det är väl så dags..

mycket att göra nu. varmt och soligt och väldigt lite datortid. men det är skönt.

förra lördagen gick Lovsans välkomstgalej av stapeln. det började inte så bra eftersom det vi trodde var lokalen vi hyrt inte alls var det. istället för ett stort hus med insynskyddad trädgård visade den sej vara en källarlokal. dessutom en källarlokal i ett hus där det görs stambyte= hela hallen full med toalettstolar. totaldepp och omstrukturering eftersom vi planerat att vara i den insynskyddade trädgården. yeah! men vi tog nya tag (vad fan ska man göra när 50 pers tackat ja?) och styrde upp situationen så gott det gick. om man bortser från toastolarna i hallen blev det riktigt fint. dessutom var det ju så bövelens varm att vi hade nog inte kunnat vara ute iallafall.

eftersom både jag och kära make är tidsoptimister av rang blev lördagen en extremt stressad och svettig dag till att börja med. halvett var vi på maxi och handlade all maten. då skulle vi fixa tacobuffé till 50 pers, fixa och dona med ceremonin och dessutom hade vi inte dukat.=)

tack vare extremt teamwork och Annelis mammas magiska tupperwaregrönsakshackare lyckades vi på nått sätt få det mesta färdigt.

Sedan kastade jag mej hem och rakade benen samtidigt som jag tvättade håret och sminkade mej typ, och var faktiskt tillbaka innan gästerna kom.

Själva ceremonin gick väl sådär. Mestadels eftersom T som skulle sjunga och spela ballade ur 4 timmar innan det var dags så vi hade ingen musik och det gjorde nog att vi tappade gnistan rätt rejält.

Men vi stakade oss igenom det och Lovis grät åtminstone inte.

I vanlig ordning misslyckades vi både med att filma och ta kort. Bajs.

Sen fick alla skriva i vår fina bok som vi scrappat till:

Maten och tårtan var iallafall god tror jag.. Alla åt tills dom spydde.

Sen blev jag tvingad att öppna alla presenterna. Allt var jättefint såklart men jag gillar icke att stå sådär och öppna allt offentligt och Jari lyckades såklart slingra sej ur det värsta. Men tack igen alla för de fina grejerna!

I slutändan var alla nöjda och glada. Det känns ju så att säga om det är en bra tillställning eller inte och stämningen kändes bra. När alla gamla (och för unga) släktingar gett sig hemåt var vi en liten tapper skara på sisådär 15 pers som stannade kvar tills klockan tre och hade det allmänt festligt och trevligt.

Mamma tog med sej Melvin hem och Lovis och Leonid sov i sina vagnar bland toalettstolarna medans vi tömde det som fanns kvar av öl och bålförrådet.=)

På det hela taget är jag nöjd och jag tror att alla som kom också var det. det var tråkigt att allt inte blev som jag hade tänkt mej men så är det ju. Det blir ju aldrig riktigt som man tänkt sej och så länge det iallafall blir ganska hyfsat är det nog bara att tacka och bocka.

Typ enda bilderna vi tog:

Lovis och min mormor.