Jag hatar drömmar som är helt realistiska. Om man drömmer något alldeles overkligt så är det som om man innerst inne vet att det inte är på riktigt. Men när man drömmer och allt som händer följer ett fullt möjligt mönster blir det genast mycket värre. Förstår ni vad jag menar..?

Så, imorse drömde jag att Jari hade träffat någon annan. Först var det hemligt men när sanningen så småningom uppdagades visade det sig att han tänkte lämna mig för henne. Jag rasade; det gjorde så ONT! Kvinnan ifråga var dessutom färdigutbildad sjuksyrra (så där lagom freudianskt) och jag ringde upp henne för att skälla ut henne varpå hon bara skrattade åt mig och förklarade att jag var dum i huvudet, att Jari älskade henne och att jag kunde dra åt helvete. Jag har aldrig någon makt i min drömmar, det tycks vara ett återkommande tema och det var likadant i den här. Jari var iskall och kastade helt sonika ut mig och ungarna. Han skulle skaffa nya barn med sin nya tjej och de skulle bo tillsammans i VÅRT hus. Punkt slut. Fast det bara var en dröm vart jag helt trasig och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag bönade och bad men han var stenhård; han älskade inte mig längre, hade aldrig gjort det utan bara inbillat sig att det var så vilket han insett nu när han träffat sitt livs riktiga kärlek, och eftersom han aldrig älskat mig var inte heller våra gemensamma barn något att fästa särskilt stor vikt vid. Detta framkom under vad som kändes som oändligt långa samtal mellan oss där jag (bildligt talat) låg på marken medans han sparkade och sparkade och sparkade. Det var helt hemskt. Att han inte ville ha mig var vidrigt, men att han inte ville ha barnen heller gav mig en känsla som inte kan beskrivas i ord. Det kändes verkligen som om detta pågick under flera veckor, flera månader. Det tog aldrig slut.

När jag vaknade storgrät jag, och när jag insåg att det bara var en dröm grät jag ännu värre, av lättnad. Detta har lämnat en vidrig bismak som suttit i under större delen av dagen. Jag längtar tills han kommer hem så jag får hålla om honom, lukta på honom. Känna att han finns på riktigt och att han älskar mig.
Seg start på mitt Beltane-firande, men förhoppningsvis kommer det att leda till en kväll full av kärleksmys. Inget ont som inte för något gott med sig, så jag känner mig grymt tacksam, lycklig och full av kärlek just nu. Och det känns rätt gött, faktiskt!

Nu till något helt annat och mycket trevligare: Jag har gått ner 7 kg sen den 12e januari. Det kunde visserligen varit mer, men så slarvig och lat som jag varit så får man ju ändå säga att det går åt rätt håll.

Nu ska jag bege mig till Trollhättan, och fira att sommaren snart är här med bästa flickorna!

Nu har jag räknat ut att om jag räknar 3 sidor matte om dagen fram tills vi åker till Grekland om en månad så är jag klar med kursen innan resan. Förutsatt att jag inte blir ett pundhuvud och kör fast på något. 3 sidor om dagen i en månad! Det ska jag bannemej klara. Resan blir mitt välförtjänta pris för att ha låtit bli att gå helt bananas under kursens gång (bara lite, ibland). Tänk vad skönt att kunna resa iväg utan att ha en massa skolarbete som nafsar en i hasorna. Eftersom jag dessutom ska ha ett slutbetyg så behöver jag ändå klara av kurserna så tidigt som möjligt.
Nå, i teorin låter ju detta iallafall jättebra och alldeles underbart. I praktiken kommer det säkert att gå käpprätt åt pipsvängen. But when there´s a will, there´s a way! Eller nått. Om man skulle bli lokalvårdare istället?

Gen(gångar)vägen.

Ikväll fick jag sluta lite tidigare på praktiken, och eftersom de öppnat en närmre väg ut från omklädningsrummen som ligger i kulvertarna under sjukhuset bestämde jag mig för att ta den ut till parkeringen. Jag hade ju sett vart de andra kom ifrån tidigare på dagen och tänkte att det kunde väl inte vara så svårt att ta sig ut den vägen, så jag började gå åt det håll som de andra kommit ifrån när vi började i förmiddags.

Jag vet inte hur många utav er som någon gång befunnit sig i gångarna under sjukhuset, men för den som inte haft nöjet att besöka dem så kan jag meddela att de är ganska läskiga. Särskilt på kvällen. Särskilt när man är helt ensam där. Det är mängder av fönsterlösa korridorer med seriemördar-lysrör i taken. Jag följde gången som de andra kommit ifrån tills den tog slut, men inte fan fanns det någon dörr där. Så jag fick vända och gå tillbaka en bit, en gång som ledde vidare in till höger var fylld av byggnadsmaterial och eftersom anledningen till att utgången varit avstängd var just att de hållt på med någon ombyggnad så chansade jag på den. När jag gick där i min ensamhet så började givetvis fantasin skena iväg, och att jag lider av lätt cellskräck gjorde inte saken bättre. Jag började nästan tro att jag skulle få irra runt därnere hela natten tills en galen läkare med skalpell skulle skära halsen av mig. Så svängde jag runt ett hörn, och kan ni gissa var jag hamnat?

Rakt framför mig fanns en hel vägg av frostat glas med en dörr i, och på dörren kunde jag läsa BÅRHUS med stora svarta bokstäver.
Eftersom jag redan triggat igång fantasin om kulvertarnas skräckpotential så gjorde ju inte det här saken bättre. Så jag stod framför dörrarna en liten stund med bultande hjärta utan att riktigt veta vad jag skulle ta mig till. Precis då hörs en hög smäll innanför bårhusdörrarna (vilken förmodligen orsakades av en helt vanlig livs levande människa) och alla zombiefilmer jag sett mixat med flashbacks av boken "Hanteringen av odöda" (som visserligen är en av mina absoluta favoritböcker, men som jag helst vill slippa uppleva själv) exploderade i skallen. Jag gav upp ett pip och rusade skräckslagen upp för närmaste trappa. Problemet var bara att trappan ledde till en annan korridor där alla dörrar var låsta. Jag blev alltså tvungen att ta samma väg tillbaka, och passera bårhusdörren igen. Helfestligt!
Hur som haver blev jag inte uppäten av en zombie, men jag kan lova att pulsen var lika snabb som stegen när jag gick ner för trappan och tillbaka genom korridoren.

Som ni kanske förstår slutade jag att leta sen, och lommade ut den vanliga vägen. Och vad kan jag då dra för lärdomar utav det här?
1. Jag borde sluta spela så mycket läskiga TV-spel, sluta läsa rysare och sluta kolla på varenda skräckfilm som kommer ut på DVD. Uppenbarligen klarar jag inte av det.
2. Om något riktigt, riktigt läskigt skulle hända mig i verkligheten så skulle jag förmodligen inte alls vara sådär iskall som de är i mina TV-spel, rysare och skräckfilmer. Så jag kanske ska sluta inbilla mig det nu och förlika mig med tanken på att jag antagligen bara skulle pipa som en tjej och springa all världens väg.

Världens sämsta skämt?

Här i Alingsås finns det en korvmojj som lokalt går under namnet Bögens. Vad detta beror på förtäljer inte historien, men man kan ju tänka sig att mojjen ifråga någongång drivits av en homosexuell man. Jag hade aldrig ätit på Bögens, men för några veckor sedan när jag och Jari gjorde ett snabbesök på Alinges enda second hand-butik så stannade vi till där för att slänga i oss något snabbt.

Efter att ha studerat menyn så insåg vi att det vegetariska utbudet var något begränsat, de hade bara vegoburgare som kostade skjortan så vi fick nöja oss med en slemmig mosbricka var. Men det som gjorde mitt första (och enda) besök på Bögens till något värt att blogga om var att på menyn fanns en burgare som gick under namnet "Skämtburgare". Innehållet i denna var tydligen en vegoburgare med bacon på. Vari skämtet bestod framgick tyvärr inte, vi spekulerade i saken ett tag och kom fram till två möjliga slutsatser:
Antingen så är skämtet att man helt enkelt köper något vegetariskt och lägger kött på, eftersom man äter kött. Inte särskilt roligt. Eller så är det meningen att man ska lura någon stackars vegetarian (som om denna inte hade känt smaken av bränt grislik omgående) att äta den här skämtsamma burgaren för att sedan skratta åt personen. Vilket inte heller är särskilt roligt.
Oavsett vilket fick efterblivenheten i det hela oss att fatta beslutet att inte återvända till Bögens i första taget. Att de två minderåriga servitriserna ägnade all tid åt att stå utanför kiosken och blossa medans bordet vi satt vid och borden runt oss såg ut som om någon just haft ett rejält ketchupkrig där gjorde oss än mer övertygade om det riktiga i det beslutet. De borde döpa om Bögens till Volvoraggarens, och det illa kvickt!

Dra mig baklänges!

Idag var den. Dagen D. Eller snarare dagen H som i högskoleprov. Jag var helt lugn inför detta faktum ända tills igår då jag helt plötsligt fick totalpanik och försökte stressplugga några gamla prov och läsa lite strategier på internet. Det gick så där, jag grinade mest. Sen sov jag pissigt inatt och var toknervig imorse när jag gav mig iväg.

Själva provet var... snudd på obeskrivligt. Kroppen var på helspänn hela tiden, stressfaktorn var skyhög och det kändes mest som att delta i ett lotteri där man kunde ha tur och kanske ha tänkt rätt, eftersom man knappt förstod frågorna innan man ens försökt börja svara på dem. Tidspressen gjorde att det bara gick runt i skallen och all information gick in genom ena ögat och ut genom det andra.
Efteråt kände jag mig som den dummaste människan på hela planeten, och var helt säker på att det gått käpprätt åt helvete. Det var mina provkompisar också så vi begav oss till Åkanten för att dämpa sorgen och skammen med några pilsner.

Medans vi satt där så fick vi för oss att riva av plåstret och ringde hem till Carros Robban så att han fick gå in på text-tv och läsa upp svaren åt oss, och se på fan! Om de inte ändrat något i graderingssystemet och om jag inte fyllt i fel på min facitlapp så stampar jag in på 1,1!!!(Skulle jag fyllt i något fel hamnar jag ändå på 1,0 vilket jag är mer än nöjd med!) Om någon är obekant med systemet kan jag meddela att minimum är 0,0, max är 2,0, för att komma in på ssk-utbildningen behövde man förra terminen (vilket förvisso inte är någon garanti för att det ser likadant ut till hösten) ha 0,7 (var det någon som sa). Förstagångsskrivare brukar oftast hamna mellan 0,6 och 1,2 (var det någon annan som sa). Jag hade hoppats på 0,8 men trott att jag skulle ligga runt 0,6.
Jag är så löjligt glad! Förhoppningsvis innebär detta att om jag bara fixar den där förbannade rövmatten och inga radikala förändringar skett sedan tidigare år både vad det gäller graderingssystemet och intagningen till högskolan så har jag mitt på det torra.

Hade inte ens i mina vildaste fantasier kunnat tro att det skulle gå så pass bra, tydligen är man inget komplett byfåne trots allt.
Nu blir det soffkoma resten av kvällen. Huvudet värker, jag svettas och mår illa.
Om jag aldrig nånsin behöver göra det här igen så blir jag en mycket lycklig flicka.

Dagar som gått och dagar som kommer.

Skärtorsdag: Stressplugg och prov- som jag som bekant klarade! Sedan blåkullafest i Göteborg, väldans trevligt. Partyhumöret var alldeles prima efter förmiddagens bragd.

Långfredag: Jari jobbade och jag var givetvis bakfull och spelade tv-spel med ungarna. Sedan städade vi och hade trevligt besök av Helen och Jonas+ deras kottar på kvällen med middag och öldrickning. Sedan tog karlslokarna hand om alla barn medans jag och Helen gick upp till Fifi´s (vår lokala och enda taverna) och hällde i oss lite mer öl, tjötade med varandra och med pizzabagaren och satt när de stängt och frös på en bänk med varsin folköl men ville inte gå hem eftersom vi hade så förbannat trevligt. Helt underbart att upptäcka att man har toktrevliga grannar med barn i hyfsat samma ålder som ens egna bara ett stenkast bort.

Påskafton: Firades hemma hos min mormor och morfar med massor av god mat (rara mormor hade köpt sådana där "konstiga" korvar och köttbullar till oss.) Sedan tillbringade vi dagen på deras veranda där det var så varmt att man kunde sitta och sola i linne. Underbart!

Påskdagen: Tillbringades hemma hos Jaris föräldrar med ännu mer god mat och umgänge.

Annandag påsk: Äntligen en dag hemma! Den gick dock åt till storstädning och storröjning följt av välbehövligt mys med pizza och soffhäng.

Tisdag: Upp och börja jobba redan kvart i sju. Var på respen och hade bästa dagen där hittills; timmarna bara flög iväg. Under eftermiddagen skulle jag pluggat men var som vanligt så trött när jag jobbat tidigt att jag sovit större delen av eftermiddagen. Blir till att ta igen det imorgon.

Onsdag: Massor av matteplugg på förmiddagen. Praktik på eftermiddagen.

Torsdag: Matteprov på förmiddagen. Praktik på eftermiddagen.

Fredag: Plugga som en iller inför högskoleprovet! Ska försöka hinna träna också, det vore fint.

Lördag: Högskoleprov! Ångest! Och Jari ska på spelning på kvällen så jag lär ju bara ligga som en hög och räkna sekunderna tills kidsen somnar så jag får sova.

Söndag: Praktik 6:45-15:00. Sen lägga sig och dö igen.

See you on the other side!

Jag grejade naturkunskapsprovet! Var helt säker på att det skulle gå åt skogen. Känns så himla skönt. Bara två prov till, sen är jag färdig med hela kursen.
Matteprov på torsdag, det ska jag också greja. Sedan är det högskoleprovet nästa lördag. Grov ångest, men det får gå som det går.

Nu är jag minsann ledig ända tills på tisdag. Ska bli otroligt gött med lite påskledigt. Ikväll blir det förhoppningsvis Blåkullafest. Vore aptrist att missa den. Påskafton firas hos mormor, påskdagen hos svärmor och annandagen hemma, om vi har tur och ingen mer kräver att vi ska besöka dem. Det kommer att säga svisch så är det jobbdags igen.

Till den det vederbör:

I think we have an emergency
I think we have an emergency

If you thought I'd leave, then you were wrong
Cause I won't stop holding on

So are you listening?
So are you watching me?

If you thought I'd leave, then you were wrong
Cause I won't stop holding on.

This is an emergency
So are you listening?

And I can't pretend that I don't see this

It's really not your fault
That no one cares to talk about it,
Talk about it

Cause I've seen love die
Way too many times
When it deserved to be alive

I've seen you cry
Way too many times
When you deserve to be alive
alive

So you give up every chance you get
Just to feel new again

I think we have an emergency
I think we have an emergency

And you do your best to show me love,
but you don't know what love is...
(Emergency, Paramore)

Hej (dubbel)moralpanik!

Alla har väl vid det här laget hört om "Linnea" som blev våldtagen av en skolkamrat och fick ett helt samhälle emot sig, och jag måste som vanligt vara lite tvärtemot.
Hela dagen har jag med road fascination sett hur grupp efter grupp startas upp på Facebook och hur man i loggarna beskriver det inträffade som helt fasansfullt, imorse på radion ägnade de ett hel program åt hur fruktansvärt det som hänt är, och så vidare, och så vidare. I all oändlighet. Amen.

Ja, det är såklart jättehemskt. Jag tycker synd om Linnea och den andra tjejen som samma kille tydligen också våldtagit. Hon har blivit mycket orättvist behandlad och det är helt sjukt att vuxna människor kan uppföra sig som totala idioter.
Men ärligt talat? Måste hela landet gå i spinn på grund av att en svensk flicka har blivit orättvist behandlad i samband med en våldtäkt?
Varje dag i exempelvis Somalia stenas flickor och kvinnor till döds när de försökt anmäla en våldtäkt. Varje dag. Men det kan vi helt enkelt bortse ifrån för nu är det ju EN svensk flicka som varit tvungen att flytta. Inte en enda sten har kastats på henne. Är en svensk flicka värd så mycket mer i svenskarnas ögon än X antal utländska som går tusen gånger värre öden till mötes?
Tydligen. Det finns inte en enda facebookgrupp på svenska som berör ämnet.
I rest my case.

Trött, men glad.

Är helt färdig. Gjorde misstaget att träna innan praktiken igår, och det var ingen bra kombination känner jag idag. Två timmars intensiv träning följt av åtta timmars konstant spring, böjande, trixande och fixande har gett mig en minst sagt öm kropp idag. Ur en förbränningssynpunkt var det dock säkert jättebra!
Var på PostOp igår, det är alltså där man ligger efter en operation för att observeras innan man skickas vidare/får gå hem. Tyckte det var jätteroligt, men gud så stressigt! Kvartskontroller på alla patienter, smörgåsar och kaffe, bäcken hit och tempar dit. Tiden bara flög iväg. Jag fick göra massor av saker helt på egen hand och blev glad och varm i magen av att kallas "Syster" av patienterna.
Roligt att prata med folk och roligt att få känna sig viktig och behövd.
Är väldigt glad över att min handledare är ansvarig för PostOp, så att jag kommer få vara mycket därute. Fart och fläkt är min cup of tea och inget jag är direkt bortskämd med på min ordinarie arbetsplats.

Idag börjar mitt nya liv, för övrigt. Ska till Grekland den 27e maj och då vill man ju vara fit! Sist vi åkte utomlands 2006 gick jag ner 13 kg innan vi åkte (som jag givetvis gick upp igen sedan när fläskkorven Lovis flyttade in i min mage). Bättre morot finns inte, så nu jävlar! Det ska bli så skönt att komma iväg. Vi ska till Makrigialos på Kreta. Ni vet, en såndär stor vulgär resort med 1000 m2 poollandskap, barnklubb, barndisco, barnlekar, barnbuffé och så vidare.
Jag och Jari har någon slags utopisk vision av oss som ligger i varsin solstol med en paraplydrink i ena näven och en bok i den andra medans ungarna glatt sysselsätter sig själva med all den förströelse som bara en charterresort kan erbjuda. Jo tjena. Förmodligen kommer de vara lika sällskapstörstande som vanligt, men man kan ju få drömma.
Hur som helst ska det bli alldeles underbart! Melvin är eld och lågor och har gjort en almanacka där han kryssar för varje dag tills vi ska åka och Lovis fattar förstås ingenting men är lika glad för det. Jag tror att vi alla fyra kommer att bli mycket nöjda.

Mycket nu.

Har börjat på min praktik och det är så spännande och intressant!
Men jag är dödstrött och den här veckan är inte rolig; jobbar måndag, tisdag, torsdag och fredag på praktiken och sedan helg på mitt "riktiga" jobb.
Har sega sviter efter vinterkräksjukan och bara sover och sover när jag är hemma. Kroppen vill inte riktigt återhämta sig. I måndags efter första dagen på praktiken sov jag i sexton timmar! Helt galet. Det var många nya intryck och mycket att ta till sig. På Alingsås intensivvårdsavdelning har de både medicinpatienter, respiratorpatienter och postoperativa patienter. Det är väldigt omväxlande och jag har redan fått se en hel del intressanta åkommor. Min handledare är väldigt rar och kompetent och än så länge trivs jag som fisken. Sista veckan ska jag få vara med på operation, spännande!

I helgen blev det inget vårdagjämningsfirande för min del. Ville inte riskera att smitta flickorna. Men jag fick gå på Anna-Carins och Oslos fest istället, de brydde sig inte om att jag varit sjuk och som tur är verkar alla som var där ha klarat sig.
Jag har inte fått några hotbrev än iallafall. Det gick ganska vilt till, men var mycket trevligt.=)

Nu ska jag strax iväg och jobba kväll, 13.30-21.30. En riktig skittid enligt mig, men det får gå. Samma pass imorgon (kul att jobba fredagkväll utan att få ett ruttet öre betalt) och sedan upp och göra 13 timmars pass både lördag och söndag. Som tur är blir det bra mycket lugnare nästa vecka, så jag får bita ihop. Kanske hinner jag till och med blogga nån dag.

Smittsam huvudvärk?

Häromdagen hade Melvin världens huvudvärk, följt av feber, följt av typiska magsjukesymptom (vinterkräksjuka? Är osäker eftersom vi aldrig haft det). Hursomhelst så fick jag exakt samma symptom inatt, och idag har jag varit riktigt bedrövligt döende. Eftersom Lovis också hade feber inatt så fick barnen också vara hemma idag, men hon mådde givetvis prima medans mitt sjukdomsförlopp tycktes bli värre och värre under dagen. Jag hade aldrig klarat mig om det inte varit för Melvin. Han har passat sin syster, utfodrat dem bägge, gett mig vatten och mediciner och så vidare. Och när jag fick dåligt samvete och berömde honom i all evighet så svarade han bara, helt självklart, att när han är sjuk så tar jag ju hand om honom och därför skulle han givetvis ta hand om mig nu. "För i vår familj hjälper vi varandra." Att höra de orden från en femåring är ganska bra för självförtroendet.
Då måste man faktiskt ha gjort något alldeles rätt.

Let the madness begin! (Again...)

And here we go again.

Jag lovar på fullaste allvar att jag får psykosomatiska besvär varje gång jag måste hålla på med den jävla helvetesmatten! Det slår aldrig fel; vet jag att ett räknepass stundar så drabbas jag av akut huvudvärk blandat med ett kväljande illamående. Vad i hela hälsingland ska man göra åt det? Det är ju inte som att jag kan påverka det. Så. Jävla. Asjobbigt.

Har haft en mycket bra helg iallafall. I fredags hade vi besök av Tess, Nemo och min lillebror. Vi åt fisksoppa och sippade vin och spelade så småningom en hel del singstar. Sedan kom lite annat löst folk på besök varför den lugna middagen mynnade ut i en liten men effektiv brakfest (barnen var hos mormor respektive kompis och sov över). Vi hade planer på att gå ut, men det visade sig roligare att stanna inne.
Lördagen tillbringades återigen i bakfyllans tecken. Barnen kom hem tidigt på morgonen men vi lyckades underhålla dem ganska så bra ändå. I söndags var vi rentav så hurtiga att vi gick en långprommis och utfodrade våra stjärnögda telningar på mackedonken. Eftersom både jag och Jari avskyr Mcdonaldsmat (man kan lika gärna gå in på deras toalett och stoppa i sig ett gäng pappersservetter, både smak och mättnadsmässigt) så gjorde vi ruskigt goda vegetariska grillspett med halloumi och marinerade champinjoner och lite annat smått och gott på när vi kom hem istället. Mumma.
Sedan tänkte vi avsluta kvällen med en hyrfilm vid namn "Man tänker sitt", men vi fick stänga av efter en halvtimme för att det var så ruskigt dåligt. Fodralet kryllade av olika filmprisnomineringar och lysande rescensioner. Det var rentav någon som smällde till med att det var en utav de bästa filmer han någonsin sett.
Då kan han inte ha sett särskilt mycket säger jag bara för tråkigare och fjantigare pretentiös skit får man bannemej leta länge efter. Se den INTE!

Och nu är det måndag. Och jag borde räkna en helsickes massa matte. Men det gör jag inte. Jag tänker gå och lägga mig för att bota min matteframkallade huvudvärk istället. Hur ska jag klara detta? Jag måste ju, annars kan jag kyssa högskolan till hösten adjö. Fan fan FAN! Varför måste matte B vara ett krav??

Idag har jag varit så otroligt duktig. Det verkade på morgonen som om jag inte skulle orka göra ett endaste dugg. Men sedan styrde jag upp mig och fick både städat, tvättat och diskat innan jag gjorde klart allt skolarbete jag låg efter med sen förra veckan. Mjae förutom matten då men hey! Jag har ju hela helgen på mig. Fy fan vad bra det känns nu! Som om ett berg har försvunnit från mina axlar. En vecka till i skolan, två prov och sedan är det en månads praktik och (förhoppningsvis) en vecka på Rhodos innan jag behöver jobba mig med läxor igen.

Fick mitt förstahandsval som praktikplats; en månad på IVA här i Alingsås.
Grymt asbra! Det ska bli väldigt intressant även om jag nog är lite Grey´s anatomy-skadad och tror att det ska vara rena rama romantiska Mercy West där på sjukhuset. Knappast troligt, va. Men spännande ska det bli. Jag skulle säga roligt om det inte rimmade så illa med intensivvård. Nu sova!

Åh.

Vad ska man säga? Världsklass! Gamle Timpan gjorde det igen, och som han gjorde det!
Jag är en såndär blötfis. Jag börjar ofta gråta när jag är på bio utan anledning bara för att det är en vacker bild på duken, någon säger en mening som överväldigar mig, en låt spelas i bakgrunden som jag gillar och så vidare. Det är otroligt irriterande och idag var det otroligt irriterande eftersom hela filmen tycktes överväldiga mig.
Jag fick hålla tillbaka tårarna mest hela tiden, bara för att det var så satans bra. Jag glömde till och med av att biomysa sådär som man ska göra, och det är verkligen ett tecken på att filmen har varit intressant.
Spring och se!

Veckan som gått har passerat i magsjukans tecken. Underbart! Hela familjen har legat avdäckade i tvådagars intervaller.
I tisdags utmanade jag dock ödet beroende på allvarlig tristess och tog mig till Göteborg för att gå på månadens pubmoot. Det var trevligt, fast jag blev snabbt trött och de fyra öl jag drack gav upphov till en infernalisk bakfylla som inte på något sätt stod i proportion mot alkoholkonsumtionen ifråga.
Note to self: Inte dricka alkohol alldeles efter en magsjuka. I onsdags (som var en scemafri dag) mådde jag således skit igen.
På torsdagmorgon när det verkade som att vi skulle kunna ta oss upp, upp och iväg ut i verkligheten igen vaknade Melvin upp och spydde. Så då sket det sig. Och i fredags var det givetvis Jaris tur, trots att han bedyrat högt och ofta att han INTE tänkte bli dålig.
Helgen har varit väldigt lugn. Jag och Lovis gick en promenad och andades lite frisk luft, sedan har vi bara återhämtat oss med god mat, och sedermera ett par öl när det kändes som att det kunde fungera. En hel del Silent hill har det blivit också, nattetid. Nu är det bara skönt att det dragit över och jag ser berkligen fram emot att få gå till skolan imorgon och träffa lite riktiga människor igen.

Redan i eftermiddag ska vi dock lämna barnen hos min mor (som har lovat att mörda mig ifall hon blir magsjuk) och gå på Alice in wonderland. Det var längesedan jag såg fram emot ett biobesök så här mycket. Jag tror det kommer att bli riktigt, riktigt bra.

Return of the living dead.

Jag fick inte spelat alls i lördags. Var onormalt trött efter arbetspasset och somnade nästan på en gång jag kom hem. Och när jag vaknade berodde det inte på att det var dags att gå upp och jobba igen utan på att jag kände ett oemotståndeligt behov av att kräkas.
Jajjemen, magsjuka så det stod härliga till. Jag tillbringade tolv timmar i badrummet och sedan 15 timmar i sängen, snudd på medvetslös. Helt underbart!
Det var bara att ringa till jobbet och sjukanmäla sig, vilket tog emot något alldeles enormt då den jobbhelgen i månaden gör en avsevärd skillnad på min månadsinkomst. Så jäkla typiskt.
Hursomhelst väntar vi nu spänt på att se om övriga familjen klarar sig undan.
Än så länge verkar det lovande, men man vet aldrig hur lång tid det tar innan det slår till.

