Ännu en dag har gått och inget blir bättre, snarare tvärtom. Insikten är som ett gift som sakta sprider sig i kroppen.
Chocken börjar ge med sig, men i dess ställe kommer verkligheten. Känslan av att allt bara är på låtsas börjar försvinna och det gör bara ondare då. Innan kunde jag iallafall låtsas lite, ibland. En liten stund här och en liten stund där.
Nu börjar det att klarna och det skär och bränns. Jag har ångest. Varför tog jag mig inte mer tid?
Hundra dåliga ursäkter; jobb och barn och livet i största allmänhet. Inga särskilt bra ursäkter egentligen. Jag kunde ha prioriterat annorlunda. Varför väntade jag tills det nästan var försent? Hur ska jag kunna förlika mig med det nu när det ÄR försent?
Sista natten på jobbet inatt. Det är svinkallt i lägenheten. Sitter med tredubbla filtar men fryser likförbannat. Jag börjar förstå att det är höst nu. Hur ska jag kunna koncentrera mig på skolan? Frågor, frågor, frågor.
Jag antar att det kommer att bli bättre. De säger ju det, dom som vet hur det är. Men jag är skeptisk.
Det känns så omöjligt svårt just nu.
Mitt hjärta har helt plötsligt glömt bort hur man skrattar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar