6.8.08

Fyra år. Ett litet liv och en evighet.

Eftersom Melvin är född 00.20 ägde hela min förlossning i princip rum idag för fyra år sedan. Alltså låg jag just nu för exakt fyra år sedan och trodde att jag skulle dö. På riktigt.
Eftersom storyn inte finns med här i bloggen kommer den här, om nu någon skulle vara intresserad:

Natten mellan måndag o tisdag började jag få värkar. på tisdagmorgon var dom så pass starka att vi packade väskan o tänkte ringa, då bara avtog dom (till mitt stora förtret o jaris enorma besvikelse) så jag gick o la mej.
tisdagnatt var ett helvete (trodde jag, om jag bara vetat vad som väntade hade jag nog sovit gott trots värkar) och på onsdag var vi hos barnmorskan. hon sa att det enda vi kunde göra var att gå hem o ha sex så det gjorde vi och nån timme senare hade jag värkar igen.
På onsdagkväll kom värkarna med två-tre minuters mellanrum så vi tog vår redan packade väska och drog iväg till borås. jag hade packat för två nätter.. föga anade jag att det skulle dröja en vecka innan jag fick komma hem igen.

väl inne på förlossningen konstaterade världens käckaste barnmorska att jag var öppen två centimeter *triumf*. så vi blev inskrivna och fick ett vilorum för natten. jari fick en livsfarlig tältsäng och jag fick två panodil och en morfinspruta vilket jag tyckte var himla festligt. så sa dom åt oss att försöka sova. vi var dock rätt uppspelta och fnissiga (särskilt jag) så det tog sin lilla tid, jag lyckades bara halvsova mellan värkarna och klockan sju väckte jag jari.. vi åt frukost vid det lilla bordet i vilorummet och låtsades att vi befann oss på något flashigt hotell nånstans.. det här var den femte augusti och således vår ettårsdag.. vi konstaterade att vårt barn förmodligen skulle komma ut på vår årsdag och kunde inte riktigt bestämma oss för om det var bra eller dåligt.. men vi hade inte behövt bekymra oss.
efter en stund dök det upp en hårdhänt barnmorska som skulle kolla vad som hänt under natten.
jag var fullständigt övertygad om att nu skulle det dra igång, men hon kände och jag hade inte öppnat mej en millimeter till, även om tappen nu tydligen var helt utplånad. besvikelsen var enorm, och nu fick jag inga mer tabletter för nu skulle det skyndas på. men hela dagen gick så tillsist fick vi gå ut o gå och när vi kom tillbaks hade jag faktiskt öppnat mej en ynka centimeter till.. så antingen, sa barnmorskan (den käcka igen) får du något att sova ordentligt på nu och så sätter vi igång dej igen i morgon bitti, eller så föder du barn inatt.
jag var ordentligt trött + att det lät läskigt när hon sa sådär, så vi valde att sova.. ett ödestigert misstag visade det sej, för när det blev morgon ville den nya barnmorskan inte alls sätta i gång nånting, tvärtemot sa hon att vi antingen fick åka hem o försöka få fart på det eller gå ut o gå.
jag tänkte fanimej inte åka hem efter dom senaste dygnen så vi gick ut o gick en rejäl promenad, ungefär halvvägs började jag få så ont att stönanden var oundvikliga. jag hängde på jari och stånkade o pustade och skrämde livet ur åtminstone en liten tant som oroligt frågade hur det var med mej.
vi började gå tillbaka till förlossningen, men fick stanna ungefär var tionde meter när en ny värk kom, tillsist lyckades vi ta oss fram iallafall och när vi kom in fattade barnmorskan att nu menade vi allvar, så vi fick ett rum och, äntligen; Lustgas.
I början tyckte jag bara att det hela var obehagligt, men när jag fått lite kläm på det var det underbart.
jag började rentav tycka att det här med att föda barn kanske inte var så pjåkigt ändå.. och roligt var det dessutom.. skitkul. klockan var nu fem på eftermiddagen och dom närmaste två timmarna gungade jag gungstol och andades lustgas. mellan värkarna fnissade jag åt jari och var allmänt tillfreds med tillvaron.
vid sjutiden tog dom hål på hinnorna och massa varmt vatten forsade ut. jag blev plötsligt övertygad om att man nu skulle kunna se konturerna av bebisen alldeles under skinnet och vågade inte kolla ner, men tillslut tog jag mod till mej och magen såg precis likadan ut som innan.. så klart.
vid åttatiden åkte jari för å handla mat. när han gick satt jag i min gungstol o lyssnade på björk och allt var frid o fröjd. då kom barnmorskan in o sa åt mej att försöka kissa, vilket misslyckades så hon beslöt att tappa min blåsa.. och sedan bröt helvetet löst. om jag trott att jag hade ont innan hade jag fel. jag var övertygad om att man inte kunde överleva en sådan smärta som jag kände nu, så jag bestämde mej för att svimma.
dom närmaste tre timmarna är rätt suddiga. jag hade iallafall nått slags vision och emellanåt var jag övertygad om att jag skulle dö. jag var nån helt annanstans och det enda bra med det var att jag inte hade ont längre.. ibland vaknade jag dock till och sa tydligen en hel del flummiga grejer, stackars jari som lugnt gett sej iväg för o käka kom tillbaks till ett inferno utan dess like, med mej ömsom avsvimmad, ömsom vilt skrikande och fastklamrad vid honom.. efteråt har han berättat att det var helt hemskt.
han har också berättat att värkarna ibland var uppe på 120 på ctgn.. vi som tyckte det var mycket när dom var uppe på 30 dan innan. vid niotiden fick jag eda, som knappt tog bör tilläggas eftersom den sattes för sent, detta har jag dock inget som helst minne av, inte heller att dom tog ifrån mej min älskade lustgasmask och satte igång att slå mej i ansiktet minns jag, hursomhelst kom jag tillbaks ordentligt vid elva, och sen började jag krysta..
och jävlar vad jag krystade, i vad som kändes som en evighet. jari hejade på och torkade pannan/ höll i lustgasmasken. ibland glömde han trycka fast den ordentligt över munnen på mej.. vilket gjorde mej fullständigt rasande. men jag hade fullt upp med att klamra mej fast i sängen (hade träningsvärk i 4 dar efter) och skrika för allt jag var värd. jag krystade o krystade o krystade. men det hjälpte inte så tillsist kom en barnmorska av rysk kulstöterskemodellen in och slängde sej, enligt jari, på min mage så det knakade i sängen och jari var övertygad om att hon brutit mina revben, och ut flög i en enda värk vår son.

jari tittade ner och sa att han såg en pung. trots att jag varit övertygad om att barnet var en flicka var det så självklart att den där pungen satt där. jag väntade otåligt på att få upp vår bebis på magen, ögonblicket vi drömt om så länge. men det kom inte. och nu började det sakta gå upp för mej att det var alldeles tyst. inga barnskrik. nästa tanke; han är död!

från det att bebisen kom ut, till att jag hann tänka detta, till att dörren small upp och ett läkarlag störtade in och försvann med jari och vårt barn kan det bara ha gått några sekunder. men det kändes som en evighet i slowmotion.. och jag fattade ingenting. barnmorskan sa åt mej att fortsätta andas lustgas så det gjorde jag och som tur var var jag så knockad av den att jag inte riktigt fattade vad som hände. den närmaste halvtimmen visste jag inte om mitt barn ens levde. dom tog ut moderkakan och visade den med livets träd och yada yada. jag ville se mitt barn.

en läkare kom in och sa att han är lite sur.. jag fattade fortfarande ingenting, pratade han om mjölk?
först nu efteråt har jag fått veta att det innebär att barnet får mjölksyra i blodet efter en hård förlossning.
sedan skulle jag sys och då äntligen kom jari in med vårt barn i famnen. så fick jag se honom och pussa honom och lukta på honom i några minuter innan dom försvann igen. barnmorskan sydde ihop mej (en inre liten bristning + ett litet klipp hon lagt) och började äntligen förklara vad som hänt.

Melvin låg i vidöppen kronbjudning, alltså med det bredaste på huvudet först istället för det smalaste, vilket leder till längre och smärtsammare förlossning(jo tack, du)"så du har iallafall vart med om det värsta som finns i förlossningsväg", sa barnmorskan glatt, "nästa gång kommer det inte alls göra lika ont!" jag kände mest för att sparka henne i ansiktet när hon sa så.
Dom hade haft problem med att få ut honom, varpå han blivit stressad och bajsat i det vatten som fanns kvar.. därpå hade fosterljuden sjunkit och vi tydligen vart bara några sekunder från akutsnitt när han kom ut (därav läkarteamet som jag tyckt var väldigt snabba; anledningen till det var helt enkelt att jag skulle snittas).
och då andades han inte. men nu var tydligen allt bra, bara att han var medtagen och behövde ligga i kuvös ett tag. sedan hade hon sytt färdigt och hjälpte mej på toa. först då var jag tillräckligt klar i huvudet för att kunna konstatera att det var alldeles tyst och stilla i min kropp, för första gången på ett halvår. och att jag inte hade värkar längre, för första gången på 53 timmar. sedan kom jari tillbaks och vi fick mackor och juice som jag slukade ("eeh.. ska du ha dom där eller").

jari satt bara o såg på mej med tårar i ögonen.. sedan sa han: om du visste vad du växt i mina ögon nu, jenny.
det kändes bra. så småningom fick vi åka upp till neonatal där vår lille pojke sov i en kuvös. så fick jag äntligen hålla honom ordentligt, hans lilla huvud var alldeles blått efter att han legat och tryckt så länge och jag började nästan gråta när jag tänkte på hur ont han måste ha haft. så tittade han på mej och jag var hans. Så enkelt gick det. (så jag tar tillbaka det där om att kärlek vid första ögonkastet inte exsisterar; när det gäller ens barn så gör det helt klart det.)

2 kommentarer:

anna sa...

Hittade dig av en slump på fl och gick in på din blogg. Fastnade på detta inlägg och sitter nu med tårar i ögonen efter att ha läst sista stycket :)

Så fint du berättar om din lille son!

Jennywise sa...

Åh tack! det värmer.=)