Jag har alltid varit förtjust i årsdagar. På något sätt känns det som om man öppnar en gång mellan nu och då. Det är fascinerande att veta vad man gjorde vid ett exakt klockslag, exakt idag, fast inte.
Nu för fem år sedan var jag övertygad om att jag skulle dö. Det är ju inget särskilt roligt minne, men det är helt glasklart. Jag minns det så tydligt.
Om en timme och 40 min födde jag en son, en son som inte andades och som den första veckan av sitt liv skulle komma att vara riktigt, riktigt sjuk.
Så sjuk att det kunde ha blivit en fara för hans liv.
Men det visste jag inte nu, då för fem år sedan. Då visste jag faktiskt ingenting förutom att en sådan smärta helt enkelt inte kunde finnas.
Ja fy fan...
Och ändå är det ett vackert minne, ett som jag sparat i mitt allra innersta och som jag ibland plockar fram och tittar på.
För min son började andas igen, och han blev frisk.
Imorgon fyller han fem år och han är världens finaste, hur skulle vägen som ledde dit kunna vara annat än vacker?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar