Copenhagen, baby!

Vi fick lite blodad tand på det här med weekendresor efter Tyskland, så i April bar det av igen. Den här gången tillbringade vi en helg i vackra Köpenhamn som jag velat turista mig i väldigt länge.

Vi åkte buss hela natten och kom fram klockan sju på morgonen. Då var vi väldigt trötta, men det var bara att sätta igång och turista på en gång eftersom vi inte skulle få tillgång till vårt rum förrän klockan två.

Vi gick till Kungens nytorv som låg alldeles bakom hostelet där vi skulle bo. Där hade dom världens finaste lekplats med stora sagodrakar i trä.

Och ett slott.

Sedan skulle vi leta efter ett Twinpeakscafé i en liten mysig stadsdel ganska nära Ströget som jag tyvärr glömt namnet på. Cafeét var stängt så vi hittade världens roligaste affär med Harry Potter-trollstavar istället!

Och på tal om Harry Potter smög vi omkring på Köpenhamns universitet som kändes ungefär som att befinna sig på Hogwarts. Borås högskola kan ju ta sig i finalen.

Sedan strosade vi omkring och letade efter diverse ställen vi läst om.

När vi blev trötta i benen sökte vi upp Kungens nytorv igen. Där åt vi baguetter och drack öl under ett blommande körsbärsträd och hade det allmänt trivsamt.

På kvällen när vi vilat upp oss på hostelet gick vi till RizzRazz, en restaurang som serverar helvegetarisk buffé. Och vilken buffé!

Sedan var vi såhär mätta och glada.

Då gick vi och kollade in Twin Peaks-stället igen. Men det var fullt och såg tråkigt ut så vi gick till The living room som låg mittemot istället. Och ja, det var ungefär som att befinna sig i någons vardagsrum. Fast tillsammans med en massa okända danskar då.

På morgonen fönstershoppade vi på Ströget. En disneyaffär!

Och Lego, förstås. I lösvikt vilket jag tyckte var listigt.

Vi såg en Justin Bieber-demonstration(???) full av skrikande tonnisdonnor.

Och fin graffitti.

Vi hittade en annan park att dricka lite öl och vila benen i påväg till vårt turistigaste mål för dagen.

Nämligen kyrkogården där H.C Andersen ligger begravd. Där såg vi en söt ekorre, massa fräna gravstenar och drack mer öl.

Påväg tillbaka såg jag den här hemskt ocharmiga kanylbehållaren på en offentlig toalett. Jag försöker inbilla mig att den satt där enbart av hänsyn till eventuella insulinbehandlade diabetiker.

Och på tal om ocharmigt så var det här utsikten från vårt rum.

På väg till vårt sista turistmål senare på kvällen var utsikten betydligt finare.

Alla som har sett den här bilden förut räcker upp en hand..?

Hit var vi på väg!

Fin toalett.

Vi skulle egentligen gått på spelning, men fastnade på uteserveringen istället.

Tillbaks på hostelet blev vi lurade på en öl av bartendern och då blev Jari sur.

Men sedan blev han glad igen!

Efter att vi sovit och ätit och gått runt lite till var det dags att ta bussen hem igen.

Köpenhamn var ungefär hur bra som helst och jag hoppas att vi kan åka tillbaka snart, snart!

Görmänny, baby!

I februari stack jag och Jari på vuxenkryssning till Tyskland. Såhär såg det ut då.

Hytten var finare än fisken och sängen var hemskt skön och barnfri.

Vi fick så mycket frukt, choklad och champagne som vi ville ha. Gissa om vi var fnissiga när det var dags för middag.

På morgonen efter att vi ätit världens största frukost rullade vi av båten och åkte till ett jättestort köpcentrum där man kunde handla det mesta. Glass till exempel.

Det var kalltkalltKALLT i Kiel så medan vi gick runt och letade efter ett matställe passade vi på att värma oss med en chailatte inne på Starbucks.

Det tog oss nästan hela eftermiddagen att hitta ett ställe som hade vegetarisk mat och när vi väl lyckades missförstod de beställningen så att jag bara fick pommes utan nånting till. Men Jari var snäll och delade sin mat med mig. Tyskland i all ära, men maten och språkförståelsen sög ju nått alldeles makalöst...

...Så på kvällen efter att vi värmt upp oss med en lång och väldigt varm dusch följt av mer champagne under täcket i den sköna sängen var det dags för avsmakningsmeny, och då var vi hungriga som björnar! Köttet bytte vi ut mot fisk, förstås.

Massor med vin! Och en öl.

Kort på en som tar kort. Tydligen skulle vi njuta LÄNGE av de olika vinerna mellan rätterna, och det är ju bra om man inte är dödshungrig.

Halvvägs genom femrättersmiddagen skulle vi äta glass! Det tyckte vi arbetarungar var jättemärkligt.

Sedan var vi snurriga och mätta och hade en spännande kväll på färjan innan vi landade i Götlaborg igen efter en väldigt bra weekend.

Little talks

Älskar den här låten. Älskar den här video. Älskar den här texten. Älskar´t! Hey! Hey! Hey!

I don't like walking around this old and empty house.
So hold my hand, I'll walk with you my dear

The stairs creak as I sleep,
it's keeping me awake
It's the house telling you to close your eyes

Some days I can't even dress myself.
It's killing me to see you this way.

'Cause though the truth may vary
this ship will carry our bodies safe to shore.

Hey! Hey! Hey!

There's an old voice in my head
that's holding me back
Well tell her that I miss our little talks.

Soon it will all be over, buried with our past
We used to play outside when we were young
and full of life and full of love.

Some days I feel like I'm wrong when I am right.
Your mind is playing tricks on you my dear.

'Cause though the truth may vary
This ship will carry our bodies safe to shore

Hey!
Don't listen to a word I say
Hey!
The screams all sound the same.
Hey!

Though the truth may vary
this ship will carry our bodies safe to shore

You're gone, gone, gone away,
I watched you disappear.
All that's left is a ghost of you.
Now we're torn, torn, torn apart,
there's nothing we can do,
Just let me go, we'll meet again soon.

Now wait, wait, wait for me, please hang around
I'll see you when I fall asleep.

Hey!
Don't listen to a word I say
Hey!
The screams all sound the same.
Hey!

Though the truth may vary
this ship will carry our bodies safe to shore

Hey!
Don't listen to a word I say
Hey!
The screams all sound the same.
Hey!

Though the truth may vary
this ship will carry our bodies safe to shore

Att drömma om och längta till.

Jag ska ju såklart jobba hela sommaren. Ingen rast och ingen ro, bara gno, bara gno. Så därför bestämde vi oss efter mycket velande för en utlandsresa i början av September. Skatteåterbäringen var ovanligt frikostig för vår del i år, samt att nästa sommar vet jag ju inte alls var jag är eller vad jag gör. Alltså kändes det som ett bra läge nu. Och det ska bli så gött! Om 98 dagar drar vi till Alanya i Turkiet hela familjen. Till ett riktigt charterparadis som ligger 1 km från Alanyas centrum och som har ett eget vattenland samt badbussar till egen egen del av stranden flera gånger om dagen. Dessutom är hotellrummen helt nyrenoverade inför sommaren, vilket ju såklart känns rättså trevligt. En slapp vecka med sol, bad, böcker, shopping och god mat är precis vad jag kommer att behöva efter att ha tynat bort på jobbet hela sommaren och för att orka med sista året i skolan. Hursomhelst, hit (till Sunpark Garden) bär det av:

Två bilder säger mer än tusen ord.

Romans och magsjuka.

Hade en fantastiskt fin helg på tumanhand i Köpenhamn med mitt stora hjärta. Där var det vår mest hela tiden och vi hann med en hel del. Gick antagligen ett par mil om dagen, tittade på saker och människor, solade, turistade, drack öl i parker och på trevliga krogar, åt god mat, sov, fönstershoppade, var kära och glada och så vidare. Mycket trevligt och jag ser fram emot ett återbesök relativt snart. Ska posta bilder sedan, när jag får tummen ur min feta röv och laddar över bilderna från Ifånen.

I söndags natt vaknade jag dock upp med ett suspekt illamående i maggropen. Försökte in i det längsta förneka bort det men tji fick jag och en rungande magsjuka bröt ut i min stackars sönderturistade och bakfulla kropp. Rena hades och ett på intet vis bra avslut på helgen. Om man ska försöka vara lite positiv så tackar jag dock min lyckliga stjärna för att jag inte insjuknade medan vi befann oss i Köpenhamn. Blotta tanken på den hemresan ger mig ångesttårar i ögonen. (Vi åkte buss, visserligen med toalett men ändå! Inte okej att vara magsjuk under en 4 timmars busstur fullastad med främlingar. För att inte tala om det högst oromantiska i att tillbringa en romantisk weekend med att kaskadspy och räserbajsa.) Nu fick jag åtminstone våndas hemma i min egen säng och med min egen toalett att umgås med. Tyvärr fick ju detta snöpliga avslut det kärleksfulla stjärnglittret i Jaris ögon att mattas av lite snabbare efter vår kärlekshelg än vad jag hade hoppats på. Men jag kan å andra sidan inte klandra honom; magsjuka är faktiskt sjukt osexigt och sunkigt.

Nu börjar jag just komma till sans efter de senaste 36 timmarnas ångestochynk-kavalkad. Och se på fan! En superhelg med maken följt av magsjukedöden har återigen gjort mig ödmjuk inför tillvaron och livet. Vårbluesen visade sitt fula tryne där ett slag men nu känner jag att det är rätt gött att vara jag ändå. Imorgon hoppas jag att det är fint väder så att jag kan få lite sol på näsan och andas frisk luft igen. Dessutom kommer jag förhoppningsvis att slippa vara magsjuk inom den närmsta framtiden och DET, mina vänner, är sannerligen något att glädjas över.

Isolation.

Som alltid när jag är lite nere så blir det Joy division för hela pengen. För att liksom riktigt grotta ner sig i självömkan och ångest. Gott så. Ska det va, så ska det bannemej va!

Mother I tried please believe me,
I'm doing the best that I can.
I'm ashamed of the things I've been put through,
I'm ashamed of the person I am.
- Ian Curtis

Sjuk.

Igen. Börjar kännas lite tjatigt, änna. Glider runt hemma i min sunkiga kattpyamas och känner mig allmänt ful, trött och ofräsch.
Jag vet inte vad det är med mig men jag har verkligen noll energi och ingen lust till nånting alls. Bara en jävla massa ångest över alla borden och måsten. Första tanken på morgonen är oftast att jag ser fram emot att få gå och lägga mig på kvällen igen.
Så ska det väl för bövelen inte vara? Livet är här. Livet är nu och om jag inte tar och kammar till mig så försvinner det ju.

Om bara min näsa kunde sluta snora. Om jag bara kunde hitta någonslags rutin. Om jag bara hade en normal dygnsrytm. Om jag bara på allvar kunde känna mig nöjd i stunden för en enda gångs skull. Om jag bara kunde komma på det där knepet som alla andra verkar ha greppat som gör att man är pigg och glad och stark och snygg.
Om jag bara kunde vara nöjd med att vara jag och göra det bästa av situationen istället för att ynka så vore allt finemang. Eller? /Emodag

Min senaste hangup.

Det var ett tag sedan. Som vanligt. Min psykiatripraktik är redan slut och dom åtta veckorna gick i ett litet nafs. Det har varit en toppenpraktik; roliga handledare, massa nya kunskaper och insikter. Psykiatrin översteg mina förväntningar med hästlängder.
Idag hade jag den första av två tentor för terminen, nästa är på lördag. Sedan ska jag ut på ytterligare nio veckors praktik på en kirurgisk akutvårdsavdelning här i Alingsås. Så otroligt skönt att jag fått plats här och slipper pendla till Borås, för att gå upp 4.30 på morgonen som jag gjort de senaste två månaderna suger verkligen hur mycket som helst. Nu får jag sovmorgon ända till halvsex. Yay! Jag hoppas ju såklart att kirurgisk akutvård ska vara ungefär som i Grey´s. Tveksamt om det blir så men oavsett vilket tror jag att det kommer att bli kanon. Men jag antar att detta innebär att ni inte kommer att höra så mycket från mig de kommande tio veckorna heller. Det är liksom fullt upp hela tiden, och det är bra!

Men nog med uppdatering nu, det var inte det jag tänkte blogga om utan min kära make och hur väl han känner mig. Igår kom han nämligen hem inte bara med en present, utan två. Dels den senaste Twilightfilmen som äntligen släppts på DVD och så första delen i Hungerspelstrilogin av Suzanne Collins. Jag skulle bara läsa ett kapitel eller två innan jag somnade, men det gick ju inget vidare utan jag sträckhetsläste boken under stora delar av natten. Så. Jävla. Bra. Jag älskar den. Snart landar del 2 och 3 i en brevlåda nära mig och jag kan knappt vänta! Han vet precis vad jag gillar, min karl.

Inte nog med det kommer första delen på bio nästa vecka, så på lördag ska jag få se filmatiseringen av Hungerspelen! Jag är eld och lågor. Vill bara att den här veckan ska dra åt helvete så att jag kan få sjunka ner i biomörkret i total eufori. Jag blir snudd på autistisk när det blir så här, bara helt inne i något och jag tror att filmen kommer att vara precis så bra som jag hoppas. Tyvärr kan jag fortfarande inte länka och det gick inte att bädda in videoklippet heller men länken nedan går till trailern för The hunger games. Kolla in och fatta vad jag menar, så änna! http://youtu.be/FovFG3N_RSU

24 deltagare. Bara en överlever. Allt direktsänds.

Efter en tid av fruktansvärda naturkatastrofer och krig bildades nationen Panem. För att kväsa uppror och påminna befolkningen om regimens makt arrangeras varje år Hungerspelen, en brutal kamp där 24 ungdomar från Panems 12 distrikt slåss för att vinna - och överleva.
Som en av deltagarna i Hungerspelen hamnar Katniss snart i rampljuset. Hon förs till huvudstaden, där hon tränas, stylas och intervjuas. För att klara sig måste hon bryta mot spelets regler och sätta sig upp mot landets makthavare. Men Katniss blir snart en bricka i ett spel. Vad hon än gör verkar det föra med sig våld och lidande, och hon vet hon inte längre vem hon kan lita på. Fångad mellan den gryende revolutionen och Panems president inser Katniss att hennes handlingar har satt saker och ting i rörelse som hon inte längre kan kontrollera ...
De bästsäljande böckerna bakom storfilmen "The Hunger Games"! Suzanne Collins kultförklarade framtidstrilogi är en spännande berättelse om maktens förgörande kraft och människans kamp för frihet. Men det är också en gripande skildring om liv, död och kärlek.

Jag klarade det!

Jag blev inte godkänd på tentan, utan VÄL GODKÄND! Jag måste verkligen sluta tvivla på mig själv, för när det verkligen gäller så gör jag ju bra ifrån mig. Gång på gång. Onödigt att jag måste ha kniven emot strupen för att verkligen ge 100% bara. Antar att det får bli någonslags nyårslöfte att sluta upp med det.

Hur som haver, nu känns det förjäkla fint! Det har varit en lång, sömnlös och ångestfylld vecka full av tvivel och oro inför framtiden.
Helt i onödan, förstås. Men nu struntar vi i det! På måndag börjar jag terminens första VFU-period och det ska bli så himla roligt att få komma ut och jobba igen! Det här har varit en hemsk termin, den värsta på hela utbildningen sägs det, och nu är den över. Jag klarade den och nu ska jag ge 200% under våren. Det blir nästan bara praktik (3 veckor i skolan totalt under hela terminen) och två ynka tentor varav endast den första är spärr på. Tror det kommer att bli en kanonvår!

Nu ska jag njuta av en ledig helg tillsammans med mina fina kids. Jari är minsann iväg på spa med jobbet idag, så jag och ungarna får roa oss på egen hand. Fredagsmys deluxe med en glad och nöjd mamma blir det. Tjoho!

Regrets collect like old friends
Here to relive your darkest moments
I can see no way, I can see no way
And all of the ghouls come out to play
And every demon wants his pound of flesh
But I like to keep some things to myself
I like to keep my issues drawn
It's always darkest before the dawn...

Nya mottot?

Januari

Finns det något värre? Det är grått, mörkt och dystert. Barnen är förkylda och jag är trötttrötttrött.

