Har träffat massor med supertrevliga människor och i vanlig ordning en hel del otrevliga och jobbiga dito.
På det hela taget är jag mycket nöjd, även om L slog huvudet på spiken när hon sa att det vart en mycket underlig festival.
Fick se allt jag velat se plus lite till, brände sönder näsan, rökte 60 cigaretter och sov alldeles på tok för lite, skrattade alldeles för mycket.. orkar liksom inte riktigt gå igenom allt, men ni som vet hur det är vet hur det är.
Och vet ni inte är det ingen idé att försöka förklara. Anneli var däremot ambitiös som tusan och bildbloggade under hela helgen, kolla http://http://www.rullgardinsflikkan.blogspot.com/
Jag älskar det, jag längtade hem med varenda cell i min kropp men jag älskar det. Och nu längtar jag tillbaka.
Och trots att jag var alldeles förbi av trötthet när jag kom hem känner jag mej på något sätt alldeles proppfull med energi och ork och tålamod nu. Tre dagar om året. Det är allt jag behöver för att kunna orka vara mamma, hustru, vuxen och allvarlig de övriga 362. Det är inte så förbannat mycket begärt.
Det är inträngd mellan människor jag inte känner, med deras svett mot min och min lycka i deras.
Det är när vi alla är en enda kropp som rör sej i samma takt, med hjärtan som dunkar lika.
Det är när musiken fyller varje del av mej med så mycket glädje att jag måste illtjuta med den.
Det är då jag känner att jag lever. Mitt liv är här och det är nu och det är underbart.
Det är stunderna som håller mej flytande.
Det sämsta? Att vi bodde ca 5 träd från ett danstält som spelade dunka-dunka så luftmadrassen hoppade till klockan 3.30 varje morgon.
Det bästa? Otippat nog måste jag säga S. P. O. C. K s spelning. Otippat eftersom jag aldrig hört dem förut och trots att jag var nykter hade så grymt askul. Dessutom var det otroligt häftigt när alla stannade kvar i över 20 min efter att de gått av och totalhyllade dem. Det glömmer jag aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar