Lök på min lax.

jaha. Så var dagen jag fruktat och fasat inför här. Just nu befinner jag mej alltså på den arbetsplats jag inte satt min fot på på över ett och ett halvt år.
Det känns förjävligt. Som om jag aldrig varit härifrån.

Jag är dock mycket mycket lycklig över att jag fått en dator. Det förminskar mitt lidande med 80%. Förmodligen kommer det även att öka min bloggfrekvens med 180% eftersom jag bara kommer att arbeta 12-timmars pass 1-3 dagar i veckan.
På de tolv timmarna har jag ca 2 timmar som jag verkligen arbetar. Resten av tiden sitter jag bara och försöker hitta å¨tidsfördriv som får timmarna att gå lite snabbare.

Jag vet, de flesta undrar vad fan jag klagar över. Jag kan surfa, läsa och till och med halvsova större delen av min arbetstid. Men det är faktiskt bättre att ha ett jobb där man gör något. Tiden går så otroligt mycket fortare då.
Sen det faktum att när jag väl utför något på mitt arbete är det oftast saker som innefattar att få dräggel på sej, torka en vuxen människas bakdel eller annat äckligt tycker jag nästan väger upp alla mina fritimmar.

Fy fan vad jag ska härifrån snart. Flera av de andra som arbetar hos samma brukare har verkligen gjort det i x antal år. Jag fattar inte hur dom står ut?
Har de inga som helst ambitioner i livet? Jag förtvinar av att vara här.

Dessutom small det till i mitt öra igår när jag och Melvin var på Maxi och handlade.
Helt plötsligt svullnade min hals igen och det började illtjuta och bulta i högerörat. Jag var helt säker på att jag fått akut dödlig öroncancer eller något sådant, men när jag ringde sjukvårdsupplysningen så fick jag rådet att avvakta.

Tog en citodon som jag sparat till ett särskilt festligt tillfälle (eftersom jag har en förmåga att råka ut för diverse konstiga sjukdomssymptom som oftast är mer eller mindre smärtsamma) men det hjälpte inte så vid tolvsnåret igår kväll åkte jag in till jourcentralen.
Där var det givetvis lååång väntetid så först strax före två inatt fick jag hjälp.

Det var ju inte så mycket snack om saken, han kikade lite i örat och konstaterade snabbt och glatt att jag har en rejäl öroninflammation. Tack som fan.

Ibland undrar jag om någon osynlig typ sitter någonstans och bara driver med mej.
Jag har aldrig någonsin haft öroninflammation. Jag har haft två veckor på mej att få det, två veckor då jag kunde fått ligga hemma och tycka synd om mej själv och ha ont.
Men givetvis måste det bryta ut kvällen innan jag ska börja jobba. Inte ens DAGEN innan jag ska börja jobba. Då kunde jag ju ha sökt hjälp på vårdcentralen.
Men nej då, kvällen innan jag ska börja jobba givetvis så att jag tvingas tillbringa halva natten på jouren.
Jag har alltså inte bara jävligt ont i örat och tvingas jobba tolv timmar i sträck, jag har dessutom varit uppe till halvtre i natt och följaktligen bara kunnat sova knappt fyra timmar.

Usch vad jag gnäller nu. Men jag kan nog ärligt säga att jag sällan kännt mig så bitter, cynisk och självömkande som just idag, så det får ni stå ut med.