Då var det kolsvart och inte en käft syntes till. Äkta såndär amerikansk skräckfilmsfeeling. Ni vet den typen av film där något psycho som äter utbölingar får tag i en. Vi cirkulerade ett bra tag innan vi lyckades lokalisera huset där vi skulle hämta nyckeln. Störigt. Vid det laget ville jag bara åka hem igen och när vi väl anlände till Frammegården så gick inte känslan över direkt. Ett iskallt, kolmörkt spökhus känns väl sådär efter att ha tillbringat 6 timmar i en bil. Nåväl.
Efter att ha fått igång värsta brakbrasan och installerat oss i största allmänhet, samt fått fram en öl så kändes allt betydligt bättre. En sån här vill jag ha hemma:
Sedan började spökvakan. Alla var nog lite nervösa och stämningen var allmänt flamsig och tramsig, så som det lätt blir när man försöker visa sig modig.
Vi gick ner till toaletterna under logbron och där skrämde Robin skiten ur mig genom att gripa tag i mitt ben under ett utav toabåsen, vilket även gav Johan en smärre hjärtattack (jag gillar att skrika när jag blir skrämd).
När vi kom tillbaks till huset inspekterade vi stenen som sägs flytta på sig. Sedan väntade vi.. och väntade.. och väntade. Medans vi väntade hann vi dricka betydligt mer öl än vad som var tanken från början. Men något var vi ju tvugna att göra, visst?
Under kvällens gång svängde taklampan fram och tillbaks vid ett tillfälle, och när jag stod i köket och värmde mat rörde en klänning som hängde på en dörr på sig så att jag hoppade högt och skrek av skräck. Samma dörr gick upp oförklarligt och av sig själv X antal gånger under kvällen och natten, trots att vi reglade den. Annars hände inte mycket. Inga barnskrik, inget pianospelande, inga släpande tunga steg. Vi var jävligt besvikna.
Diverse försök att trigga igång spökena gjordes under kvällen, bland annat hade vi en seans på övervåningen utanför det så kallade "likrummet" där folk enligt sägnen ska ha dött som flugor. Efter seansen stängde Johan in sig med ett ljus i stora salen på övervåningen, men han kom ut illa kvickt igen då han frågat om någon fanns med honom varpå ljuset blåsts ut och det knackat i väggen ovanför hans huvud. Creepy.
Tillsist urartade det hela i ett fyllespektakel utan dess like. Jag förstår att spökena höll sig undan. Men vi hade riktigt roligt, och jag antar att det är huvudsaken.Jari var riktigt grinig över bristen på spökerier och bestämde sig för att tillbringa en stund ensam i mörkret på övervåningen. Han dröjde bra länge och sedan hördes märkliga ljud däruppifrån.. Som vid en närmare inspektion visade sig komma från Jari själv, som somnat i en utav spökgungstolarna. Haha.
Somnade framåt femsnåret framför brasan, och det är nu det blev intressant på riktigt. Åtminstone för min del.
Strax innan sju på morgonen vaknade jag av att någon gick ut ur rummet. Det var kolsvart eftersom brasan vid det laget brunnit ut så jag såg inte vem det var, men efter en snabbkoll runt i rummet konstaterade jag att alla var på sina platser. Då blev jag givetvis klarvaken och ganska skraj. Men tänkte att jag nog bara drömt så jag försökte somna om. Utifrån köket hördes prassel och sedan hördes ljud från trappan. Strax efter det hördes tre skrapningar alldeles ovanför mitt huvud. Då vi hade vår luftmadrass med huvudändan mot ett enormt skåp så kan inte ljuden ha kommit utifrån, då hade jag inte kunnat höra dem så tydligt. Det lät som att någon drog med handen över en vägg, eller kanske snarare som tre hasande steg. Jag dog av skräck men ville ändå inte väcka de andra eftersom jag visste att de inte skulle tro mig och tycka att jag var asjobbig. Så jag låg kvar med hjärtat bultande i öronen. Efter kanske fem minuter upprepades skrapningshasandet på exakt samma sätt och det tisslades och tasslades i köket. Jag kände hur någon eller något tittade på mig. Då fick jag panik och väckte Jari, som fick smyga upp och tända. Och givetvis tyckte alla att jag var störtlöjlig. Fast det gör inte så mycket för jag vet vad jag hörde och kände.
Önskar att jag inte hade varit en sån räka bara utan vågat ligga kvar i mörkret för att se om det hände något mer. Men det är ju lätt att sitta här och vara kaxig i efterhand.
Jag är hursomhelst nöjd med min spökhusvistelse. Det var skitkul och jag tror nog att det var precis lagom spännande. Med tanke på hur livrädd jag blev av lite skrap och prassel hade jag förmodligen dött på riktigt om något värre hänt. Vi kommer definitivt att åka tillbaks i sommar!
Inte så läskigt i dagsljus, men när vi skulle in här och hämta ved i kolmörker var vi inte så vidare värst kaxiga...
Ghostbusters!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar