För ungefär en evighet sedan fick jag en "utmärkelse" av min vän Eva, som bloggar på www.omstil.blogg.se (nej jag kan fortfarande inte länka, varför vet jag inte). Eftersom det är trevligt med utmärkelser och jag aldrig fått en förut så ska jag givetvis göra det som stod i utmärkelsen i fråga (om än lite sent), nämligen: "The rules: 1. Post who gave you this award. 2. State ten things you like. 3. Give this award to 10 other bloggers and notify them with a comment."
Så här kommer det då, utan någon direkt inbördes rangordning: 1. Föga förvånande hamnar min familj på förstaplats.
2. Att läsa en riktigt bra bok. Så bra att jag glömmer bort att jag finns.
3. Alla mina övriga kära; syskon, vänner, övrig släkt, husdjur och så vidare.
4. Att ligga inbäddad på soffan med darlot och se en film samt möla i sej något jävligt gött.. typ min mormors cheesecake. Gärna efter att barnen somnat. Gärna med en riktig höststorm utanför.
5. Att dansa tills jag blir så törstig att jag bara måste dricka några öl.
6. Festivalsommar...
7. Eftersom jag är tjej så.. shopping.
8. Västkusten.. Back to my roots så, änna. Helst sommartid.
9. Att göra roliga saker i skogen. Helt fritt för tolkning men det är antagligen inte som du tror.
10. Resa! När jag blir rik ska jag resa nästan jämt.
19.10.10
Jag är gift med en feeder.. Han kom just hem med två ungdomsspecial*+sockerdricka.. Fan ta honom. Fan ta mej som är kass och äter massa flott klockan tio på kvällen. Men det är ju så gott!
*Lokal specialitet bestående av pommes, svingod kebabsås, sallad, rödlök, gurka, tomat och pepperonis. Det låter inte så märkvärdig men det är RIKTIGT gott, och flottigt. Man mår typ illa i flera veckor efteråt.
Varannan vatten är en ypperlig devis. Särskilt om man peppat som fan inför något och kanske går ut lite för hårt. Det är ju trist att ladda för en spelning i en vecka och sedan sticka hem innan den ens börjat eftersom man är överförfriskad och mest känner för att gå bananas med ett automatvapen eftersom människor är så JOBBIGA. Jag ska lära mig. Nästa gång ska jag lära mig. Förutom antiklimaxet ovan så var det en bra kväll, hursomhelst.
Jari gnäller jämt över att jag inte gör någonting. Jag gör massor av saker, däremot hetsar jag inte upp mig över att det ligger femtioelvatusen leksaker i vardagsrummet och sådant tjafs. Det är ju helt meningslöst att städa undan det eftersom det åker fram lika fort igen. Men iallafall, eftersom min martyrman älskar att springa här och plocka och gråta en skvätt för att det är så synd om honom har jag nu infört ett listsystem. Med på listan finns exempelvis tvättat, tömt kattlådan/sopsorteringen, badat barnen, fixat disken osv. När man utfört någon av sysslorna på listan sätter man helt enkelt sin signatur under sysslan man utfört. Jari blev tokig när han såg den, men jag tyckte att det kunde vara ett intressant experiment. Hittills finns mitt namn med på listan 6 gånger och Jaris 2 gånger. Jag känner mer och mer att det här var en strålande idé och jag förstår mer och mer varför Jari var en sådan motståndare till den. Det svider att få sanningen svart på vitt. I rest my case.
11.10.10
Valparna kom igår! En enda tik och fem pojkvalpar. Så den 23e ska vi dit och hälsa på så får vi se hur det blir.. Hoppas ganska mycket mer nu. Men bara ganska.
Helgen som mig veterligen ska vara en tid för rekreation och eftertanke for förbi i ett flygande fläng. I fredags kollade vi årets uppsättning av Lights in Alingsås tillsammans med halva min tjocka släkt. Det sög verkligen iår, för övrigt. Lördagen var den obligatoriska höststädningsdagen i vår bostadsrättsförening. fast så värst obligatorisk är den nog inte eftersom en del alltid är med medans en majoritet helt enkelt verkar skita i det. Shysst att låta andra göra jobbet och ändå få de benefits som genereras av kooperativt arbete. Menmen, mitt samvete är iallafall rent och jag har haft otrolig träningsvärk i flera dagar efter att ha kratsat hela kvarterets kanter, och träning är ju bra! Dessutom bjöds det på öl och mackor (och mat, men den kunde vi inte äta eftersom den till stora delar bestod av kött) och alla barnen fick godis och presenter. Inte så pjåkigt ändå. Söndagen bestod av barnkalas och plugg. Imorgon är det seminariedags igen. Ett halvdags seminarium om lidande, visst låter det toppen?
När hundköpartanken väl slagit rot visade den sig vara svår att bli av med, så jag ägnade söndagskvällen åt att kolla upp olika uppfödare som är godkända av SKK och lite så. Hittade då en uppfödare i Göteborgstrakten som sökte fodervärd åt en tik i en kommande kull (förutsatt att en tik föds då, givetvis), och även om jag vet att de oftast vill vara bekanta med fodervärden sedan innan så tänkte jag att det kostar ju inget att slå en signal. Så det gjorde jag, och de lät faktiskt intresserade! Nummer byttes och så fort kullen kommit lovade uppfödaren att höra av sig så att vi kunde träffas för att se om det skulle kunna funka med oss som fodervärdar. Så nu hoppas jag lite att det runt jul flyttar in en valp hos oss. Men bara lite.
För övrigt är det här en satans trist vecka. Jag är trött och trög och vill bara sova i hundra år. Jag HATAR verkligen att behöva gå upp halvsju varenda dag.
Jag har under flera, flera år bedrivit en intensiv hundkampanj här hemma tillsammans med barnen. Men eftersom husets herre länge sagt bestämt nej så har utdelningen inte varit särskilt lyckad. Vi är bägge uppväxta med hundar och det känns som att en voffsing skulle göra familjen komplett. Även om det tar mycket tid och energi tror jag att vi skulle klara av att uppfostra en hund just nu. Dessutom skulle vi ju bli tvungna att komma ut och motionera vare sig vi ville eller inte. Så idag har jag ägnat X antal timmar åt att ligga i sängen och tokterra jari (som dessutom är smått bakfull efter gårdagens kräftskiva och således är lite lättare att bryta ner) med söta bilder och allmän fakta om rasen vi alltid pratat om att köpa. Och se på fan! Jag tror jag har lyckats omvända honom! Nu ska vi börja spara ihop pengar till en valp. En Staffordshire bullterrier vill vi ha. Efter att ha läst och läst och läst om olika raser och deras egenskaper så känns det som ett ganska givet val. "They are extremely loving dogs, being loyal and devoted to people, with special emphasis on their reliability with children. The breed thrives in the family environment, being a suitably compact size for close family living. For these reasons, they are sometimes referred to as "nanny dogs". Staffie puppies are also quick learners and if properly trained and given clear boundaries from day one then are very obedient and loyal dogs to have. They are also ideal family pets as they love children and other pets if brought up with them."
"Den engelska staffen är den trevligaste rasen jag stött på. Staffen är en trygg och modig hund som älskar att ligga nära, pussas och umgås. En Staff vill bli älskad och gör allt för att bli omtyckt av främlingar, de är således värdelösa vakthundar. För övrigt kallas den för "Nanny Dog" i England just för att de är så kärleksfulla och tålmodiga med barn."
Och sen är de ju så ruskigt fulsöta med! Som små utomjordingar.
Nåja. det lär väl dröja ett tag innan det blir av. Men att jag fått J att ge med sig är bannemej värt att delge resten av världen.
Jag är helt jättesuperkär i den här låten just nu. Texten skulle jag ha kunnat skriva rakt av för sju år sedan. Så haha nej, jag är tack och lov inte med barn igen. Men det är en fin text om att vara det när det finns andra som tvivlar på att det är en bra idé... och kanske när man tvivlar lite själv också och inte riktigt vet hur det ska gå med saker och ting.
Och let´s face it: När man just flyttat ihop i en rivningshotad kåk där väggarna rasar om man försöker hänga upp tavlor, när man bara varit tillsammans i lite drygt fyra månader, när man går i trean på gymnasiet och killen ifråga sagt upp sig från sitt jobb för att han inte har lust att jobba, när han dessutom är nio år äldre och i stort sett hela hans bekantskapskrets visar med all (icke)önskvärd tydlighet att de inte vill ha några tonnisar i sitt läger, när man helt enkelt har sämsta tänkbara förutsättningar för att göra något så stort och fantastiskt som att sätta en annan människa till den här skitvärlden så är det ju inte särskilt konstigt att man freakar ur. Särskilt inte när alla andra förbannade människor som inte har med saken att göra talar om för en att man gör fel. Jag tror inte att det fanns någon som trodde på oss då, för sju år sedan. Prognosen såg brun ut ur alla upptänkliga vinklar. (I ärlighetens namn så tyckte vi det också.)
Men tji fick ni för det visade sig ju ganska snabbt att vi var ena jävlar på att styra upp saker och ting. Och att vi faktiskt älskade -älskar- varandra på riktigt. Fy fan vad det måste reta er nu. Ni kommer aldrig ens i närheten. (Ja, jag är lite vinlullig och sentimental och nostalgisk och skiter just nu helt i mina integritetsprinciper i bloggsammanhang. Det bjuder jag på inatt.)
Kärleken övervinner allt. Men man måste tro på den också. Man måste lyssna på det som är ens egen sanning och skita i vad alla andra tycker och säger. Jag är säker på att det är kärleken som tagit oss hit. Men om vi inte dessutom trott på oss själva och varandra trots att i princip alla försökte intala oss att vi valde fel väg så hade kanske historien sett annorlunda ut. Jag tror inte att alla människor är så starka. Och hur sorgligt är egentligen inte det? Nåväl. Nu har jag väl svamlat tillräckligt.
Och sist men inte minst; låten som utlöste denna skrivdiarré. Videon är kass, men det är låten jag vill åt så bara blunda och lyssna:
28.9.10
En bra dag idag. Snabb. Sprang ett varv runt Gerdsken och njöt av blåsten och alla fina färger, sedan försökte jag plugga. Det går trögt nu, även om det vi läser inför måndagens seminarium är jätteintressant så är det stort och svårt att få grepp om. Jag ser orden och jag vet vad de betyder men de är för många för att få plats i lilla hjärnan. Nåja, jag är ju inte född under en mjölkpall, så imorgon är det på´t igen som gäller. Trägen vinner.
Sedan knotade jag och Lovis runt på stan och letade artonårspresent till min bror som fyller år idag medans Jari var med Melvin på hans simskola. Lovis hade med sig sin prinsess-Hello kitty som hon givetvis lyckades förlägga inne i det lokala köpcentrumet men som genom ett mirakel hittade vi den igen. Annars hade det blivit en lååång kväll. Och efter det lilla dramat bar det av hem till mor plus föllsedagsbror där vi firade resten av kvällen med god mat och tårta. Gött som fan. Nu är jag trött och mätt och nöjd. En bra dag, som sagt. Stiligaste morgonrundan i stan. Det är klart att resten av dagen blir bra om det här är det första man ser på morgonen.
Visst är det konstigt att en dröm kan dröja sig kvar en hel dag? Inte så att man går runt och tänker på den, utan mer som en rent fysisk förnimmelse av att något inte är som det brukar. Om man drömt något hemskt så blir det en bra dag, en dag med lättnad och tacksamhet i bröstet. Men så kan det vara tvärtom också. Att man drömmer något så bra att man går runt med en missnöjd klåda i kroppen istället, eller en längtan. För att drömmen var bättre än verkligheten. Särskilt en grå måndag i slutet av September.
Helgen började bra; Apansson kom hem i fredags! Efter en fem veckor lång walkabout. Sabla kattskrälle vad han skräms jämt. Alldeles hel och frisk är han iallafall. Fast han har ju blivit mager som en fågelskrämma förstås. När han kom hem var han alldeles tokig, så vi gav honom en halv burk kattmat, en burk tonfisk och en halv makrill som vi skulle ha till lunch. Han stönade medans han åt, sedan la han av en monsterrap och sov i typ ett dygn. Vart har han VARIT? Jag är så nyfiken. Man skulle sätta en kamera i pannan på honom. Det skulle bli världens bästa dokusåpa.
Helgen fortsatte bra också, även om jag missade årets happening Mörlandamarknad. Men nu är den slut (vad fort helgerna går nu när man är busy måndag till fredag. Och vad skönt det är att jag siktat in mig på ett yrke där jag även fortsättningsvis kan ha oregelbundna arbetstider. Jag trivs faktiskt väldigt bra med att ha ett lite stökigt schema har jag märkt nu när jag inte har det längre.) och jag ska inte sitta här och drälla utan gå och läsa X antal böcker och särtryck som jag måste ha läst innan fredag.
Att vi var på storseans med Terry Evans i tisdags. Han var iofs inte så bra som jag hade trott. Det var en jävla massa skitsnack och felgissningar helt enkelt. Men det var en trevlig kväll och han fick iallafall in några fullträffar så att man fick sej lite go gåshud. Att jag har fått min nya Iphone. Så gött! Den är rolig och fin och snäll. Jag älskar den. Att jag har helg nu, och ska göra en hög trevliga saker under den, även om morgondagen ska ägnas åt studier i den mån jag kan hålla min karaktär i schack. Att jag och Carro missade bussen idag, så att vi fick en anledning att gå och dricka öl.
Sånt som är dåligt: Att jag är trött och orolig över min katt. Han har varit borta i över en månad nu och visserligen brukar han sommarvandra och har varit borta ungefär så här länge innan. Men det känns som att det är för sent och för kallt för det nu. Och så hörde jag om nån dåre som eldat upp två katter och genast börjar tankarna snurra. Sitter han fast, ensam i skogen och svälter ihjäl? Har han blivit överkörd? Är han vilse? Har en psykopat lockat in honom och ungsbakat honom? Och så vidare i all oändlighet. Fantasin är det inget fel på. Det är värdelöst att ha utekatt i stan. Det finns så mycket hemska människor därute. Tyvärr är det inget alternativ att ha honom inne för han har varit utekatt ända sedan vi bodde på landet och det GÅR verkligen inte att stänga in honom. Han klättrar på väggarna och skriker som en galning och mår bara dåligt. Fina gamle Apansson. Kom hem nu! Vi saknar dig och oroar ihjäl oss. Han har varit med oss nästan från allra första början och han hör till. Det är inte samma sak utan honom och om något hemskt hänt honom vet jag inte vad jag tar mig till!
Jag är inte på något sätt engagerad politisk och har ingen större insikt i hur de olika partierna tänker mer djupgående. Men vad jag inte kan förstå är hur man i ett samhälle där miljöhotet är ett överhängande faktum, där sjukvård och skola i många fall är under all kritik och där många människor lever sämre än vad de skulle behöva göra kan välja att rikta sin energi mot något så negativt som främlingsfientlighet? Hur resonerar man om man anser det vara det mest relevanta som politiken har att arbeta med? Antagligen resonerar man inte alls utan är bara en jävla idiot. idag skäms jag fanimej över att vara svensk!
Finns det något mer kontraproduktivt än att städa när man är ensam hemma med två barn? Lovis går efter mig som en svans och stökar helt sonika till det jag plockar undan. Så jävla ovärt. Så tråkig dag. Men jag och Lovsan hade en trevlig konversation förut iallafall: Lovis: Jag är fääääärdig! Jag: Men shit, Lovis! Vilka jättekorvar du lägger! Lovis: Ja... men man kan inte äta dem!
...över hur fruktansvärt pissdålig jag blivit på att skriva något här. Okej att jag inte var någon särskilt frekvent bloggerska innan, men nu tycks jag ha tappat geisten helt. Suget efter att komma hem och skriva saker när man suttit och skrivit (alternativt läst)i stort sett hela dagen är inte så vidare värst stort, som ni säkert förstår. Nåväl.
Igår var melvin på sitt livs första disco! Min lilla fis blev plötsligt en jättefis. Han var så modig, för det var faktiskt bara nioåringar plus han som var bjudna och trots att han visste det så bestämde han sig ändå efter ett viss mått av ågren för att gå. Innan var han såklart superspeedad och nästan lyfte från golvet av alla fjärilar i magen, men efter att jag stannat tills han kände att han hade läget under kontroll gick det jättebra! Jag satt däremot hemma med en klump i magen och bet sönder nagelbanden samt kollade på klockan med en sekunds mellanrum. Helnervig helt enkelt. Men det är väl så det ska vara, tror jag. Hade så gärna velat lägga ut en bild eller två på hur snygg han var innan han gick. Men eftersom vår dator hatar oss så går inte det.
Idag jobbar Jari. Så jag ska vara en duktig fru och städa samt tvätta monsterberget med tvätt som tronar i badrummet. När Jari kommer hem ska jag tvinga honom att gå och rösta. För rösta ska man, bannemej!
Fredag: Gå till gymmet(weei!), plugga lite idéhistoria, lämna barn hos mor som tog dem på cirkus, möta upp bror tillsammans med make på Mangiamo för öl, mat och trevligt sällskap. Bli alldeles för full och sova alldeles för lite.
Lördag: Ha en fruktansvärd och ytterst självförvållad dag på jobbet. Hemlängtan, gråt i halsen.. Ja, ni fattar.
Söndag: Mer jobb. Sista arbetsdagen!
Måndag: Ha en plan som gick ut på att först träna och sedan plugga hela dagen. Men istället ligga kvar i sängen tillsammans med barnen som jag inte sett på hela helgen och bara mysa. Gå på monsterträningspass på kvällen istället.
Tisdag: Upp tidigt med trötta och ledsna barn som bönfaller mig om att få stanna hemma. Stressad, ledsen mamma med dåligt samvete. Lämna barn, åka till Borås och tokplugga inför vårt första seminarium. Gå på seminarium, åka hem. Somna innan middagen och vakna tvärpigg strax innan idol. Äta bullar som maken påstår att han bakat i helgen.
Onsdag: Samma morgonprocedur som innan. Iväg till Borås för två föreläsningar, sedan vidare direkt till Göteborg och hem till E för att äta kikärtsgryta och träffa flickorna. (Måste hinna springa in på HM också och köpa några par byxor+tröjor till Melvin. Upptäckte idag att han har växt ur ALLA sina kläder. Som ett litet gulligt ogräs under sommaren.)
Torsdag: Bara en föreläsning, sedan plugga och kanske träna om jag slutat dö av träningsvärk efter måndagens pass då. Baka äppelpaj och spela TV-spel med Melvin. Killa Lovis på magen.
Fredag: Förmiddagsföreläsning. Sedan fredagsmys med film och pizzachips. När familjens yngre medlemmar knoppat in blir det nog en öl eller två i badkaret. Och på lördag ska jag sova i hundra år!
Ingen inspiration till något bloggande just nu. Har siktet riktat mot helt andra saker och hinner inte riktigt med i mitt nya tempo än. Jobbar på att komma ikapp men det är så mycket att göra och så lite tid att göra det på. Är antagligen världens mest psykiskt frånvarande mamma just nu. Känns som att jag bara går omkring och spottar och fräser och är allmänt odräglig. Det är som sagt en omställning och omställningar är alltid svåra att hantera om man är jag. Men egentligen är jag jätteglad. Jag behöver bara lite rymd just nu, lite plats att ta in allting och ställa det på rätt plats i min hjärna. Lite andrum och tystnad att tänka i. Och det är så svårt med två små kärlekstörstande krabater som vill ha all min uppmärksamhet och all min tid HELA TIDEN. Just nu får de stå tillbaka lite och det gillar de inte, inte alls. Men jag är fortfarande jag. Även fast jag blivit mamma är jag fortfarande den person som jag var innan. Och jag måste få utrymme att göra saker på mitt sätt annars spricker jag. Tur att jag har världens tokbästaste man som gör allt han kan för att ge mig lite tid att ömsa skinn. Utan honom hade jag imploderat nu.
Anyway. Bloggande står rätt långt ner på prioriteringslistan just nu. Bara så att ni vet.
2.9.10
Då var första skolveckan avverkad. Den har varit bra, men det har känts som en stor omställning att plötsligt bli pendlerska med busstider att passa och platser att vara på vid en bestämd tid VARJE dag. Jag är ju van vid att jobba ett par-tre dagar i veckan eftersom jag alltid gör mina goa 13timmarspass. Vilket ger mycket ledig tid. Men jag tror att det bara är en vanesak. Igår var jag dock så trött att jag somnade redan vid sjutiden. Men efter 12 timmars sömn var jag så pass pigg att jag, hör och häpna, gav mig ut och sprang klockan sju i morse!
Annars har vi mest traglat igenom kursintroduktioner och dylikt den här veckan. Nästa vecka börjar allvaret! Det ska bli spännande, men det känns inte som att vi har riktig pejl på läget än. Jag antar att även det kommer med tiden.
Måndagen då vi hade introduktionsdag visade sig vara helt överflödigt. Det var studentkåren som anordnade den vilket inte stod någonstans innan. Så det gick i stora drag gå ut på att om och om igen få information om var man kunde supa, när och under vilka former samt lyssna på bonnraggarmuzak med texter som "alla som inte dansar är våldtäktsmän" och "jag har en känsla att ikväll kommer alla få ligga". Eftersom jag varken har tid eller lust varken att supa eller lyssna på efterbliven musik (och ligga kan jag göra hemma om jag känner för det) så kunde jag lika gärna stannat hemma och haft det gött en dag till. Fast det var ju svårt att veta innan.
Sammanfattningsvis är jag ändå nöjd med veckan. Det känns bra och omvälvande. Jag bestämde mig redan efter att jag fått Melvin att det var det här jag ville göra. Nu är det svårt att ta in att jag faktiskt är på väg. Jag är så van vid att se fram emot det här och sträva mot det att min hjärna inte riktigt fattar att det har börjat på riktigt nu.
29.8.10
Idag har jag gjort allt. ALLT! Jag har städat, tvättat, diskat, vart en sväng i Göteborg och handlat, sovit, läst, ätit god mat och bara fått tiden att gå.
Jag känner mig som ett litet barn inför första skoldagen. Får hoppas att entusiasmen inte lägger sig sedan, bara. Som Melvin som just börjat i förskoleklass och kommer hem på fredag eftermiddag och vrålar: "Wohoo! Frihet i två dagar!" Gissa vad besviken han kommer att bli när han inser hur många år han har kvar i skolan.
Det har varit en bra dag idag, en bra helg överlag. Biobesök och god mat och allmänt familjemys. Sommaren har verkligen varit jätterolig, men vi har gjort något varenda helg känns det som. Nu var det skönt att bara vara hemma och rå om varandra lite.
Jag gillar hösten alldeles onormalt mycket. Jag gillar när det lugnar ner sig och världen blir röd-gul-orange-brun. Jag gillar att ligga inne och dricka te och läsa medans regnet öser ner. Jag gillar till och med när det blir mörkare på kvällarna. Och lukten! Icke att förglömma. Höst luktar så gott!
Äsch, nu svamlar jag bara. Ska lägga mig i ett varmt bad tillsammans med Jari och låta honom massera mig (lyckos han!). Sedan ska jag sova djupt och länge. Imorgon är det uppstigning redan klockan sex som gälleroch jag tänker vara mitt allra gladaste och piggaste jag!
Då var det färdigjobbat. Eller ja, jag har ju redan blivit inringd som timvikarie en helg i september. Men ändå. Det känns både bra och lite sorgligt. Mest bra. Men det är alltid en konstig känsla att lämna något gammalt och välbekant för att iställlet ge sig på sådant som är okänt och främmande. Jag har, trots allt jobbgnäll här i bloggen, trivts bra på mitt jobb. Jag är otroligt tacksam att jag fick det; tack vare det har jag aldrig varit arbetslös och kunnat anpassa mina arbetstider som jag själv velat ha dem vilket givit utrymme både för studier och mycket ledig tid. Tack vare det kom jag på vad jag vill bli när jag blir stor. Tack vare det har jag mitt fina radhus och hade det inte varit för att jag haft fast anställning hade vi nog inte skaffat Lovis när vi gjorde det. Jag känner inte att jag har slösat bort fem år av mitt liv på skit och det känns fint.
Men jag känner mig färdig där nu. Jag började hos min brukare när jag var 20 och nu är det dags att gå vidare. Jag kommer sakna en del av mina arbetskamrater. Jag kommer att sakna det välkända och att ha min plats i gruppen. Men det finns mycket jag inte kommer att sakna också. Och framförallt är jag så himla sugen på något nytt, något annat. I övermorgon börjar jag på högskolan och det ska bli så himla kul! Nya utmaningar, nya människor, nya vanor. Jag är pepp!
