Min mamma heter Susanne och min pappa heter Tony.
De träffades på Jacobsdals charkuteri i Gamlestaden. Mamma prismärkte köttet och pappa styckade det. Oh so romantic! Ironi på hög nivå eftersom jag inte äter kött, men om det inte vore för just köttindustrin hade jag antagligen inte ens existerat.
Hur som haver så tände det till där bland blodet och köttslamsorna, och ganska snabbt föddes jag. De bodde i Bergsjön, men barn ska ju som bekant växa upp på landet, så de hyrde ett skrutthus inte långt från min mormor och morfar och flyttade från Göteborg till Lilla Edet.
Mamma var 20 när jag föddes, pappa var 19 och låg i lumpen stora delar av mitt första år.
Jag minns inte så mycket av tiden innan mamma och pappa skiljde sig. Jag var 6 år och min bror 4 när de gick isär. Kanske var förhållandet dömt redan från början med en så osmaklig start. De hann iallafall bygga ett nytt hus som min mamma inredde helt i rosa, samt målade rosa utanpå. Strax därefter flyttade pappa ut.
Under resten av vår uppväxt hade han oss varannan helg och två veckor på sommarlovet. Han flyttade runt en hel del och när han hade oss var det fest i dagarna två. Han köpte alltid väldigt mycket leksaker till oss, och vi fick Mcdonalds och pizza på löpande band, plus att vi nästan alltid "hittade på" något på hans helger. Liseberg, bio och så vidare. Jag antar att han gjorde sitt bästa för att döva sitt dåliga pappa-samvete, och han lyckades med besked. Sedan träffade han en tjej och slog sig ner i Kode utanför Stenungsund, och då blev det minsann ordning och reda istället. Bra det, men inte alls lika roligt tyckte jag och min bror.
Idag har jag tyvärr ingen kontakt med min pappa alls, av orsaker som jag inte vill eller orkar gnälla om här.
Som ni säkert förstår är det min mamma som tagit hand om mig under större delen av min uppväxt. Mamma har nog i sanningens namn inte levt något drömliv; knegat på skitjobb för att försörja tre odrägliga och otacksamma ungar. Jag och min mamma är ganska lika till sättet så jag vet att det inte var så här hon ville att det skulle bli, jag är säker på att hon hade större drömmar och planer för sig själv. Men hon har kämpat på och alltid satt mig och mina syskon i främsta rummet. Kört och hämtat, strukit och städat, lagat mat och oroat sig över oss. Alltid gett oss frihet under ansvar men kunnat bli rejält förbannad mellan varven också. Jag är imponerad över att hon orkat så mycket som hon gjort, över att hon aldrig låtit oss se hur jobbigt hon faktiskt haft det. Min mamma är min bästa vän och i mångt och mycket min förebild; det är ju trots allt hon som har gjort mig till den jag är. Jag hoppas att jag och mina barn kommer att ha en lika fin relation som jag och min mamma har när de blir äldre.
Nu när 2 av 3 osnutna ungar lämnat boet har mamma utbildad sig till Socialpedagog. Det tycker jag också är strongt av henne, att satsa på en universitetsutbildning trots att hon är i fyrtioårsåldern och rent krasst "bara" har 20 år kvar att jobba.
Jag hoppas att hon är lycklig nu, att hon känner att hon får leva för sin egen skull och inte för min eller mina syskons. Det är hon så himla värd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar