Tandtrollet.

Det räckte tydligen inte att ramla ner för en rulltrappa och skrapa upp näsan på stenarna här ute på baksidan. Jag börjar tro att döden på allvar är ute efter min dotter.

Idag när jag stod i duschen bestämde sig Lovis för att det var en bra idé att klättra upp på toastolen. Sedan ramlade hon givetvis ner. Hon skrek inte mer än vanligt men jag skyndade mej såklart ut ur duschen för att kolla hur det var med henne, och först såg jag absolut ingenting. Tills hon öppnade munnen och jag såg att den var full av vita små stenar. När jag lyfte hennes överläpp upptäckte jag att hon bara hade en framtand, plus en blodig rot. Den kvarvarande framtanden satt dessutom alldeles för långt bak och ungefär när min hjärna registerat det greps jag av panik. När jag grips av panik ringer jag min mamma och så också den här gången. Jag sa att Lovis krossat en framtand och mamma sa "jag kommer" och lade på. 10 min senare kom hon, underbara, underbara.

Medans jag väntade på henne ringde jag sjukhuset som kopplade mej vidare till folktandvården. Klockan var ungefär halvelva då och de erbjöd mej en tid kvart över tre. Aldrig i helvete sa jag och lät mordisk. Så vi fick komma in med en gång.

Väl där var de alldeles lugna (Hur fan kan de vara LUGNA??? Min dotter har KROSSAT EN TAND!!!) och försökte förklara för mej att detta tydligen är ganska vanligt.
De tog kort på tänderna och skickade hem oss, så vi fick komma tillbaka vid tre ändå.
Lovis drack välling och sov en stund hemma. Försökte ge henne små smörgåsbitar men då sa hon bara ajaj och pekade på tänderna. Mitt lilla hjärta.

När vi kom tillbaks fick Lovis lugnande medel som gör att man inte minns tandläkarbesöket i efterhand och bedövning, men det var ändå fruktansvärt att hålla henne medans de drog ut tanden. Jag har själv dragit ut ett gäng bissar och vet hur obehagligt det är, och som Lovsan skrek var jag övertygad om att bedövningen inte hjälpt ett skit.
Det skar i hela kroppen på mej. Alla mina modersinstinkter skrek att det här var fel och att jag borde fly eller slåss. Jag fick uppbåda all min viljestyrka för att inte slå tandläkarna på käften och springa därifrån med min älskade unge.
Eftersom tanden var så krossad tog det lång tid att få ut den.
Tandsköterskan sa att hon aldrig sett en mjölktand som varit så sönder förut.
Det var förmodligen den längsta och värsta kvarten i mitt liv.

När det var över blev Lovsan fly förbannad. Hon slogs och levde rövare så vi slapp ligga kvar till det lugnande hade slutat verka utan fick åka hem.
Sen har hon röjt som vanligt hela eftermiddagen. Så fort roten dragits ut gick det bra att äta igen, det isade nog ganska bra i den innan.

Den andra framtanden får sitta kvar, tills vidare. Förhoppningsvis växer den fast ordentligt igen, annars måste de dra ut den också. Hon ser ut som värsta gangstern nu, och drar dom den andra också blir det ju ännu värre. Hoppas den fixar till sej.

Så nu får Lovis gå utan framtand de närmaste fem, sex åren. Perfekt tajming, innan hon ska göra dagisdebut och allt.=) De andra ungarna kommer att vara livrädda för henne. Men hon är helt otroligt söt med sin sjörövarglugg.

Bilden är tagen innan de drog ut roten, Jari var mer praktiskt lagd än jag och kom på att det nog kan vara bra att ha det fotograferat till försäkringsbolaget om hennes permanenta tänder skulle vara skadade när hon får dem om hundra år.