Jag drömde om dig inatt. Det var andra gången det hände och den första drömmen var i ärlighetens namn inte särskilt trevlig. Den här var det. Jag drömde att allt bara hade varit en dröm, på låtsas. Jag drömde att vi önskade dig så mycket tillbaka att det blev verklighet. Det gör vi ju, men det blir inte så. Men inatt blev det det, var det. Vi höll om varandra och grät och du var stark, glad och frisk. Du tröstade oss. Barnen var så glada över att du var tillbaka. Allt var som vanligt. Vi var hemma i ditt hus och vi skrattade som förr. Det fanns inget tomrum utan allt var som det skulle. Varmt och tryggt. Du lagade mat åt oss och lovade att allt skulle bli bra nu. Vanligt. Sedan vaknade jag och det gjorde så ont. Så ont att det inte ens går att beskriva.
Det går inte en dag utan att jag tänker på dig och saknar dig så mycket att det är outhärdligt.
Det går många långa timmar då jag skjuter ifrån, för jag orkar inte med. När jag försöker att föreställa mig alla dagar, månader och år utan dig i mitt liv så svartnar det. Ångesten blir så stor och stark att jag inte mäktar med. Jag måste skjuta dig ifrån mig, förtränga och förminska. Annars klarar jag inte av att stå upprätt. Och det måste jag ju.
Men ibland, när jag är ensam, låter jag sorgen och saknaden skölja över mig, dra mig med sig ner i det svartaste av djup. Där ligger jag utan att kunna röra mig eller andas ett slag. Helt lamslagen låter jag insikten sätta sina sylvassa, giftiga tänder i mig en liten stund. Tills jag måste bryta mig loss och ta mig upp till ytan igen för att inte helt gå under. Under dom stunderna vet jag med hela mitt väsen att du faktiskt är borta. Den övriga tiden klarar jag enbart genom att låtsas att det inte är så. Genom att låtsas att du bara rest bort en liten tid. Att detta är något tillfälligt. Jag klarar inte av att veta att resten av mitt liv kommer jag att vara utan dig. Det går bara inte. Det kan bara inte vara så. Det var inte såhär det skulle bli.
Jag tror att det är där vi har den springande punkten. Vetskapen om att du kunde levt i 10, 20 eller rentav 30 år till. Att du kunde funnits här för att se mina barn växa upp. Dom saknar dig så! Jag märker det i små vackra saker dom säger. När det blåste häromveckan bad Lovis att du skulle blåsa ner från himlen så vi kunde vara med dig. Igår på tåget sa Melvin att han saknade att massera dina armar, att de kändes som en mjuk, härlig bulldeg. Små saker som skär i mig som knivar. Vi älskar dig och behöver dig så mycket! Varför? Varför just du? Det är så orättvist.
För en vecka sedan firade vi den första julen utan dig. Vi försökte verkligen men det var så oerhört påtagligt att du inte var där, att du fattades oss alla något så oerhört. Jag var ledsen hela dagen. Julafton var din dag. Dagen då du fick gå runt och mysa och överösa oss alla med så ofantligt mycket kärlek. Jag kände din närvaro men jag ville kunna röra vid dig, se in i dina ögon. Krama dig. Varenda cell i min kropp skrek att du borde vara där. Att dessutom veta att bara ett år tidigare var allt bra, även om den hatade och bedrägliga cancern antagligen redan växte djupt inne i din kropp var det inget du känt av. Vi hade en underbar sista jul tillsammans, och jag är så tacksam för det men jag kan inte nöja mig så. För det här är fel, fel, fel! Du ska vara med oss! Du ska bära upp oss och binda oss samman. Jag vet inte hur jag ska kunna förlika mig med vetskapen om att det inte är så längre. jag vet ingenting längre. Jag vet inte ens vem jag är när du inte finns här och kan bekräfta att jag gör rätt.
Jag vet att det kommer bli bättre. Men det har gått fem månader nu och inget vänder. När vänder det? Jag vet att du är enbart kärlek och glädje; att det är saknaden som är sorgen och att sorgen tär och bränns. Men när ska jag orka vända det? När ska jag orka minnas allt det vackra och ljusa utan att mörkret och smärtan får mig att gå sönder? Och när ska jag på allvar inse att du inte finns här mer och acceptera att det är så utan att falla isär?
Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och färglös som en tår
blir jag
utan dina andetag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar