Den kvällen för fem år sedan idag då jag blev hans är ljus och värme.
Det värker i hjärtat av nostalgi när jag tänker tillbaka på den.
Vi kysstes tills luften tog slut, jag hade ömma läppar dagen efter.
Han viskade alla de rätta sakerna och jag trodde på honom av hela mitt hjärta.
Så många gånger jag blev sviken och bränd det året är det ett under.
Men jag kände att han talade sanning och han helade mej fortare än jag någonsin trott var möjligt.
En förälskelse så stor att den inte går att beskriva.
Han var (och är fortfarande) allt det jag sökt hos den människa jag vill dela mitt liv med: Ödmjuk, kärleksfull, tolerant och varm.
Allt som finns mellan oss är respekt och kärlek. och redan då, på något sätt visste jag.
Jag tror inte det finns något som heter kärlek vid första ögonkastet.
Men det jag kände första gången jag såg Jari är nog så nära man kan komma. Trots att jag inte visste något om honom värkte det i min själ när han gick.
Jag ville så gärna följa honom, vara hans.
jag trodde aldrig att det skulle bli verklighet. Att han kände samma sak.
Men det gjorde han och det var magi och kärlek och ömhet och värme.
Det är det fortfarande efter så lång tid. Jag kan fortfarande bli alldeles yr av förälskelse när jag ser honom sova, när jag stryker läpparna över den lilla fläcken alldeles bakom hans öra som är så mjuk, så mjuk och luktar så gott.
När han leker med våra barn eller kysser mej hejdå innan han går till jobbet på morgonen.
Små, små saker. Kärlekslappar på kylskåpet, ett sms som får det att pirra i hela kroppen, en kram när allt känns jobbigt och svårt.
Ett liv utan honom vore ett halvt, svartvitt liv.
Fem år. Det är ganska länge. Ändå har det gått så fort och vi har hunnit med så mycket.
Vi har gett varandra två barn, kärleksbarn. Vi har delat sorg.. men det har funnits så mycket kärlek och glädje.
Vi har lovat varandra att leva tillsammans, alltid.
Jag tror att vi kommer kunna hålla det löftet. Det är min övertygelse och den gör mej så lycklig.
Tusen år till, min själs älskade.. men fem är iallafall en bra början.
"I en evighet levde jag som om du inte fanns
I alla drömmar var du ändå nära så underbart nära
Och jag trodde jag fann dig men du var någon annanstans
Varenda gång jag funnit nånså såg jag att drömmen inte var sann
Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Ja alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött
Det var enkelt och vackert du sa att du väntat mig
Jag kunde ana att det fanns en himmel på jorden jag såg den
Och du bad mig att leva mitt liv alltid nära dig
Jag följde dina steg och allt jag någonsin drömt om fanns där för mig
Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Ja alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött
Det finns ingen som lockat mitt hjärta så underbart
Med all din ömhet får du sorg och smärta att sakta försvinna
Alla skuggor, allt mörker som förr var så uppenbart
Det skingras, och tillsammans ser vi ljuset, som stiger med solens fart"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar