Jag är värdelös på att vara ensam. Idag är första gången på evigheters evighet jag är ensam hemma en hel dag. Och jag AVSKYR det! Har alltid gjort. När jag bodde hemma hatade jag det också. Märkligt va? Tonåringar brukar väl vilja vara själva, men inte jag. Sedan flyttade jag till Jari och blev med både katter och barn. Jag har aldrig levt själv, så jag har väl inte lärt mig, helt enkelt. Jag vill ha familj omkring mig. Kärlek, bråk och liv och kramar. Annars blir jag snabbt rastlös och känner mig övergiven. Det känns som om jag är den sista människan på jorden. Det är inte ens det att jag vantrivs i mitt eget sällskap, jag trivs fint med mig själv. Men jag vill veta att mina människor är nära mig, vill kunna sträcka ut armen och röra vid dem. Eller så vill jag vara den som lämnar dem i trygg förvissning om att de är hemma och väntar på mig. Helknäppt.
Så idag försökte jag låtsas att mitt liv tagit en annan vändning. Att det bara var jag och att jag aldrig träffat världens underbaraste man och fått världens finaste ungar med honom. Det gick sådär. Usch vad deprimerande att tänka sig mig i en tvåa någonstans, alldeles ensam. Jobba, träffa vänner emellanåt. Glo på TV. Gå på krogen och ta hem en kille att pippa med, hoppas att han ska höra av sig, vilja mer och bli besviken gång på gång. Göra mig till åtlöje. Näe fy fan vilken trist och ihålig tillvaro. Jag har det rätt fint som jag har det. Det passar mig.
Såg en bra film idag, som jag av någon anledning missat. Det blir så ibland. Den var söt och trasig och snyggt gjord och med en hel drös av skådisar jag älskar. Sådana filmer gillar jag.
1 kommentar:
Läs Julia Caesars krönikor. De är en spark i baken på etablissemanget. Det är den enda svenska journalisten som törs ägna sig åt grävande journalistik i obekväma frågor:
www.korta.nu/jc
Törs du läsa sanningen? Eller hör du till dem som med näbbar och klor förnekar den?
Skicka en kommentar