttrar av Livets längtan efter sig självt.

De kommer genom er men inte från er.

Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte.

Ni kan giva dem kärlek, men inte era tankar, ty de har sina egna tankar.

Ni kan hysa deras kroppar men inte deras själar.

Ty deras själar dväljs i morgondagens hus, som ni inte

kan besöka, inte ens i era drömmar.

Ni må sträva att efterlikna dem, men sök inte att göra

dem lika er.

Ty livet vänder inte tillbaka och dröjer inte hos den

dag som flytt.


Ni är de bågar, från vilka era barn skickas ut som

levande pilar.

Bågskytten ser målet på det oändligas stig och han

böjer dig med sin makt för att hans pilar ska gå snabbt och långt.

Låt dig i glädje böjas i Bågskyttens hand.

Ty liksom han älskar pilen, som flyger, älskar han också bågen, som är stadig.

-Kahlil Gibrans