Väntar på det där förbannade tentaresultatet med andan ständigt i halsen. Tydligen kommer vi inte få veta förrän på fredag och då är det 48 timmar kvar tills jag antingen ska ut på 8 veckors praktik eller blir sysslolös. Nu ska man inte jämföra äpplen och päron, men tänk om man skulle implicera samma grej på en verklig arbetsplats. "Du får kanske sparken på fredag, med omedelbar verkan. Tyvärr orkar vi inte ta reda på om det faktiskt är så förrän dess. Vi hör av oss när vi vet. Tack och hej!"
OM jag klarar tentan, vilket jag såklart hoppas av hela mitt hjärta, så måste jag omstrukturera hela min vardag över helgen. Nya fritids och dagistider, fixa en bil (eftersom bussitiderna inte funkar med arbetstiderna) så att jag kan pendla till SÄS, ställa om till att jobba heltid. Det är under all kritik att vi inte får veta förrän med så kort varsel.

Sökte åtminstone ett jobb i söndags, och fick komma på intervju redan igår. Jag tror den gick bra för jag skulle höra av mig så fort jag visste hur det gått med tentan och det verkade som om den tjänsten skulle tillsättas pronto. Så förhoppningsvis har jag ett vikariat här uppe på Ängabogården om det skiter sig. Bara 5 minuter hemifrån. Bara att slippa pendla. Vi får se.
Men just att inte veta, att inte kunna planera något utan bara vänta gör mig smått tokig just nu. Känner mig maktlös och hjälplös och vill kunna ta tag i och styra upp situationen. Istället blir jag lamslagen och vill bara sova fram tills att jag får veta. Att inte veta vad man gör nästa vecka liksom... Det känns inte okej, alls.

Just nu:

Är jag svårt inredningsnödig. Jag vet inte om det är den mörka årstiden eller vad, men jag känner ett pockande behov av att göra om och ljusa upp. Jag vill ha bort fulfurun i hallen och måla både tak och trappa vittvittvitt. In med massa ljus och spotlights under trappan och typ någon sådan här tapet:



Köket vill jag också fixa. Jag vet inte vad dom förra husägarnas problem är, men alla våra tapeter är beiga! Finns det något tråkigare? Jag vill ha sådana här tapeter:

Plus en sådan här fondvägg:

Dessutom vill jag slänga ut våra stora klumpiga köksmöbler, som visserligen är jättefina men som tar otroligt mycket plats (de kommer få bo i uterummet istället) och byta ut dem mot ett runt bord, pinnstolar och en kökssoffa och allt ska jag måla i härliga ljusa pastellfärger. Soffan får gärna se ut som den här (och resten av möblerna ska vara i samma stil):


Som tur är är min kära karlslok helt med på tåget, så under våren ska nog dessa båda projekt sättas i verket. Segt att göra det själva bara. Trappan måste slipas och bara det är ju ett helhelgsprojekt. Men det blir fint när det blir färdigt!
Sedan har vi ju toaletten, golvet i vardagsrummet och i princip hela övervåningen som också ska fixas. Men en sak i taget är väl det bästa, antar jag...

This time baby, I'll be bulletproof.

Imorgon gäller det! Tentan med stort T. Den jag måste klara för att inte behöva ta studieuppehåll under våren. Farmakologijävel. Receptorer, verkningsmekanismer, preparatnamn och aktiva substanser. Jag lovar att man kan bli galen för mindre. Om jag klarar den här nu så är det praktik resten av terminen som gäller. Först på en psykavdelning på SÄS i åtta veckor, sedan somatisk praktik, förhoppningsvis på Alingsås lasarett. Jag vill klara tentan! Jag måste klara den. Jag tror att jag klarar den och då kommer jag att göra det. Jag har pluggat i princip dygnet runt den senaste veckan, mer än någonsin tidigare. Nu kan jag bara hoppas att det räcker. Det måste det faktiskt göra! Håll tummarna för mig på lördag vid tiosnåret, för då jävlar smäller det och jag ska vara FIERCE!

Mormor

Jag drömde om dig inatt. Det var andra gången det hände och den första drömmen var i ärlighetens namn inte särskilt trevlig. Den här var det. Jag drömde att allt bara hade varit en dröm, på låtsas. Jag drömde att vi önskade dig så mycket tillbaka att det blev verklighet. Det gör vi ju, men det blir inte så. Men inatt blev det det, var det. Vi höll om varandra och grät och du var stark, glad och frisk. Du tröstade oss. Barnen var så glada över att du var tillbaka. Allt var som vanligt. Vi var hemma i ditt hus och vi skrattade som förr. Det fanns inget tomrum utan allt var som det skulle. Varmt och tryggt. Du lagade mat åt oss och lovade att allt skulle bli bra nu. Vanligt. Sedan vaknade jag och det gjorde så ont. Så ont att det inte ens går att beskriva.