Jag är åtmistone hyfsat återställd nu. Matlusten lyser med sin frånvaro och pyamasbyxorna sitter lite lösare (vilket är bra!). Imorgon tar vi nya tag igen.

Nå, hur var det nu då?

Kan ju börja med att säga att humöret höjdes avsevärt av att hänga hemma hos G och R och klämma på bebis, plus umgås med mina fina tanter. Och när jag sedan kom hem och fick spela Silent hill och dricka öl så var cynismen som bortblåst. Vilket jäkla spel!
Tänk dig det här:
Du vaknar upp efter en bilolycka och upptäcker att din dotter är försvunnen. Det är snöstorm och mörkt överallt, du har bara en ficklampa som lyser upp en ganska begränsad zon framför dig (då måste man använda handkontrollen som en ficklampa på riktigt). Ingen människa syns till, du är i ett övergivet industriområde och har ingen aning om vart ditt barn tagit vägen. Du kommer till en övergiven lekplats och när ficklampan lyser över gungställningen ser det ut som att någon sitter där i mörkret. När du tar upp din mobiltelefon och riktar den mot gungan sitter en skitläskig flicka där när du kollar genom mobilkameran. Helt plötsligt (efter att man gjort lite tråkiga grejer) så ringer telefonen och det är din dotters röst. Hon säger att du kan inte slåss mot dem, pappa. Du måste springa, spring! Sedan hörs ett skärande ljud i telefonen och hela världen förvandlas till is. Inuti isen ser du äckelmonster utan ansikten och så börjar du springa. Du vet inte vart du ska springa och det enda ljus du har är ficklampan. Du springer och springer och gömmer dig under ett bord i en sunkig lagerlokal. När du ligger där hör du hur det börjar knastra i telefonen (och då fungerar handkontrollen verkligen som en mobiltelefon) och du ser ett äckelmonster komma släpande emot dig. Men den hittar dig inte och du kryper ut och springer vidare. Du kommer till en övergiven simhall och i bassängen kryllar det av monster. De klättrar upp och kastar sig över dig (och för att kunna skaka av sig/slå bort dem måste man verkligen göra det på riktigt, man får stå framför teven och försöka få dem av sig genom att skaka, slå, hoppa och så vidare. Wii är så jäkla fränt!) och du får bort dem och springer vidare genom en dörr. Sedan kommer du in i en annan lagerlokal och gömmer dig under en hög med grejor. Det börjar knastra i telefonen igen och du ser ett nytt monster. Men det här monstret fortsätter inte utan hittar dig och sliter fram dig och äter upp din hals. Sedan dör du och får börja om igen.
Ungefär så var min kväll/natt och det var hur grymt som helst! Kan knappt bärga mig tills jag får komma hem och bli jagad igen.

Lite roligt i misären.

Sonen kom just in från en kompis dit han sprungit med bara jacka och mössa eftersom han är en liten latmask och tycker att ta på sig overallen är det tråkjobbigaste som finns.
Melvin: Jag vill ha mina vantar också nu.
Jag: Jaha..? Skulle inte ni bara vara inne?
Melvin:... Jo. Men jag fryser så hemskt när jag går mellan D:s hus och mitt.
Jag: Så du gick hit bara för att hämta vantarna tills du skulle gå hem?
Melvin: Nej. Eller jo. Ja.
Jag: Så det är inte så att du försöker lura mig att ni ska vara inne när ni i själva verket ska vara ute bara för att du ska slippa ta på dig overallen?
Melvin:(Lååång tystnad) Jo. Så är det väl kanske. Men jag tänkte att du inte skulle komma på det. Men det gjorde du. Jag visste att du skulle göra det! Åååååh!

Om han fortsätter att ljuga lika dåligt kommer han åtminstone inte kunna dölja allt sitt hemska tonårssmusslande för mig. Det känns skönt och upplyftande.