Sorgligt.

Min handledare på Op har tydligen gått och dött under jullovet.
Jag kände henne inte och hon var bara min lärare i knappt två månader, men det känns ändå sorgligt och orättvist. Hon skulle gå i pension nästa år.
Det är alltid obegripligt när relativt unga människor dör. Ena stunden här och nästa borta, för alltid. Nu är man väl kanske inte purung när man är 60+ men ändå.. Det känns inte som att man är färdig så tidigt, eller?

Det kommer att kännas konstigt att börja skolan på måndag när inte hon är där.
Jag hade just börjat lära känna "fröknarna" på Op och jag tyckte om henne.
Det funkade mellan oss och hon var rar och en bra lärare. Tack vare henne vet jag betydelsen bakom nästan alla de svåra medicinorden i Greys anatomy.=)
Hoppas att hon är på en bra och varm plats där hon får lära ut saker i solen under ett vackert träd, och bara ha det så bra som jag hoppas att man har det när man tassat vidare.

Annars då?
Inte mycket. Njuter av mina sista dagars ledighet då jag vet att våren kommer att bli helt bananas. Har lite ångest över hur jag och kottarna ska ta oss från punkt a till punkt b på morgnarna om snön bestämmer sig för att ligga kvar (vilket den med största sannolikhet kommer att göra) så att vi inte kan cykla.
Deppar över att jag ska jobba hela helgen. Köpte ett par nya skor på Tradera som jag hoppas ska funka på vinterväglag. Pratar med vänner på internet eftersom jag inte orkar gå ut i kylan, inte orkar klä på mig, inte orkar vara social på riktigt.
Spelar Wii med Melvin (Vi har snart varvat Supermario!) och har i vanlig lovordning lyckats vända på dygnet då jag ägnat nätterna åt att sträckkolla på Greys anatomy; tre säsonger på två veckor.
Det blir ett hårt uppvaknande att återvända till den bistra verkligheten.
Men jag är pepp. Jag ser ljuset och jag fixar våren.
För nu kan jag nästan sträcka ut fingarna och nudda vid det som jag strävat mot i flera år.