Det har gått fem år sedan jag tog studenten. Jag kan inte säga att jag såg särskilt ljust på framtiden då. Eller jo på sätt och vis. Jag var lycklig i mitt förhållande och såg fram emot barnet jag väntade. Men det var faktiskt inte särskilt kul att se andra föräldrars förfärade blickar när de smygkikade på min stora mage. Deras fördomar stod minst sagt skrivna i deras ansikten och fick mej att känna mej osäker på om jag gjort rätt.
Idag vet jag att jag gjorde rätt. Till skillnad från många andra som tog studenten samtidigt som jag har jag ett fast jobb, som jag oftast trivs med trots allt mitt gnäll.
Jag har hunnit finna mitt mål och har vägen rakt utstakad framför mej. Jag vet vad jag vill göra. Jag har ett eget hus i en stad där jag trivs och en egen bil, är gift med en helt fantastisk människa som är pappa till bägge mina underbara barn. Jag har ett gäng supergoa vänner som är en stor del av mitt liv. Det där övergivna socfallet som stod skrivet i deras ansikten finns inte; tvärtom tror jag att min tillvaro rent ekonomiskt och praktiskt är bättre än många andra 24 åringars.
Jag är aldrig eller sällan missnöjd med min livssituation. Visst, jag fick aldrig luffa jorden runt eller jobba som bartender. Men å andra sidan vet jag många andra i min ålder som inte heller gjort sådant. Dessutom har jag hela livet på mej. Jag kan visa mina barn världen, och när de blir tillräckligt gamla för att klara sig själva är jag inte ens förtio fyllda.
Jag är givetvis inte perfekt. Jag svär alldeles för mycket, smygröker och super skallen i bitar oftare än vad äldre föräldrar gör. För jag är trots allt 24 och mitt sinne är fortfarande ungt och rastlöst ibland. Tack vare mitt fantastiska nätverk med släktingar som mina barn är trygga hos är det dock inget problem. Min man är 9 år äldre och har tack vare det lekt av sig mer än jag. Han låter mej göra allt jag vill och begränsar mej inte. Vill jag gå ut och dansa så stannar han hemma med barnen, utan gnat. Det älskar jag honom otroligt mycket för.
Trots mina ungdomliga brister är jag en fantastisk mamma till mina barn, det vet jag. De är underbara, trygga ungar som gjort mej till den jag är. Jag står stadigt på jorden och är trygg i mina övertygelser mycket tack vare dem. Det finns ingenting jag skulle vilja ha annorlunda (nja, lite mer cash hade ju inte skadat, men det är ändå värdsligt.), det är få saker som jag kunde gjort på ett bättre sätt än vad jag gjorde.
Jag önskar att någon hade kunnat visa mej framtiden då, för fem år sedan. Det hade besparat mej en hel del ångest och oro. Men det är som det är. Nu är jag den jag vill vara och där jag ska vara, och det är jävlans gött!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar