Unisex.

Jag bestämde redan när jag väntade Melvin att mina barn minsann skulle leka med ALLA sorters leksaker, och att könsfördelningen när det gäller lekar enbart måste bero på föräldrarnas tillkortakommanden. Håhåjaja. Det lät ju skitbra i teorin men visade sig vara ack så svårt att omsätta i praktiken när sonen tittade på dockor som om de vore luft och enbart ville leka med bilar. Detta bilintresse övergick obemärkt i ett Spider-manintresse, som sedan omvandlades till ett Transformersintresse, som så småningom gled över i en Star Wars-mani. Och helt plötsligt satt jag där med en riktig liten karlakarl till son, utan att jag riktigt fattade hur det hade gått till.

Och nu dottern, som har tillgång till hur mycket machoprylar som helst men som bara vill pyssla med dockor och ponnyhästar. Som älskar Hello Kitty och avgudar Ah-ah-Oooh!(Nalle Puh).
Det gör mig ingenting egentligen. Så länge de är nöjda får de givetvis leka med vad de vill.
Men det är lite läskigt att de helt utan påverkan ramlat in i de stereotypa pojke/flicka-facken. Hur gick det till? ÄR det yttre påverkan trots allt?
Eller är det här feminina vs. maskulina helt enkelt en del av vilka vi är?
Och är det i så fall något negativt?

Och så den allra viktigaste frågan: Hur i hela hälsingland ska jag kunna låta bli att köpa den här underbara, supertjejiga Hello Kitty-Bobby caren till Lovis(trots att vi har en fullt fungerande röd Bobby car), när jag vet hur mycket hon skulle älska den? Den är ju så frän! (Ja, jag är jävligt tjejig. Men min mamma lät mej bara leka med Barbie när jag var liten, så allt är hennes fel!)