ett hjärta som svämmar över ibland

det finns många människor i mitt liv just nu. många som betyder mycket för mej och tiden går så fort.

När jag fick Melvin var jag ensam. Eller nej det var jag inte.
Jag hade Jari och vi fick melvin så tidigt i vårat förhållande att vi fortfarande var i det där "vi och inga andra" stadiet.
jag hade min familj, min mamma underbara mamma. alltid min bästa vän.
hon som alltid ställer upp för mej och sätter sej själv i andra rummet.
jag hade mina bröder och min mormor och morfar.
han som varit mer en pappa än någon annan i mitt liv.

jag hade vänner. de som stannade kvar när jag blev gravid har jag fortfarande. det fanns några som inte stannade kvar. inte orkade, inte ville. vad vet jag?
jag var arton när jag väntade min son och de som försvann då klandrar jag inte.
när man är arton kan nog hela graviditetsprylen te sej tämligen ointressant och kanske rent av skrämmande. jag klandrar dem inte.
de som orkade hänga med värderar jag högre än vad som går att beskriva.
bättre vänner kan man inte ha.

Trots detta var jag ensam i min graviditet och under hela bebistiden med Melvin.
För det fanns ingen annan mamma jag kunde dela det med.
Efter förlossningen blev man en annan människa. Det är faktiskt så och att inte ha någon i samma sits var svårt. Jag såg det nog inte då men nu när jag ser tillbaka ser jag det.
Att inte ha någon utomstående vuxen att gå igenom den enorma livsomvälvande erfarenhet som det är att få sitt första barn med är ju hemskt, egentligen.

Men jag var så ung då. Och så förälskad i min son att jag såg det inte.. och tur är väl det egentligen.

men nu när jag fått mitt andra barn ser jag det som sagt; hur ensam jag måste varit därute i skogen utan någon att dra barnvagnen med, ingen som visste hur det var, vad jag gick igenom.

Nu när jag fått mitt andra barn är min situation så annorlunda.
De flesta av de jag nu räknar som mina närmsta vänner är i samma situation, mer eller mindre. det händer saker varje dag.
varje dag får jag träffa andra mammor att umgås med, tala med, gnälla med, skratta med.
Inte just för att de är mammor utan för att de är människor som jag mår bra av, människor som jag hade velat ha i min tillvaro även om de inte haft småbarn, men som av en lycklig slump råkar ha det samtidigt som jag.
och det gör att allt blir så mycket lättare, så mycket roligare.

Jag är så lycklig och tacksam över att ha så många underbara, glada, coola mammor och pappor i min närhet!

tack för att ni förgyller min tillvaro och när min själ under de svåraste, vackraste och förmodligen lyckligaste åren av mitt liv!