Gen(gångar)vägen.

Ikväll fick jag sluta lite tidigare på praktiken, och eftersom de öppnat en närmre väg ut från omklädningsrummen som ligger i kulvertarna under sjukhuset bestämde jag mig för att ta den ut till parkeringen. Jag hade ju sett vart de andra kom ifrån tidigare på dagen och tänkte att det kunde väl inte vara så svårt att ta sig ut den vägen, så jag började gå åt det håll som de andra kommit ifrån när vi började i förmiddags.

Jag vet inte hur många utav er som någon gång befunnit sig i gångarna under sjukhuset, men för den som inte haft nöjet att besöka dem så kan jag meddela att de är ganska läskiga. Särskilt på kvällen. Särskilt när man är helt ensam där. Det är mängder av fönsterlösa korridorer med seriemördar-lysrör i taken. Jag följde gången som de andra kommit ifrån tills den tog slut, men inte fan fanns det någon dörr där. Så jag fick vända och gå tillbaka en bit, en gång som ledde vidare in till höger var fylld av byggnadsmaterial och eftersom anledningen till att utgången varit avstängd var just att de hållt på med någon ombyggnad så chansade jag på den. När jag gick där i min ensamhet så började givetvis fantasin skena iväg, och att jag lider av lätt cellskräck gjorde inte saken bättre. Jag började nästan tro att jag skulle få irra runt därnere hela natten tills en galen läkare med skalpell skulle skära halsen av mig. Så svängde jag runt ett hörn, och kan ni gissa var jag hamnat?

Rakt framför mig fanns en hel vägg av frostat glas med en dörr i, och på dörren kunde jag läsa BÅRHUS med stora svarta bokstäver.
Eftersom jag redan triggat igång fantasin om kulvertarnas skräckpotential så gjorde ju inte det här saken bättre. Så jag stod framför dörrarna en liten stund med bultande hjärta utan att riktigt veta vad jag skulle ta mig till. Precis då hörs en hög smäll innanför bårhusdörrarna (vilken förmodligen orsakades av en helt vanlig livs levande människa) och alla zombiefilmer jag sett mixat med flashbacks av boken "Hanteringen av odöda" (som visserligen är en av mina absoluta favoritböcker, men som jag helst vill slippa uppleva själv) exploderade i skallen. Jag gav upp ett pip och rusade skräckslagen upp för närmaste trappa. Problemet var bara att trappan ledde till en annan korridor där alla dörrar var låsta. Jag blev alltså tvungen att ta samma väg tillbaka, och passera bårhusdörren igen. Helfestligt!
Hur som haver blev jag inte uppäten av en zombie, men jag kan lova att pulsen var lika snabb som stegen när jag gick ner för trappan och tillbaka genom korridoren.

Som ni kanske förstår slutade jag att leta sen, och lommade ut den vanliga vägen. Och vad kan jag då dra för lärdomar utav det här?
1. Jag borde sluta spela så mycket läskiga TV-spel, sluta läsa rysare och sluta kolla på varenda skräckfilm som kommer ut på DVD. Uppenbarligen klarar jag inte av det.
2. Om något riktigt, riktigt läskigt skulle hända mig i verkligheten så skulle jag förmodligen inte alls vara sådär iskall som de är i mina TV-spel, rysare och skräckfilmer. Så jag kanske ska sluta inbilla mig det nu och förlika mig med tanken på att jag antagligen bara skulle pipa som en tjej och springa all världens väg.