Det går inte en dag utan att jag tänker på dig och saknar dig så mycket att det är outhärdligt.
Det går många långa timmar då jag skjuter ifrån, för jag orkar inte med. När jag försöker att föreställa mig alla dagar, månader och år utan dig i mitt liv så svartnar det. Ångesten blir så stor och stark att jag inte mäktar med. Jag måste skjuta dig ifrån mig, förtränga och förminska. Annars klarar jag inte av att stå upprätt. Och det måste jag ju.
Men ibland, när jag är ensam, låter jag sorgen och saknaden skölja över mig, dra mig med sig ner i det svartaste av djup. Där ligger jag utan att kunna röra mig eller andas ett slag. Helt lamslagen låter jag insikten sätta sina sylvassa, giftiga tänder i mig en liten stund. Tills jag måste bryta mig loss och ta mig upp till ytan igen för att inte helt gå under. Under dom stunderna vet jag med hela mitt väsen att du faktiskt är borta. Den övriga tiden klarar jag enbart genom att låtsas att det inte är så. Genom att låtsas att du bara rest bort en liten tid. Att detta är något tillfälligt. Jag klarar inte av att veta att resten av mitt liv kommer jag att vara utan dig. Det går bara inte. Det kan bara inte vara så. Det var inte såhär det skulle bli.

Jag tror att det är där vi har den springande punkten. Vetskapen om att du kunde levt i 10, 20 eller rentav 30 år till. Att du kunde funnits här för att se mina barn växa upp. Dom saknar dig så! Jag märker det i små vackra saker dom säger. När det blåste häromveckan bad Lovis att du skulle blåsa ner från himlen så vi kunde vara med dig. Igår på tåget sa Melvin att han saknade att massera dina armar, att de kändes som en mjuk, härlig bulldeg. Små saker som skär i mig som knivar. Vi älskar dig och behöver dig så mycket! Varför? Varför just du? Det är så orättvist.

För en vecka sedan firade vi den första julen utan dig. Vi försökte verkligen men det var så oerhört påtagligt att du inte var där, att du fattades oss alla något så oerhört. Jag var ledsen hela dagen. Julafton var din dag. Dagen då du fick gå runt och mysa och överösa oss alla med så ofantligt mycket kärlek. Jag kände din närvaro men jag ville kunna röra vid dig, se in i dina ögon. Krama dig. Varenda cell i min kropp skrek att du borde vara där. Att dessutom veta att bara ett år tidigare var allt bra, även om den hatade och bedrägliga cancern antagligen redan växte djupt inne i din kropp var det inget du känt av. Vi hade en underbar sista jul tillsammans, och jag är så tacksam för det men jag kan inte nöja mig så. För det här är fel, fel, fel! Du ska vara med oss! Du ska bära upp oss och binda oss samman. Jag vet inte hur jag ska kunna förlika mig med vetskapen om att det inte är så längre. jag vet ingenting längre. Jag vet inte ens vem jag är när du inte finns här och kan bekräfta att jag gör rätt.

Jag vet att det kommer bli bättre. Men det har gått fem månader nu och inget vänder. När vänder det? Jag vet att du är enbart kärlek och glädje; att det är saknaden som är sorgen och att sorgen tär och bränns. Men när ska jag orka vända det? När ska jag orka minnas allt det vackra och ljusa utan att mörkret och smärtan får mig att gå sönder? Och när ska jag på allvar inse att du inte finns här mer och acceptera att det är så utan att falla isär?

Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och färglös som en tår
blir jag
utan dina andetag

Årets längsta natt...

...tillbringar jag ensam och sömnlös med tusen tankar snurrandes i skallen. Jag hoppas verkligen att det återvändande ljuset kommer att bidra med lite positiv energi i tillvaron. Just nu är jag bara helt sönderstressad och dränerad på livslust what so ever. Måste kämpa mig igenom morgondagen, sedan några dagars ljuvlig julledighet då jag hoppas kunna stänga av och koppla bort. Det måste jag helt enkelt.